Men allvarligt?

Ska det vara så här?
Ska det det?

En sån brutal ångest hela jävla dagen igår.
Hata.
Samma jävla ångest idag med.
Och jag antar att det kommer hålla i sig.

Psyk påstår att kroppen inte orkar ha ångest så länge, yeah right.
Det gick alldeles utmärkt.

Inte vågade jag ta piller heller för då hade jag stjälpt i mig alla jag har.
Garanterat.

Kunde inte andas ordentligt, ont i magen, illamående.
+ alla tankar.
Det kompakta självhatet.

Planerandet av när hur och var det skulle vara bäst att dö.

Rädsla för en själv.
För vad jag kan göra.

Jag vill inte dö.
Tror jag.

Fast det vore så skönt, att bara släppa taget, att slippa det här, att slippa ångesten, misslyckandena, känslorna och tankarna.

Jag är så trött.

Sov alldeles för lite, vaknade av att klockan ringde men registrerade inte att jag skulle stiga upp. Missade därför utflykten till Eskilstuna djurpark, som jag sett fram emot så länge.

Det göder ju ännu mera självhat.
Vadå inte vakna i tid?
Hur jävla svårt kan det vara?

Vill ha en kopp kaffe, men har inte varit så smart att jag köpt mer mjölk.
Inget annat att äta heller.
Saknar nässprey med.

Måste ta mig i kragen och handla lite idag.
Men jag vill bara sova.

Ska invänta samtal från husläkaren först ang. diagnosen jag inte har.
Är dom helt knäppa dom med?
Eller bryr dom sig bara inte?
Skiter i om det blir fel?

Jag hör hur negativ och patetisk jag låter.
Jag är för ynklig.