numb

avdomnad, fantiserar, undviker....

Det

är så skönt att sova. Har sovit hela dagen och vill sova mer men ska kolla lite på tv och äta lite.

So

Fan

Pengarna räcker inte till mina räkningar, jag är nu pank!
Tack så jävla mycket.

så trött

pyssologen ringde idag, fick en tidigare tid, torsdag nästa vecka och receptet skulle vara klart till imorgon.
Ska ta med M dit tror jag, jag kan och orkar inte själv. Jag vill inte träffa dom, dels för att jag inte vill känna eller erkänna att allt inte är bra.
Grät högt för första gången på länge.
Är så hungrig och äcklig.

Disgusting

Äcklig.
Jag.

Åh

Åh vad jag är trött och skitig.
Äcklig.
Och jag har så ont i bröstet.

har

har mailat AF som jag skulle, har ångest nu.

undrar hur jag ska göra med psyk, de har uppenbarligen inte tid med mig och heller inget intresse för mig. känner mig ensam (ovanligt nog men det gör jag)

Jag vet inte vad jag ska göra.

Ångest

Ångest, ångest, ångest.
Det riktigt river, sliter, gnager i bröstet.

Huvudvärk har jag med.

Jag är

så brutalt hungrig.
Varför det?
Vill ha pizza, cola, cocosbollar, nötter.
Jag är så trött och meningslös.

Ja

Har huvudvärk, det är skitigt hemma som vanligt och disken är odiskad och förståss finns det tvätt så det räcker. Och ingen orkar städa. Jag mår sämre av att ha det ostädat och sämre av att städa. Jag hatar mig för att jag inte orkar. Jag vill bara ha det sanerat. Jag vill bara skära och hacka, mig själv förståss. Och jag vill sova, sova, sova.

Ångest

och skära.
Vill vill vill.
Och jag är trött som fan.
Men jag sov gott hela natten.
Dock borde somliga skjutas, bilalarmer borde förbjudas, de hjälper inte bara irriterar.
Vill inte vara med mer.

Överlevde

seminariet på AF, något kunskapsdravel. Hade sååå svårt att konsentrera mig så det är inte sant. Och jag är sååå trött. Måste ta tag i saken! Åh, vad jag hatar mig. Kan inget orkar inget. *suck*

Vaknade

av mig själv och hatar intensivt mig själv.
Kroppsligt äckel.
Själslig avsky.

Måste måste måste skära.
Sova lite mer sen.

Ska till AF på något kunskapsdravel, ska bli intressant men känner verkligen inte för att gå dig. Blite nog bra hoppas jag ändå, är ju bara ett par timmar. Kan vara läge att tänka något annat.

Socker

Jag skulle inte äta socker idag, inget extra i alla fall.
Gissa vad jag var tvungen att köpa.
Soocker och socker och socker.
Äckligt.
Men jag kan inte låta bli.
Man kanske skulle satsa på riktiga droger istället.
Men det är klart, jag har inte råd.

Min arm ser förjävlig ut.
Men det kommer säkert att bli värre.

Tid

Tiden går, tja
Pigg och trött.
Jag vill bara hugga och hugga i min arm.
Jag vill åka bort ett par dagar.
Kanske kan göra det snart.
Pengarna är knappa som vanligt.
Jag klarar mig, tror jag.
Och musen kliar som fan, antar att det är svamp.
Hata.

Brevet till psykologen

Jag vet inte varför texten ser så konsig ut och jag orkar inte göra något åt saken heller.
*suck*

Inf. Psykologen.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag mår skit och ingen verkar bry sig.

Och jag är sorgligt medveten om att det är mitt eget fel. Jag har

tydligen inte förmågan att göra mig förstådd. Så jag antar att jag får

leva med skiten. Jag vet inte vad eller hur menmen.

Allt är fel med mig, allt jag säger, gör och är. Tydligen lyckas jag inte

visa eller berätta hur jag mår, eller berätta hur jag känner mig. Jag

kommer inte undan masken jag så tidigt skapade.

Jag hämtade en kopia på min journal. Fan, jag utvecklas inte. Jag

sitter tydligen fast i skiten. Men jag trodde att jag gjorde framsteg i

alla fall, men jag jämförde med min förra journal från -02, -04 men

inte då, det är samma skit i den, samma saker jag gjorde fel. Men på den

tiden hade jag inte språket, jag kunder inte tala för mig själv.

Var på dbt-möte, tror aldrig jag blivit så dissad i mitt liv.

Inbillning? Ja, säkert. Men känslan var så tydlig. Jag riktigt kände

"Men åh nej, hur ska vi bli av med denna då, hon har inget här att göra".

Jag är så trött och ledsen. Vad säger man?

Jo jag vet att jag ser proper ut när jag kommer dit, att jag är ren och har

ok kläder. Annars skulle jag inte ens våga gå ut. Jag vet att jag ibland

skrattar och ler, att jag försöker säga positiva saker, jag vill då förtvivlat

gärna att ni ska tycka om mig. Jag vet att det inte är det, det ska handla om

och jag vet inte varför det är så förtvivlat viktigt för mig. Kanske för att

mitt sociala liv inte riktigt finns. Jag har inga vänner, min sista vill inte

prata med mig längre för att jag då och då bara försvinner. Ja, jag

försvinner då och då när jag inte orkar. Och visst förstår jag varför hon

tycker då och jag respekterar hennes beslut.

Jag hatar mig själv, min kropp och allt jag står för. Och varför gör jag det?
Jo, för att jag är dum i huvudet och självskadar, jag skär mig och bränner
mig.

Maten funkar ju bra, jag lever på Coca Cola och glass, vilket naturligtvis
gör sitt bästa för att min redan motbjudande höga bmi på över 34 ska
bli ännu högre. Jag är FET. Men idag blir det ingen glass, jag har köpt

schwartsvaldtårta som jag ska äta upp….själv.

Det är första gången på låååång tid som jag mer eller mindre medvetet
köpt något som jag vet jag kommer kräkas upp igen. Ja, visst är det
äckligt (jag är äcklig) men man känner sig så härligt tom efter det. Och
jag känner hur intensivt jag äcklas av min kropp och min totala ovilja att
ta hand om den. Jag vill inte tänka på den och jag vill inte känna den.
Vilket jag naturligtvis gör och sen jag började med Lyrican känns ALLT,
hur kroppen ligger mot underlakanet, hur trosorna känns, hur bh:n sitter
åt och vindpustarna längs benen och hur håren då reser sig, precis allt.

Och jag ser och äcklas av bilden som tittat tillbaka på mig i spegeln. Jo,
jag vet att den där är jag, men jag vill inte erkänna det. Jag mår illa.

Inte kunde jag sova inatt, låg och tänkte alla möjliga kostiga saker, det
mesta var rena fantasier. Totalt meningslösa. Varför kom jag inte på att
jag skulle ta en Stilnoct, jag har ju sådana för att kunna somna. Den
briljanta idén kom jag inte på förens solen var på väg upp och då var

det för sent, jag skulle upp och åka till Karolinska sjukhuset för att få

min arm omlagd. Nej, jag är inte snabbtänkt.

Jag är så trött att jag inte ens vet vem jag är längre. Jag kan sova

dyngsvis. Och när jag inte sover är jag så trött att jag inte kan koncentrera

mig på något. Och jag ska söka jobb, har inte ens börjat med det. Äter

typ en gång om dan och medsen tas typ då. Sover resten av tiden.

Det är så skönt att sova. Så mjukt och luddigt. Som om jag inte fanns.

Men jag är inte sjuk i alla fall, påstår dom. Idlar på chatten för jag inte

vill vara ensam men jag orkar inte skriva eller läsa vad andra skriver.

Jag är så......mossig. Men jag orkar inte. Vill bara sova. Vad ska jag göra?

Somna om?

Jag är medveten om att jag inte säger mycket om mig själv, att jag är
svår att lära känna. Jag har dock gjort mitt allra bästa för att förmedla
mitt mående till psykologen och psyk-läkaren, men har ni förstått? Ni
säger att ni har det, men jag undrar. Ni anser att jag är frisk eller i alla
fall arbetsför och ska börja söka jobb på heltid nu på måndag. Jag antar
att ni vet vad ni gör och att ni har rätt.

Jag kanske bara inbillar mig att jag är sjuk, jag kanske är simulant.

Är jag inbillningssjuk? Mina "problem" kanske inte finns, jag kanske bara

inbillar mig dom, så jag kan tycka synd om mig, så jag slipper göra något

av mitt liv. Hur vet jag att dom är på riktigt? Hur vet jag att jag inte bara

fejkar mitt mående? Larvar jag mig bara för att få lite uppmärksamhet?

För enligt, dig, min psykolog är jag ju frisk och arbetsför. Och du måste ju

veta, du är ju utbildad och känner mig i alla fall lite. Då måste ju mitt

otroliga sömnbehov, min flykt, mitt självskadande, inte vara på riktigt.

Kanske jag sover för att jag inte vill se verkligheten? Kanske har jag dragit

mig undan de få vänner jag haft för att de inte ska se att jag är fejk, att jag

bara låssas må dåligt för att jag inte skulle finnas annars. Kanske äter jag

så mycket för att inte känna tomheten, att det inte finns några känslor inne

i mig, att jag inte har några tankar inuti. Kanske hänger jag på chatten

enbart för att bekräfta min existens, kanske skriver jag är av samma skäl.

Om mina känslor inte finns eller inte är sanna så mår jag ju inte dåligt.

Kanske mitt liv inte finns.

Kanske är det så att jag bara kostar pengar, som ni inte vill slösa på
mig, jag är ju ett hopplöst fall som egentligen inte ska gå på öppenpsyk,
för jag kan ju varken vara särskilt prioriterad eller ens trodd, när jag
måste ringa och tigga dagligen i sex dagar för att få en tid hos
jourläkaren. Min egna psyk-läkare har ju varit borta ett tag nu.

Och nej jag vet att jourläkaren inte kan göra så mycket, han känner

ju inte mig utan lyssnar på psykologen.

Jag hatar mig själv för att jag inte bara är negativ när jag pratar med
dig och jag hatar att jag låter så positiv, särskilt när jag pratar om hur
dåligt jag mår och hur mycket ångest jag har och hur mycket jag vill dö.

Och jag hatar att jag inte kan ta hand om mig själv, jag hatar att behöva
leva på andras pengar, på försäkringskassans nåd. Och jag hatar att jag
inte kan hantera de få slantar jag har så jag har lite kvar i sluten på
månaden. Jag hatar att jag inte lyckats skaffa en egen lägenhet trots att
jag är 34. Jag hatar att jag inte kan hålla snyggt hemma, att jag är så
slarvig och oförsiktig men mina saker som jag iof inte ens gillar.

Och att det är så ostädat, kläder i högar, massa damm, papper och skräp

på golven och disk, disk, disk.

Jag hatar att jag är så korkad och så totalt oförmögen att slutföra något
att jag inte har en utbildning, trots ett antal försök inom olika områden
eller ens ett jobb. Jag hatar att jag struntat i de få vänner jag hade, jag
hatar att jag inte klarat av att hålla kontakten.

Jag hatar att vara tyst. Jag hatar att jag inte har något att säga.

Jag hatar att jag inte kan förklara hur jag mår, att jag inte förmår att få

dom att förstå. Jag hatar att ha människor omkring mig och jag hatar att inte

ha det.

Jag hatar mig själv för att jag övergivit min bror som har det värre än
mig, och vilken lam ursäkt hade jag till det? Jag orkar inte. Fy fan. Han är
min lillebror. Jag älskar honom. Och det är min förbannade skyldighet att
ställa upp och finnas där för honom om och när han behöver mig.

Jag hatar allt jävla gnäll som jag skrivit, för egentligen spelar det ju

ingen roll. Jag är ingen och kommer alltid att vara ingen. Jag
syns inte, hörs inte. Inte för att jag skulle ha något att förmedla eller

dela med mig av heller.

Jag kommer aldrig att bli fri från mina demoner, oavsett har dåligt jag
beskriver dom för andra. Jag kommer aldrig att må bättre. Jag kommer
aldrig att må bra. Jag har läst någonstans att om man säger, gör eller är
något i mer än tre år är det en del av ens personlighet. Jag har gjort det
här sen jag var 15. Jag är så här, jag kommer att förbli så här. Jag hatar
det.

Fan! Jag vill kräkas, jag vill skära, jag vill dö. Nej, jag ska inte. För jag

kommer inte att lyckas i alla fall. Jag är så mesig att jag inte ens kan ta

livet av mig. Jag vet för jag har provat. Ordentligt. Jag är så patetisk.

Jag ger upp.

Jag vill inte säga upp bekantskapen helt så att säga, men det är dags för en

paus. Jag känner inte att vårt samarbete, om vi nu har något, ger mig något.

Detta pga mina egna tillkortakommanden. Jag vill ha en tid om några månader

eller möjlighet att ringa då.

Jag orkar inte kämpa mer, så det får gå som det går.

Pyssologen

är inställd idag. Skönt men ändå jobbigt.

J msnar, jag vet inte vad jag ska säga, det var så länge sen vi pratade och jag blir bara ledsen. Ledsen för allt som kunde ha varit. Sorg helt enkelt.

Pigg

men ändå anti. Skulle helst bara sova vidare men inte då. Ska till psykologen vid 2 och så kanske jag lyckas komma iväg på kuren ikväll, vi får se, men det borde gå.

Jag tror min kontakt med psyk är över nu. Det känns som det.
Vet inte om jag ska ta med brevet men jag tror det. Även om det inte känns som om det skulle spela någon roll.

Jag vet inte vad jag ska göra.

Har

Har ångest och vill skära. Och har masser att göra känns det som och en del att läsa och skriva. Och allt hemma. Så trött, ska äta frukost.

Jag kanske inte finns.

Mums

M har lagat mat, underbart god mat.
Dags att sova lite mer snart.

Mår lätt.

Så underbart

Så underbart, så skönt.
Att skära.
Nästan lite hög.
Varför är det så?
Skrämmande.

Vill inte, inte alls

Vill inte.
Ingenting.
Trött.
Meningslös.

Hata

Har huvudvärk, hade det redan när jag vaknade och den ger sig fan inte trots att jag tagit värktablett. Nu mår jag dessutom illa. Men det är nog all ost jag ätit eller colan som jag inte borde ha druckigt.

Förlamande

Min passivitet är så förlamande.
Tanken var att diska idag, inget har hänt.
Jag skulle ha börjat söka jobb för flera veckor sen men inget har hänt.
Borde städat för länge sen, men inget händer.
Är så trött men har ingen vila.

Vad ska jag göra?

Jag vill dö. Borde ta livet av mig men jag orkar inte bry mig.

Vafan gör man.

Dissad

Det var länge sen om någonsin, jag blev dissad så hårt.
Är helt gråtfärdig och skakar.
Hjälp.....

Det

Det suger att vara jag.
Trött men mest ångestig.
Har duschat i alla fall men inte sovit nått.

Är fet som ett as och tydligen gjord av luft med tanke på alla rapar, vafan.

Har ont i huvudet och blöder näsblod.
*mutter*
Jävla gnäll.
Typ.

Föreläsningen

Föreläsningen var ok, käkade med G och J, trevligt som alltid.

Orkade inte tvätta idag så jag måste göra det imorgon.

Tidigare

Allt jag kännt, allt jag tänkt tidigare är inget.
Inget emot hur ont det gör idag.

Vad ska

Vad ska jag göra?
Vad kan jag göra?

Mina ord är meningslösa.
Jag kan inte använda dom för att förklara för andra.
Jag kan inte få andra att förstå.
Hur jag mår.

Hittat

Jag har hittat mina glasögon.
Trött som fan.
Fått en tid på AF på onsdag.
Och vill bara dö.

Ont

Har fetont i börstet, jobbigt att andas. Grym ångest.
Har ont i kroppen med, känner mig misshandlad.
Svårt att andas.

Mina glasögon är borta.
Fan, undrar vart dom tagit vägen.

Orkar inte.

Vill bara skada

vill bara skada, skära
jag hatar mig själv

Jag vill inte vara så här, jag vill inte görg mig själv illa, och denna gång den ovaniga tanken, men tänk om dom ser det hur kommer dom reagera då?

Men jag vill inte dö. tror jag.

.....

Har sovit ganska gott.
Här hungrig och har fet ångest.
Hatar ångest.

Kanske ska sova istället, lite till i alla fall.

Igen

Vaken ingen men inte så länge tror jag. Känner mig matt så jag behöver sova mer.

Jupp

Fortfarande vaken, har pratat med M om vårt boende och lite om framtiden. Ingen av oss vet vad vi vill. Men jo, det borde bestämmas snart för det kommer att ta lite tid att synka 3 liv.

Ska snart äta lite och förmodligen sova snart, borde sova snart.

Är trött men ok.

Blogg

Intensivt bloggande om meningslösa saker.

skrev en sak tidigare...

Är jag inbillningssjuk?

Mina "problem" kanske inte finns, jag kanske bara inbillar mig dom, så jag kan tycka synd om mig, så jag slipper göra något av mitt liv. Hur vet jag att dom är på riktigt? Hur vet jag att jag inte bara fejkar mitt mående? Alla mina inlägg här, är dom sanna? Eller larvar jag mig bara för att få lite uppmärksamhet? För enligt min psykolog är jag ju frisk och arbetsför. Och hon måste ju veta, hon är ju utbildad och känner mig i alla fall lite. Då måste ju mitt otroliga sömnbehov, min flykt, inte vara på riktigt. Kanske jag sover för att jag inte vill se verkligheten? Kanske har jag dragit mig undan de få vänner jag haft för att de inte ska se att jag är fejk, att jag bara låssas må dåligt för att jag inte skulle finnas annars. Kanske äter jag så mycket för att inte känna tomheten, att det inte finns några känslor inne i mig, att jag inte har några tankar innuti. Kanske hänger jag på chatten enbart för att bekräfta min existens, kanske skriver jag är av samma skäl. Om mina känslor inte finns eller inte är sanna så mår jag ju inte dåligt. Kanske mitt liv inte finns.


Nojjig mycket?

Mår

Jag mår ganska bra just nu, lite skakig och borta i huvudet men annars ok. Skumt hur man mår när man inte sovit på ett tag, jo jag vet att jag kommer få betala för det, det brukar jag få. Men ändå. Ska försöka hålla mig vaken till kvällen, kanske kan jag få ordning på dagarna och nätterna. Just nu känns det som om jag i alla fall ska försöka. Ett tag till, ett steg till.

Maten måste ses över, jag har gått upp igen. Jo, jag vet varför.
Ska göra, eller jag gör något åt det, men det gör ont.

Allt gör ont, och ingen hjälper mig att hantera det. Jag låter ingen hjälpa mig. Stöter jag bort den sista med? Stöter jag bort psykologen. Eller har jag rätt ang. henne?
Tja, vi får väll se.

Ska bli intressant att höra om/när dom tar tag i läkarutlåtandet som försäkringskassan vill ha. Skulle inte förvåna mig om det inte kommer att göras något alls. Jag behöver ju ingen rehab. Jag är ju frisk, juh, och arbetsför. Synd bara att jag inte känner mig sån.

Men visst vet jag att jag måste hjälpa mig själv. De, psyk, kommer inte att göra det.
Även om jag önskar de skulle visa lite intresse i alla fall. Bara lite. Lite.

Är det mitt fel?

Det kanske det är. Jag kanske inte säger som det är, egentligen. Jag kanske inte gör mig förstådd. Jag kanske bara inbillar mig mina problem.

Inbillar jag mig mina problem?
Dom kanske inte finns.
Jag kanske bara är fel.
Hmm...

Nojjig mycket?

Vaken

Jupp, jag är fortfarande vaken.
Ska bara typ.
Måste ringa AF, handledaren är inte på plats så jag får försöka senare.

Har haft en bra chatt med en annan depp, en som kommit längre verkar det som.
Ska skriva mer.
Om mig själv och mina känslor.
Kanske det hjälper.

Jag bara måååste få ordning på sömnen och mitt liv i övrigt.

Do what you love and nothing else!

Vad älskar jag?
Sova?

Äta

Jag äter för att döva.
Jag äter massor.
Jag äter.

*rys*

2 liter Cola.
1 påse Ostbågar.
2 portioner tortillini.
2,5 dl ostsås.
Glass en större mängd glass.

Jag äcklar mig själv.

Men jag vill inte känna, jag vill inte.
Så vad ska man göra.

Jag ska ju vara frisk.
Söka jobb.
Sen förra måndagen har jag inte sökt något.
Jag måste söka.
Jag får ångest av att inte söka.
Inte bidra.
Inte vara lyckad och ta hand om mig.

Jag är bara trött.

Sova

Har sovit hela dagen, sovit gott.
Men jag orkar bara inte.
Missade att ta mina meds imorse, fan.
Nåja, har tagit dom nu.
Måste masa mig iväg o handla, hata.
Trött.

Trött

Jag är trött men det är bättre, för tillfället.
Funderar på mitt liv och mitt egna ansvar.

Funderar på försörjning utan arbetsplats, kanske det kan vara något för mig?
Nått på dator?

Dags att knoppa.

Ok?

Mötet med praktikanten gick förvånansvärt bra. Han lyssnar och tror jag, förstår. Narutligtvis kommer han inte att vara kvar, det var sista gången jag täffade han. *suck*

Fick meds för en månad till i alla fall.
Bad om en kopia på journalen, som dom nu hittat. Ska få det.

Han skulle prata med ordinarie ang. en motivation till varför jag inte fått längre sjukskrivning.

Dom har fått papper från FK ang. klargörande om mig och min sk. rehabplan. Som inte finns men i alla fall.

Har hämtat ut pillerna och köpt glass.

Meningslösheten

Meningslösheten breder ut sig.
Borde äta något, åt inget igår, var bara inte hungrig.
Känner mig trasig, ångestig och hopplös.
Vill bara sova, så jag slipper känna.

Piss

Mår piss och pest idag.
Helt under isen.

Min ordinarie psykläkare ringde idag men jag lyckades inte klura ut vad hon ville, hon sa att hon fått en lapp som sa att hon skulle ringa mig ang. mina meds. Ok? Jag sa att jag hade en tid imorgon hos praktikanten och hon frågade om psykologen skulle vara med. Det skulle hon inte.

Undrar vad hon egentligen ville?


Jag förstår henne verkligen inte och hon verkar inte förstå mig. Lyckat eller nått.

Jag vill verkligen bara lägga mig ner och dö.
Ångesten i bröstet vägrar släppa och det gör det svårare att andas.

Jag hatar mig.

Kunde inte

Jag kunde inte skära mig idag, jag undrar varför?
Jag tror att jag kanske blev rädd, att det skulle bli för mycket.
Skumd.

Vill

Vill skära, skära, skära.
Kanske ska sova istället.

Problemet

Jag tror jag lyckats klura ut vad som är grundproblemet.

Jag hatar mig själv och allt jag står för, djupt och intensivt.

Så frågan är hur jag nu lär om. Går det?

Allt jag vill är att avrätta den vidriga människan som är jag.

För det här påverkar ju allt, från personlig hygien till jobb och boende.

Trasig

Jag är nog trasig.

Ångesten sitter som en klump i bröstet, har suttit där i flera dagar nu. Det verkar inte som om den tänker försvinna. Det gör ont så det värker. *suck* Jag får väll leva med den.

Måste göra något, klarar inte av att vara vaken på nätterna. Så seg och sååå hatisk, så ledsen. Vill gråta men jag kan inte. Fan.

Mesigt

Sova är mesigt.
Inte en blund.

Men nu har jag duschat i alla fall och snart ska jag upp och iväg till ks för omläggning, så det är ingen ide att natta nu.

Tänkt lite under natten om psyk, känner att det är lite, moment 22 över det hela. Jag måste själv påpeka och säga vad jag behöver men när jag gör det blir jag idiotförklarad och lite *pat, pat, pat* på huvudet, som om jag inte visste något om vad jag behöver. Och ideerna är bara bra om de kommer från min psyk-läkare. Som heller inte tar sig tid att träffa mig eller lyssna. Tror inte jag någon gång fått mer än 20 min av hennes uppmärksamhet någon gång oavsett vad det gällt och jag har fått vad? 4 möten sen jag började där och denna människa ska bestämma om jag är frisk eller inte. Underbart. Har inte känt mig trodd heller när jag berättar om hur jag mår. Det upplevde jag inte på förra stället. Men är man lat så är man och jag var dum som bytte.

Jo, jag är medveten om att det är rörigt skrivet men jag är trött.
Men frisk och arbetsför.

Jag sa senast till min psykolog att jag tyckte det var underligt att de tyckt att jag var frisk och arbetsför och inte behövde sjukskrivning längre, då sa hon att "det har jag inte sagt" visst det medgav jag och tyckte att "men du har ju inte påstått motsatsen heller", det kommenterade hon inte.

Jag har hittills tyckt att hon var bra som min psykolog, men jag undrar. Har tänkt tillbaka på våra samtal och visst jag har nog varit uppslukad av att jag äntligen har kunnat prata om saker, jag har aldrig haft orden tidigare. Men förutom någon som lyssnat, vad har jag fått tillbaka?
Inga ifrågasättningar, inga provokationer.
Jag har aldrig känt att hon var på samma nivå som mig, har alltid upplevt att hon står över mig. Jag litar inte på henne. Även om det inte varit medvetet har jag nog prövat henne de senaste gångerna, jag har tappat orden eller snarare meningen att säga något. Och hon har inte sagt något, inte visat att hon vill veta. Hon har inte ens väntat ut mig utan tyckt att vi ska avsluta tidigare.
Hon har inte ens velat eller kunnat stå ut med mig hela min tid, som inte är så lång i sig.

De har slarvat bort min journal. Tror iof inte att det är medvetet slarv utan mest noncalans.

Nej, jag känner mig inte prioriterad, har aldrig gjort det hos dom.
Känns mest som om jag är ivägen. Det är jag iof också. Jag kostar ju bara.

Känns som om de inte vill att jag ska ta livet av mig men de vill inte hjälpa mig eller bryr sig om att hjälpa mig heller.

Usch vilken usel svenska det blir idag.

Fan!!!

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Skriva

Det finns så mycket jag vill skriva om, pinsamheter, självhat, mat och allt annat jobbigt.
Fan.
Orkar bara inte.
Så trött, så trött...

Mina

Mina brännsår har nästan läkt, på bara tre månader. yey
Men det är skönt, en eller två veckor till så.

Sen kanske man skulle sova på natten istället för dan, men det är så skönt att sova och det är bra på tv på natten, ja kanske inte så bra men i alla fall. Jag fastnar lätt och så vill jag se hur det går och så är klockan massa sen. Och det visar sig att filmen eller programmet suger och går i repis på dan därpå.

Och allt detta klickande, från forum till forum, från site till site. Och garanterat inget händer på natten då alla sover. Utan dom på chatten, där förs djupa diskutioner eller nått :-)