Förlamad

Jag känner mig förlamad.
För mycket ångest, för mycket av allt.

Känner att jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid eller tillräckligt många besök hos mamma. Och när jag är där så vill jag inte vara där. Det gör så ont att se mamma må dåligt. Det gör så ont att inte kunna göra något för att hjälpa. Jag hatar att inte kunna ta mig till och från sjukhuset på egen hand. Jag hatar att inte ha körkort. Jag känner mig bara krävande och jobbig för jag måste ha någon som kan köra. Och när jag är där får jag inte ha mamma för mig själv för den som skjutsar är alltid med upp.

Jo jag inser att det bara är gnäll från min sida.

Sen när det gäller mig själv så, tja jag vet inte.
Känner mig bara förlamad.

Mycket nu

Mamma ligger på iva för att kolla hjärtat.
Gudfar åkte in akut i morse och blir kvar över natten minst, hade ont i hjärtat.
Jag är förkyld och har inte kunnat åka å hälsa på mamma på flera dagar. Hon är så infektionskänslig och jag vill inte utsätta henne för mig då. Känner mig jävligt risig mentalt med. Så trött och nere.

Upp igen

Åker till mamma igen idag. Hon ligger fortfarande inne, pratade med en sköterska igår, tydligen var det inget vidare. Hon börjar få svårt att andas, får antibiotikadropp och synen verkar vara på väg bort den med. Hon mår inget bra alls.

Jag hoppas det vänder.
Vill inte förlora min mamma.

Det finns inget liv

Är hemma ett par dagar.
I min lilla skitiga lägenhet.
Jag är så trött.
Har sån ångest.

Det finns inget liv här.
Ingen framtid.
Ingen lust.

Komar framför datorn eller sover.
Orkar inget annat.

Ågren

Har en tung ångest som ligger i bakgrunden och skaver hela tiden.
Om mat, icke-rörelse, försörjning, mamma, hemlängtan, kexcholkad-överdos mm.

Kan fan inte sova pga det.
Jag behöver inte det också.

Vet så väl att jag borde ta mig i kragen och styra upp det jag kan, det skulle ju hjälpa lite i alla fall. Men inte då, jag gräver liksom ner mig. Som vanligt.
Suck.

Nästan semester

Mamma är inlagd, får se om hon kommer hem eftermiddag.
Det känns så hemskt att säga det med det har varit underbart skönt att ha några mammafria dagar. Onsdag och torsdag.

Imorse fick jag tag i biståndshandläggaren och vi bestämde en tid till på måndag. Eller om mamma inte kommit hem så blir det senare i veckan.
Det här funkar inte längre.

I torsdags ringde en läkare och hade synpunkter på att jag skrivit till ett par läkemedel på medicinlistan. Mammas ide inte min.
Han var inte glad. För så fick man inte göra, minsann.
Och jo jag fattade vitsen, min miss.
Inte klarar jag av sånt heller.
Har fixat en remiss till palliativa teamet, en instans att hålla reda på alla mediciner och alla kontakter med diverse läkare.

Inte kom jag ihåg att ta med fotstöden och ett av armstöden till rullstolen när vi åkte in. Mamma sa inget heller iof, men det gör hon tydligen inte längre. Om hon någonsin gjort det.

Hon kan tex. sitta och frysa, verkligen kvida av att det är kallt. Men frågar jag vad som är fel säger hon att det inte är något. Efter typ 14 gången jag frågar klämmer hon ur sig att det är kallt och att hon fryser. Detsamma gäller toabesök, vilket är värre. För det är fan inte kul att tvätta.
Jag förstår inte varför hon gör så.
Har hon givit upp? Hon kanske bara följer med.
För att slippa tänka och känna själv.
Jag vet inte.

På direkt fråga säger hon att hon vill leva.
Men inget i det hon säger eller gör visar det.
Det är komplicerat antar jag.