*Suck*

Terapi igen efter sommaruppehållet idag. Jag nämnde tankar på döden, tankar på att jag aldrig kommer att må bättre, på att det inte finns något hopp för mig, att jag borde sluta med terapin.

Nej, jag vill inte dö och jo, jag vet att det finns hopp men det här är saker som upptar mycket av mina tankar just nu så jag ville ventilera saken.

Vilket jag iof vet sen tidigare att det inte funkar, jag upplever att hon inte lyssnar utan bara blir defensiv. Oavsett om jag uttryckligen säger att jag inte vill ta livet av mig, i alla fall inte just nu.

Det är ju mitt ANSVAR att leva (tydligen), inte för att jag skulle ha rätt till ett liv eller att jag skulle vara värd att ”typ” må bra. Utan för att nu har jag ju gått i terapi ett tag och vården har ju lagt ner tid och pengar på att hjälpa både mig och mina händer och skulle jag då ta livet av mig skulle det ju vara bortkastat. Och så för att vänner och familj ju inte ska må dåligt och bli ledsna, då är det ju mycket bättre att jag mår så dåligt i 40 år till för annars är jag ju en dålig och elak människa.

Det här funderade jag på och även tog upp innan jag påbörjade DBT:n så det är ju inga nya tankar så att säga. Jag har under alla år sen bup känt ungefär så här.

Och när jag mår sämre så blir det så mycket tydligare. All bortkastad tid, alla onödiga resurser som lagts på mig. Jag mår ju fortfarande inte bra så dom har ju inte fått valuta för pengarna. Inte för att det varit mycket till terapi tidigare men ändå.

I varje fall resulterar varje försök till att ventilera dessa tankar till att jag känner mig som en ännu sämre mänska, otacksam, elak och totalt egoistisk. Ovärdig helt enkelt och det gör ju inte direkt att jag mår bättre och det gör inte mitt självhat mindre.

Jag vet inte vad jag vill att hon ska säga.
Kanske bara:
”Jag förstår att du mår dåligt just nu men att den tid vi lägger ner här i terapin faktiskt är värdefull. Att du är värd den tiden och pengarna det kostar, för jag tror att du kan få ett bra liv, att du kan lära dig hantera det jobbiga på ett produktivt sätt. Att vi gör det här jobbet för att DU är värd det och inte för någon annans skull. För att du ska må bra och inte för att någon annan ska slippa må dåligt.”

Iof är det möjligt att det är det hon säger men det är inte det jag hör.

Jag vet inte, det är så lätt att bara ge upp.
Nu står jag där ytterst på kanten igen.
Bara ett litet steg, eller ett litet icke-handlande.
Och jag skulle slippa hela skiten.
För alltid.

Jag tror döden bara är ett ingenting, något som om man kunde känna det skulle vara nästan stillsamt. Och detta ingenting varar för evigt. Den tanken känns av någon anledning hoppfull för mig. Det borde ju också göra livet så mycket viktigare kan man tycka. Jag undrar ibland varför jag inte upplever det så.

Nåja...

Nada

Det händer verkligen ingenting just nu och inte kommer jag mig för att göra något heller. Borde ju röja och tvätta och ha mig. Men inte då. Bara sitter. Bara är tämligen misserabel typ. Kanske borde jag ju njuta av lugnet, blir endel nästa vecka.

Nåja, vi får väll se.

Trött och seg

Är så borta i huvudet. Ugglar bara framför datorn utan att åstakomma något särskillt eller ens något alls.

Ska till tandläkaren imorgon *rys*.

Krispig

Känner mig krispig i ansiktet, ,lite för mycket sol och för lite smörj. Har varit ute o seglat med J o J o G. Helt underbart. Har mått så bra, gör det iof fortfarande.

Lite landsjuk bara :-)
Det gungar lite.

Ångestigt idag

Har tvättat på morgonen, skönt att äntligen fått det gjort.

Känner mig helt slut och har ångest, översocialiserade tydligen igår.
Varför blir det så?

Skönt ont

Har skönt ont i bena efter en låång prommenad med A idag.
Underbar människa.

Vädret var vackert och det var många ute, vi gick från och till slussen ut på djurgården.
Långt och varmt men mycket trevligt.
Dock vart jag lite avis på alla som gick hand i hand och satt och hånglade i gräset.

Jag vill också hångla i gräset.
Kommer inte ens ihåg hur det känns längre.

Inte vara jag

ibland får jag glimtar
av vad som finns innuti mig
känslor, tankar
som jag vanligen förtränger

dom glimtarna gör ont
det jag gör och har gjort mot/med min kropp

det krävs ganska mycket för att förstöra den så
skada den så

men allvarligt?
är det meningen att jag ska leva detta ickeliv?
för vad?

vad kan jag göra åt det?
kan jag göra något åt det?
vill jag göra något åt det?

sanningen är att jag inte vågar
så jag har dömt mig själv till detta ickeliv.

allt som finns där inne,
allt som finns där ute,
jag vågar inte sträcka ut handen och röra vid det.

jag vet inte vad som skulle kunna hända,
vet inte vad som är mest skrämmande,
att misslyckas
eller att lyckas.

jo, det mest skränmande är att känna.
då känns det som jag drunknar,
sugs ner under ytan
kämpar förtvivlat för att komma upp igen

hittills har jag tagit mig upp
stängt av, flytt

vad skulle hända om jag bara släppte taget?
skulle jag drunkna?
skulle jag lära mig simma?

Inte ont

inte mycket i alla fall, har lite feber men den är bättre den med, och svullanden har gått ner om än inte helt.

Det är jobbigt att vara jag.
Fan.

Känner mig, tja...