Ett år av sökande efter balans

Har jag funnit den?
Kanske eller i alla fall en början.
Jag har funnit mig själv på sätt och vis.

Året har varit tungt, visst.
Men ändå.
Jag vet att jag klarar mig.
Jag kan hantera.

Jag börjar hitta en trygghet i mig själv.
Och det börjar kännas bra.

Det är ok att känna.
Det är ok att finnas.
Det är ok att leva.

Jag ser fram emot nästa år.
Möjligheterna.
Osäkerheten.
Hoppet.

Hoppet om att finna min plats.
Min anledning till att vara, här och nu.
Det är spännande.

Jag önskar dig detsamma!

Gott Nytt År!!

Flyktbeteende och ångest

Är så rastlös idag, får inget gjort men vill fly hela tiden. Det gör att jag får ångest. Och mer ångest av att veta att om jag inte slutar fly kommer det bara att bli värre. Men jag lyckas inte få mig att stå still. Det är frustrerande.

God Jul

Jag önskar er alla en mycket God Jul!!!

Eve Ensler: Embrace your inner girl - Måste ses

Trött men rastlös

Idag har jag för första gången på mycket länge fått ALL disk ren. Ett litet under känns det som, men skönt som fasen. Har frusit idag, var tvungen att stänga ett av fönstren ett tag.

Såg Potter igår i sällskap av P och sen öl med koraller på kvällen. Det var kul och lagom med dricka.

Mår rätt varierande men det känns ok.
Bara hjärnblixtarna ger sig, det är så irriterande och jobbigt.

Funderar lite på julfilmer som man bör se eller ha sett.
Några idéer?

Blandat

Wow, det är redan torsdag, vart har dagarna tagit vägen. Har inte fått nått mer gjort med lådorna och pappersexercisen som måste göras har inte heller kommit igång. Fan vad jag känner mig misslyckad och som en dålig människa för det.

Vädret har varit underbart idag, masade mig ut på en promenad till biblioteket och handlade lite jag inte behövde eller hade råd med.
Dagen borde ha spenderats i soffan framför brasan med en mysig person att gosa med. Men jag fick nöja mig med att sitta i soffan och koma.

Hittade en underbar bok på biblioteket, "Skulle du kunna äta din katt" om etiska dilemman, paradoxer och kontroverser, har inte läst hela än men det är fler underbara fall-beskrivningar som man får ta ställning till. Både rolig och tänkvärd.
Jag rekommenderar den varmt.
Författare Jeremy Stangroom.

Borde ta mig i kragen och höra av mig till folk. Jag känner mig ensam trots att jag kan göra något åt det.

Jag sover riktigt bra i sängen nu, den höjde vi så jag skulle kunna få in saker under den. Man får vara försiktig när man stiger upp bara missar jag pallen kan jag slå mig fördärvad. Men det bästa är nog att jag kan ligga i sängen och se ut igenom fönstret, i morse låg jag en lång stund och bara njöt av att se de stora tussarna snö sakta singla förbi.

Veckan som gått har jag nästan varit helt besatt av att sova, jag vill bara sova, hela tiden. När jag inte borde sova, när jag ska sova, varför jag inte sover osv.
Visst jag inser att det är ett flyktbeteende.

Det är svårt, svårare än vanligt att vara.
Att inte fly med ätande, film, sova eller fantasier.
Allt som är nice i lagom dos, när det är kul och inte ett måste.

Förövrigt borde jag sova nu, men jag känner att det blivit för mycket coca cola och alldeles för många skumtomtar. Jag försöker förtvivlat få lite ordning på sömn och vakentiderna. Jag mår ju så mycket bättre då. Iof borde jag äta bättre och regelbundet med, så klart.

Känner mig så skör just nu, under kontroll tror jag men ändå.

Dags för en ny presentation tror jag

Den gamla löd så här:
Knäpp...Jupp.
Borderline.
Depp.
Ångest.
Bristande social kompetens.
Rädd.
Omnipotent.
Delad och helt förvirrad.
Men tycker att livet inte är så dumt ändå.

Den nya blir så här istället:
Jag är numera en gränsbo. Anser mig inte ha/vara en borderliner längre. Jag har liksom bott in mig här och finner mig i humörsvängningarna och mina ibland defekta tankemönster.
Kanske kan man också säga att jag är gränsbo mellan min historia och min framtid. Jag lär mig bo och vara just här, just nu.
Och det är ett rätt bra ställe att vara på.
Därmed dock inte sagt att jag inte kommer att fortsätta jobba på att förändra mina tankar och beteenden.

Tacksamhet

Idag är jag tacksam för:
- Tvättstugan med tvättmaskiner, tumlare och torkrum. Tänk att måsta tvätta allt för hand, då hade jag nog fått leva i skiten. Är för lat.
- Coca cola, åh jag älskar socker.
- Mitt badrum, en varm dusch är aldrig fel.

Hemma igen

Det är rörigt som fan hemma.
Men det ordnar sig nog.
Jag tror det i alla fall.

Är färdig med mammas saker.
Ska ta tag i pappersarbetet härnäst.

Mitt mående är överallt.

Äntligen

I lördags kväll kom äntligen tårarna och sorgen.

Det gjorde så intensivt ont i hela kroppen, som om hela jag skulle gå sönder. Många tårar blev det. Och trots allt var det en lättnad att kunna känna sorgen, att kunna gråta.

Igår var en lugn dag, som att jag fått ut endel.

Idag är jag så skör.
Gråtfärdig för minsta lilla.
Ledsen och förvtivlad.
Tacksam men ändå trasig och ångerfull.

Tacksam för allt jag fått.
Ångerfull för allt jag gjort fel eller inte gjort alls.

Jag saknar mamma så.

Stor bedrift

Igår hämtade pappa och bror hyrbilen och åkte till skatan men en omgång saker. På kvällen packade vi bilen full igen med saker till som skulle söderut. Vi drog iväg vid 7snåret i morse först hem till bror för att lämna av en omgång och hämta soffan jag skulle ha och sen hem till mig och länma av en massa lådor och möbler, till min lilla etta. Men jag tror det blir bra när jag fått ordning på sakerna. Har blivit av med den stora soffan och soffbordet, dom tog för mycket plats.

Nu är jag helt slut men jag mår rätt bra trots det.

Från och med imorgon har jag satt ut antideppen helt, det känns bra det med. Och det känns att jag har blivit känsligare igen, gråten ligger nära när jag är trött eller tänker på mamma. Det känns så skönt att känna igen.

Så trött att jag mår illa

Mår skit, får inte sova mer än en till två timmar på raken. Har naturligtvis inte gjort klart det jag skulle ha gjort. Hatar mig för det med. Har ont i hela kroppen och huvudvärken som jag haft ett par dagar visar inga tecken på att sluta.
Känner mig så trasig.

Liten uppryckning

Kände att det var dags att snygga till bloggen lite.
Lite lagom förändring sådär.

Jag mår sämre idag och det känns bättre.
Sätter ut antideppen.
Vill kunna sörja.
Och det har inte gått att påbörja än känns det som.

Igår kände jag väldigt starkt för att självskada men lyckades låta bli.
Idag är det 5 månader och 20 dagar sen sist.
Jag är riktigt imponerad av mig själv.

Många prylar blir det

Vi håller som bäst på att röja och sortera. Det är otroligt vilka mängder saker mamma samlat på sig. Ändå så har hon rensat med jämna mellanrum.

Det är så många som ska ringas, många beslut som ska fattas och trassel som ska utredas.

Jag är helt slut redan nu och det kommer nog ta ett par veckor till innan allt med sakerna är klara. Sen juridiken, boupptäkning, skulder, försäkringar, skatan, bilen, allt sånt kommer till det med.

Jag skulle behöva ett par veckors semester.

Mamma är en riktig ängel nu.

Tidigt i morse somnade mamma in.
Dom ringde från sjukhuset men vi hann inte dit, vilket känns ok ändå.
Hon hade inte ont och somnade fridfullt.

När vi kom dit hade dom gjort mamma fin och ställt in blommor, ett ljus och en lite keramikängel. (Mamma var väldigt förtjust i änglar.)
Det var väldigt fint och det kändes bra att få säga adjö så liksom.

Visserligen visste vi att mamma var dålig, men nog hade i alla fall jag förväntat mig några veckor till och jag hade hoppats på en jul.

Jag hoppas mamma har det bra eller i alla fall inte alls.

Jag älskar dig mamma!
Jag saknar dig så.

Vill springa skrikande ifrån mitt liv

Det är mycket nu.

Förlamad

Jag känner mig förlamad.
För mycket ångest, för mycket av allt.

Känner att jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid eller tillräckligt många besök hos mamma. Och när jag är där så vill jag inte vara där. Det gör så ont att se mamma må dåligt. Det gör så ont att inte kunna göra något för att hjälpa. Jag hatar att inte kunna ta mig till och från sjukhuset på egen hand. Jag hatar att inte ha körkort. Jag känner mig bara krävande och jobbig för jag måste ha någon som kan köra. Och när jag är där får jag inte ha mamma för mig själv för den som skjutsar är alltid med upp.

Jo jag inser att det bara är gnäll från min sida.

Sen när det gäller mig själv så, tja jag vet inte.
Känner mig bara förlamad.

Mycket nu

Mamma ligger på iva för att kolla hjärtat.
Gudfar åkte in akut i morse och blir kvar över natten minst, hade ont i hjärtat.
Jag är förkyld och har inte kunnat åka å hälsa på mamma på flera dagar. Hon är så infektionskänslig och jag vill inte utsätta henne för mig då. Känner mig jävligt risig mentalt med. Så trött och nere.

Upp igen

Åker till mamma igen idag. Hon ligger fortfarande inne, pratade med en sköterska igår, tydligen var det inget vidare. Hon börjar få svårt att andas, får antibiotikadropp och synen verkar vara på väg bort den med. Hon mår inget bra alls.

Jag hoppas det vänder.
Vill inte förlora min mamma.

Det finns inget liv

Är hemma ett par dagar.
I min lilla skitiga lägenhet.
Jag är så trött.
Har sån ångest.

Det finns inget liv här.
Ingen framtid.
Ingen lust.

Komar framför datorn eller sover.
Orkar inget annat.

Ågren

Har en tung ångest som ligger i bakgrunden och skaver hela tiden.
Om mat, icke-rörelse, försörjning, mamma, hemlängtan, kexcholkad-överdos mm.

Kan fan inte sova pga det.
Jag behöver inte det också.

Vet så väl att jag borde ta mig i kragen och styra upp det jag kan, det skulle ju hjälpa lite i alla fall. Men inte då, jag gräver liksom ner mig. Som vanligt.
Suck.

Nästan semester

Mamma är inlagd, får se om hon kommer hem eftermiddag.
Det känns så hemskt att säga det med det har varit underbart skönt att ha några mammafria dagar. Onsdag och torsdag.

Imorse fick jag tag i biståndshandläggaren och vi bestämde en tid till på måndag. Eller om mamma inte kommit hem så blir det senare i veckan.
Det här funkar inte längre.

I torsdags ringde en läkare och hade synpunkter på att jag skrivit till ett par läkemedel på medicinlistan. Mammas ide inte min.
Han var inte glad. För så fick man inte göra, minsann.
Och jo jag fattade vitsen, min miss.
Inte klarar jag av sånt heller.
Har fixat en remiss till palliativa teamet, en instans att hålla reda på alla mediciner och alla kontakter med diverse läkare.

Inte kom jag ihåg att ta med fotstöden och ett av armstöden till rullstolen när vi åkte in. Mamma sa inget heller iof, men det gör hon tydligen inte längre. Om hon någonsin gjort det.

Hon kan tex. sitta och frysa, verkligen kvida av att det är kallt. Men frågar jag vad som är fel säger hon att det inte är något. Efter typ 14 gången jag frågar klämmer hon ur sig att det är kallt och att hon fryser. Detsamma gäller toabesök, vilket är värre. För det är fan inte kul att tvätta.
Jag förstår inte varför hon gör så.
Har hon givit upp? Hon kanske bara följer med.
För att slippa tänka och känna själv.
Jag vet inte.

På direkt fråga säger hon att hon vill leva.
Men inget i det hon säger eller gör visar det.
Det är komplicerat antar jag.

äm

Vet inte, har inget att säga idag.

Så jag tänkte passa på att säga stort TACK till alla som läser och ett ännu större TACK till de som kommenterar.
Jag uppskattar det verkligen.

Jag vill åka hem

Trött och kinkig.

Som tur är kom bror och pappa hem från landet i lördags, så jag har haft en ledig dag i alla fall. Söndagen sov jag länge och sen tog jag en prommenad runt forsön, väldigt vacker och avkopplande. Och det var ett skönt brus från forsarna runt ikring. Sen gick jag hem och sov en stund, läste lite, åt middag och sov lite till. Jag behövde verkligen det.

Igår var bror och jag ute och shoppade lite och idag har jag haft sovmorgon.

Jag jagar fortfarande den som ska vara samordningsansvarig om inte jag tagit på mig det. Vi får väll se hur det går.

Imorgon ska mamma till sjukhuset och få sin port-a-cash och får som tur är ligga kvar över natten och få sina cellgifter innan hon åker hem. Skönt att slippa åka fram och åter.

Många tankar och känslor virvlar runt nu.
Jag känner inte att jag gör ett bra jobb här, jag missar saker och jag vet inte allt. Det har varit otroligt dålig information, jag har själv fått ta reda på vad som ska göras och vad som finns att tillgå.
Jag vill inte längre.
Känner mig bara värdelös.

Och mitt egna ickeliv då?
Jag fyller snart 40.
Och jag har inget alls.

Jag kan inte ens försörja mig.
Inget jobb.
Och jag blir utförsäkrad sista december.
Vad ska jag göra då?

Varför inte avsluta det hela då?
Jag kommer ju inte att få något jobb
någon utbildning, katt, pojkvänn/flickvänn.

Jag kommer aldrig att må bra.
Jag kommer aldrig att tillföra något till samhället.
Jag kommer aldrig att göra något av värde för någon annan.

Så varför inte göra något jag borde ha kläm på vid det här laget.
Något jag kan lyckas med.

Papper papper

Det är så många papper och detaljer att hålla reda på. Undrar vem det är som håller reda på det om inte annörig tar tag i saken.

Håller på att ordna med något sätt att få ner mamma för trappan, hon bor en halv trappa upp. Igår var vi till gävle för lite prover och information. Och det var jag min gudfar och en hjälpsam granne som råkade komma förbi som efter mycket om och men fick ner ha för trappan. Hon kan inte stå på bena längre. Upp vart vi tvungna att bära henne i rullstolen, eller typ dra. Det gör jag aldrig om, fan va ont jag fick överallt och mina händer hatar mig. Jagade arbetsterapeuten idag för att få till en lösning men hon var så klart ledig. Jag fick prata med en annan arbetsterapeut som kollade hennes telefon bara, jag passade på att lämna ett medelande. Det hela måste fixas innan onsdag nästa vecka då hon ska till sjukhuset. Ringde bostadsbolaget med angående att få en trapphiss installerad, det skulle tydligen inte vara några problem men att det är arbetsterapeuten som ska skriva en anmälan om det och att sen kommunen ska ta ställning. Bara det kommer att ta tid. När vi pratade med henne senast så var det ju ingen broska med nått, vi skulle ju ta det efter som. Men vafan, jag känner mig bara stressad. Och onsdagen går inte att göra hemma, hon ska operera in en port-a-cat (osäker på stavningen). Och sen kommer hon ju att påbörja behandling (vilket vi vetat om ett tag nu)så jag vet inte hur hon har tänkt sig det hela. Mamma är bara ledsen och känner sig bara till besvär, hon ska verkligen inte behöva tänka på sånt nu juh.

Sen är det ansökningar till kommunen för hemtjänst, diverse recept som måste fixas, mammas socker tabletter är inte tillräckliga just nu så har jag givit henne insulinsprutor ett par tre gånger. Ränkingar som ska betalas, saker som ska inhandlas, mat som ska köpas, diskas,tvättas och städas (som jag fortfarande hatar). Och så hantera mamma som är så trött och börjar bli virrig känns det som.

Och så klart mina egna känslor, frånvaron av psyk och en massiv oro inför utförsäkringen.

Inte kan jag sova särskillt mycket heller.

Som tur är kommer bror och pappa ner imorgon ett par dagar, så jag får tid över till mig själv och sovmorgon. Det är fan drygt att stiga upp 6 varje morgon för mediciner, särskillt när man varit uppe vid 2-3 för att hjälpa mamma till toaletten och obligatoriska ciggen (som hon vägrar att sluta med)och koppen kaffe. Sen kan jag somna om till halv 8 för blodsockerprov, frukost och mer mediciner. Osv.

Det här kanske låter lite väl gnälligt men jag är trött. Och det är betydligt jobbigare än förväntat att pyssla om någon.

Skakigt

Bror kraschade psykiskt igår.
Drog iväg till sommarstugan med pappa i släptåg.
Jag tror inte han kommer tillbaka, även om jag verkligen hoppas det.
Han har varit en riktig pärla.

Så nu är det mamma och jag 24/7.
Känner mig så ensam och övergiven.
Så ledsen.

Så trött för jag inte kunde sova. Inte bara för att det är ett nytt ställe.
Känns liksom som att jag bara sover med ena örat, det andra lyssnar jag med om mamma behöver något. Hon kan inte resa sig upp själv. Knappt stå på bena. Och även om hon magrar ganska fort, hon äter nästan inget, så är hon ordentligt tung att lyfta, tror inte jag kommer att klara det när hon inte kan hjälpa till själv längre.

Klibbig

Känner mig klibbig idag, tankarna liksom klibbar ihop. Kan ju gissa att det beror på sömnbrist, tog halva natten att somna, så mycket tankar. Sen vaknade jag flera gånger och var tvungen att masa mig upp rätt tidigt för vi skulle åka å handla. Men det blir inte så för mamma är helt slut.

Ska ta mig i kragen och försöka sova tidigare ikväll. Ska nog ta ett piller eller två för säkerhets skull. För funkar inte sömnen, funkar inte jag.

Känner mig som ett ufo.

Svänger

Igår var en riktig skitdag. Mamma var trött och lite kinkig, brodern nästan inte kommuniserbar och jag trött och sliten och väldigt ledsen.

Idag är det mycket bättre som tur är.

Har talat med läkaren i gävle om provtagningen för ett par veckor sen och fick bekräftat att det utan tvivel är lungcancer med metastaser i levern.

En god nyhet är i alla fall att mamma ska få börja med cellgifter. Första gången i gävle och sen på bollnäs sjukhus. Så det finns hopp om att få mer tid i alla fall.

Det är fachinerande hur många det är att prata med och hålla kontakten med när det gäller mamma. Distriktsköterska, dietist, husläkaren, läkaren på lungkliniken, diabetessköterskan, arbetsterapeuten, biståndsbedömaren. För att få dom hjälpmedel och piller och den näringsdryck hon ska ha. Och sen eventuell hemtjänst.
Och ingen verkar ha någon större kontroll på vad som är gjort eller borde göras.

Jag kämpar för att hålla mig ajour med allt, men det är fan alltid något jag missar. Tur att brodern säger till och frågar. Han har fler kloka tankar och ideer än jag.

Slitsamt

Känner mig sliten, inte för att jag direkt gör något, tror nog att det mer har att göra med att jag inte kan sova ordentligt och att jag är så dålig på att röra på mig.

Ska ta tag i båda, peta i mig sömnisar så jag får några nätters bra sömn och börja prommenera mer och kolla in det lokala gymmet. Bror min har varit där idag och sa att det var enkelt men helt ok.

Måste komma ihåg att gå till apoteket imorgon, skulle inte klara av ett uppehåll med pillerna just nu.

Det är mycket tankar och oro som virvlar omkring i huvudet, särksillt på kvällen när alla annan disktraktion försvinner.

Saknar min lilla lägenhet så mycket.
Saknar egen uppkoppling.

Känner mig så ensam här uppe, jag platsar liksom inte in.

Annorlunda tid

Är hos mamma och hjälper till. Vet inte hur dom hade tänkt sig att hon skulle klara sig själv. Men med lite hjälp att ställa sig upp och med någon som springer ärenden och kollar läget är det under kontroll.

Jag mår väll sådär, det är tungt och jag är så trött. Men ändå, jag skulle inte vilja vara hemma heller.

Som tur är är broderna här, han är en riktig pärla. Han fixar och donar och lyfter där det behövs. Jag är riktigt imponerad av han.

Saknar sååå egen uppkoppling.
Sitter på biblioteket och deras är rätt ok omnän lite långsam.
Fast det slår inte gudfars uppkoppling på 56k. Med riktigt telefon modem och allt.

Maten går riktigt bra men sovandet strular, svårt att somna men sover skapligt när jag väl har somnat som tur är.

AF+FK mf.

Har äntligen tagit mig i kragen och pratat med båda. Är avskriven från Faros. Har mina pengar kvar till utförsäkringen sista december. Sen får vi se hur det går.

Var på sista AC-passet igår. Det var rätt ok. Pratade med min handläggare också. Jag var välkommen tillbaka så fort jag kom hem igen.

Så i morgon eftermiddag bär det iväg till mamma.
Får se hur länge jag blir där.

Min bror och jag.

Har spenderat nästa hela dagen med bror min. Vi som inte sets sen i påskas, tror jag. Det var underbart. Jag har saknat honom en massa. Men jag antar att ibland behöver man lite tid isär, eller så blir det bara så ibland. Vi var nere vid badet och grillade, han hade marinerat fläskfilé och det var jättegott. Grabben kan laga mat. Det var så skönt bara att prata. Lite om film, om hur vi mår, om hur mamma mår, om vad som ska hända sen, om livet typ. Vi passade på att ringa till mamma och prata några minuter var, för att höra hur hon hade det. Det verkade rätt ok, under omständigheterna.

Dagen har varit förvånansvärt bra. Och jag har till och med fått det lite städat och diskat. Otroligt nog!

Min mamma är sjuk.

Jag fick veta för någon vecka sen att mamma hade en misstänkt tumör på ena lungan och fläckar på levern.

I morse pratade jag med hennes läkare, som hon hade varit hos igår.

Det var bekräftat att det var lungcancer, dom vet inte vilken sort än men det såg inge vidare ut.
Tumören är ganska stor och fläckarna är metastaser.
Hon kommer att rönkas igen nästa vecka för att se hur ryggraden ser ut, hon har svårt att gå och stå.

I och med att hon har KOL och ett uselt allmäntillstånd kommer hon med största sannolikhet inte att få några cellgifter, dom skulle göra mer skada än nytta.

Han ville inte ge någon tidsplan.
Men något julfirande var osannolikt.

Nåja, det var i eftermiddags.

Min gudfar ringde, mamma är inlagd igen.
Hon har ätit blodförtunnade ganska länge och dom nivåerna har tydligen farit upp och ner.
Dom har nu sats ut.
Hon lämnade prover igår och idag på dagen.
Det visade sig att blodet är alldeles för tunt.
Så hon är inlagd för att de ska försöka göra något åt det.
Hur vet jag inte.
Men om hon slår sig kan hon ju förblöda, så det är skönt att dom tog in henne på en gång.
Jag pratade lite med mamma och hon verkade under omständigheterna ganska ok, hon tyckte det var skönt att vara på avdelningen.

Jag ska ringa på förmiddagen imorgon och höra hur det är och vad som händer.
Är det illa kommer jag åka upp med bror och pappa.

En tanke eller kanske dröm vi har är att hon ska vara så pass bra att vi kan ta henne upp till skatan, hennes älskade sommarstuga, i alla fall ett par dagar.


Själv, jag vet inte, det känns lite som att vänta på paniken.
Jag är nog i chockfasen fortfarande.

Jag älskar min mamma.
Och vi är vänner, det har tagit många år och ganska mycket jobb att ta sig dit.
Men jag är oerhört glad att vi är där.

Jag hoppas så att det bara är en tillfällig svacka, att hon kommer att ha lite mer tid. Jag vill ha mer tid.

Det är fan synd om mig, lite i alla fall.

Har fortfarande ont i kroppen och det jag trodde var en vaxpropp i vänster öra, visade sig vara något gult goo bakom trumhinnan. Goo som dessutom geggar i halsen med. Har ont överallt och känner mig helt slut. Detta kom vi fram till efter ett besök på cityakuten. Har fått icky-sprey och ska tryckutjämna så ofta som möjligt (fruktansvärt, det knäpper och knastrar i örat). Och om det inte blivit bättre på en månad så ska jag höra av mig igen.

Jag känner mig så ynklig idag.

Åh

Åh så jag är trött.
Och ont i lilltån och örat och resten av kroppen med iof.

Köpenhamnresan var mycket lyckad.

Första utredningssamtalet på psyk här gick bra.

Prokrastineringsexperten

Jag har varit stressad hela dagen för att jag ska hinna packa och duscha. Men har jag kommit mig för att göra det då? Nähä. Tiden bara går liksom. Fan.

MÅSTE ta mig i kragen och göra mig i ordning för att masa mig iväg till K. Vill ju vara där i någorlunda ok tid.

Ska bara typ, men det som bara ska göras är typ ingenting.
*mutter* typiskt mig.

Ångest och stress

Det känns som om jag drunknar i ångest och stress pga att jag är sjuk. Grymt förkyld, så ont i kroppen och ännu ondare i halsen. Hostar så det skramlar i luftrören och det kliar i lungorna. Tror jag har feber med men jag kan inte hitta termometern. Känner mig helt förstörd.

Det känns inte som att det blir bättre, utan går i vågor.

Var inte på datakursen idag och är så stressad över det. Känns som om tiden bara försvinner, att jag inte kommer att hinna med. Känner mig så dum i huvudet. Svårt att förstå och lära. Känns stressande att veta att jag kommer att missa fyra dagar nästa vecka, ska till Köpenhamn i tre och sen första utredningssamtalet på psyk här.

Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det samtalet heller, jag vill inte ha kontakt med psyk igen. Känner inte direkt att dom kan tillföra något av värde. Men vi får väll se, ska gå dit och se vad vi kommer fram till.

Stressen ger mig ångest och förkylningen med. Jag hatar att vara sjuk, blir knäckt bara av det. Och ännu mer så att ha ont.

Har oroat mig en massa för mamma också, hon är inlagd igen. Pratade med henne ikväll och det låter rätt hoppfullt men vi får väll se när provsvaren kommit.

Känner mig trasig och ensam.

Uh

Säg den lycka som varar för evigt.
Nåja, så illa är det inte men ändå.
Jag är förkyld, ont i kroppen och ONT i halsen.
Mutter och suck.

Sovit mest idag och planerar samma sak imorgon.
Hoppas jag blir frisk fort som fan.

Nöjd

Det har varit en förvånansvärd vecka.
Jag har mått bra.
Väldigt lite destruktiva tankar.
Har somnat snabbt och sovit gott, dock alldeles för lite, har vaknat för tidigt och inte kunnat somna om. Men det känns ok ändå.

Har iof inte fått så mycket gjort mer än datakursen.
Träffade A i tisdags, mycket trevligt.

Det känns som en omställning.
Det känns hoppfullt.

Bra dag

Började datakursen idag. Min koncentration räcker till ungefär 25 minuter, sen är det hopplöst att hänga med. Detta trots att jag redan har koll på 98% av vad som sades idag. Jag antar att idén med att gå den inte är helt dum.

Träffade P efter det och var på bio.
Trollkarlens lärling, åh så underbar!
Åh så jag är barnslig. *ler stort*
Kul att träffa han igen, det var ett tag sen.
Vi var och käkade först.
Nachos, mums.

Landet

Trots ganska dåligt väder med mycket blåst och regn, har jag haft det skönt. Har kommit bra överens med mamma och har hunnit läsa tre böcker. Vi har eldat lite i öppna spisen, myst och ätit gott. Har nog gått upp lite i vikt igen. Men det känns ok ändå, ska ta tag i saken snarast. Dvs så snart glassen är uppäten. :-P

Mamma börjar bli gammal och skröplig.
Jag oroar mig, vill inte förlora henne.

Hopplöshet

Känner mest hopplöshet.
Förlamande hopplöshet.

Men men
Ska åka till landet en vecka till.

Hoppas att det ska bli bättre när jag kommer hem.

Förlamad

Känner mig helt förlamad, får inget gjort alls.
Äter antingen inget alls eller bara skräpmat.

Känns som om hela jag står på stand-by.
Bara väntar.

Tacksamhet

Jag är tacksam för
- otroligt tacksam för mamma sommarstuga
- nyplockade blåbär
- riktigt lång långfil
- att jag vågade mig i vattnet, simmade till och med lite
- mammas rullströmming
- solen
- att få sova flera nätter utan piller
- tunnbröd
- bra och lättlästa deckare

Drömmar gör ont

Jag har två stora drömmar.
Och jag har haft dom länge.
Men jag har aldrig vågat söka dom, vågat försöka.
För då kan man ju inte misslyckas.

Dröm 1, att läsa till och jobba som psykolog.
För det första skulle jag aldrig klara av att plugga in så mycket, jag har ju försökt mig på det i omgångar, dock i andra ämnen. Dessutom skulle jag inte få CSN igen, eftersom jag misslyckats för många gånger redan.
Men även om det inte finns någon realistisk chans att uppfylla den, kan jag inte släppa den heller. Vilket är både frustrerande och nedslående. För skillnaden mellan min dröm och verkligheten är för stor.

Dröm 2, att skriva en bok.
Av någon anledning kommer jag mig bara inte för att sätta mig ner och börja. Jag har inga större krav på att den ska ges ut, utan det jag vill ha är nöjet och tillfredsställelsen att kunna läsa och ha något som jag själv skrivit.
Den här drömmen borde ju vara möjlig att uppfylla. Även om jag inte vet om jag vågar. Känner mig så feg. Jag vet att jag skulle bli helt knäckt om jag misslyckades. Fast, det är klart, jag har ju tid på mig.

Drömmar borde ju vara något bra, något som är positivt.
Men jag vet inte, jag får bara ångest av dom.
Frustration och misslyckandekänslor.
Att ha drömmar gör ont.

va va varmt

Har inte gjort så mycket idag men än att svettas, druckit vatten och ätit glass. Det har bara inte funnits energi till mer än så. Det har inte hjälpt måendet nått, att det varit strandväder. Fast jag inte har vågat/orkat mig ut. Känner mig bara otymplig.

Jag hoppas dock att natten blir lite svalare, har inte kunnat sova ordentligt på ett tag nu, är så varmt att jag sover oroligt.

Grotesk

Ful, äcklig och fullkomligt grotesk.
Så känner jag mig idag och har känt de senaste dagarna.

Jag är äckligt tjock.
Dallrig.
Pösig.
Groteskt stor.

Och mina armar är motbjudande.
Jag blir illamående bara av att se dom.
I alla fall av vänster.

Ok, jag vet att jag inte kan göra något åt armen.
Den är och kommer förbli som den är.

Men jag kan sluta äta skit.
Jag måste kunna sluta äta skit.
Varför ska det vara så svårt?

För varje tugga blir det ju bara värre och värre.
Ändå kan jag inte sluta.
Förstör jag medvetet mig själv?

Kommer jag någonsin ändra mig?
Kommer jag någonsin vara snäll mot mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Förtjänar jag inte det?
Är jag verkligen en så dålig människa?

Jag känner mig så äcklig.

Och ingen kommer någonsin att vilja ta i mig.
Varför skulle dom det, om inte jag själv vill.

Jag kan se äcklet i andra människors ögon.
Jag ser så motbjudande ut att dom ryser och tittar bort.
Och jag förstår dom.

Klar med DBT:n

Var hos terran för sista gången idag.
Sista DBT samtalet.
Jag måste erkänna att det kändes enbart skönt.
Det har varit en lång resa, ett och ett halvt år i grupp med färdighetsträning och nästan tre i individuellt.
Jag har fått eller snarare kämpat mig till så mycket, ny är jag mer medveten om hur jag fungerar, varför jag gör och reagerar som jag gör och jag kan känna och sätta ord på känslorna på ett sätt jag inte kunde tidigare. Att gå DBT är det klart bästa jag gjort.

Jag känner.
Jag är.

Jag har blivit tydligare och det är så skönt.

Nu ska jag smälta allt och försöka få lite distans till det. Och remiss är skickad till alvik, så jag får en kontakt där och får mina piller utskrivna och kanske en samtalskontakt så jag/dom kan fånga upp mig om jag kraschar igen.

Men jag tror att även om det kommer att bli skakigt hela det närmsta året så tro jag att det kommer ordna sig. Att jag kommer att klara mig och fortsätta utvecklas och växa.

I samtalet idag kom vi fram till att jag kan hela överkursen så att säga, att hantera ångest och självskadetendenser och självmordstankar. Kanske kommer jag inte alltid lyckas men jag vet vad jag ska göra. Det är grunden jag inte har kläm på än, att minska sårbarheten. Att äta på regelbundna tider, bra hälsosam mat. Att sova och vakna på regelbundna tider. Att röra på mig. Att ta hand om sjukdomar så fort dom dyker upp. Hålla rent hemma. Osv. Jag vet inte varför just grunden ska vara så svår, men jag jobbar på det och kommer nog få göra det resten av livet.

Varmt

Lite väl varmt och gott inomhus.
Trots det har jag sovit bort hela lördagen och rätt mycket av söndagen med.
Har lyckats ta mig i kragen och tvättat i alla fall.
Och ätit popcorn till frukost, lunch och middag.
Och så lite glass förstås men det var inte särskilt gott tyvärr.
Det är så mycket jag borde göra men dom bara inte blir gjort.
Nåja, det är en dag i morgon med.

Inlägg 600

Många inlägg blir det.

Idag har inte varit något vidare. Så otroligt trött, lätt till gråten och en plågsam ångest som inte vill ge sig. Kom inte iväg till AC, det gick bara inte.

Misstänker att det kanske, i alla fall till viss del, beror på gårdagen. Var på AF på infomöte mellan 9-12 och sen AC mellan 13-16 och en prommenad hem. Via tre apotek för jag naturligtvis var ute i sista minuten för att hämta ut antideppen. Jag gick verkligen på högvarv hela dagen. Det lugnade sig lite under yogan och kroppscanningen men bara lite. Det var tydligen mer än jag klarade av. *suck*

Känner mig så trasig.
Är allt det här värt besväret?
Det är aldrig för tidigt att ge upp.

Tacksamhet

Idag är jag tacksam för
- choklad med havssalt.
- jos och ramlösa, blandat.
- min fina gröna penna.

Mål: 40%

FAROS-modellen
- aktiv rehab tillbaka till arbete
- arbetsförmåga på minst 10 timmar/vecka
- högst 12 månader
- rehabiliteringsersättning
- arbetsträning/praktik ute på vanliga arbetsplatser
- tät uppföljning med både AF och FK

Mål: 40% till anställning eller utbildning.

Eh, ja, eh, typ
Var på första av två infomöten.
Det skulle vara både FK och AF.
Men FK kom inte, så ingen info om pengar och deras regler.

Sen låter det ju underbart med att målet för allt det här är att få 40% av oss i arbete eller utbildning.
Men resten då, är dom övriga 60% inget att sträva efter?

Jag har naturligtvis inte rehabersättning, utan sjukersättning så dom 12 månaderna gäller inte för mig. När min ersättning tar slut, sista december, blir jag helt enkelt utsparkad. Då måste jag ha ett jobb, för ersättningen om jag ens får någon kommer inte räcka till mer än hyran typ.

Men ingen press!
Jag hade panikångest redan i morse.
Kommer bli ett underbart halvår.
Nej, jag är bara lite ironisk.

Tacksamhet

Idag är jag tacksam för
- att jag har antidepp som faktiskt fungerar och hör och häpnad inga biverkningar.
- kexchokladbitar med hallonsmak, låter skumt men är så gott.
- att jag fick ett par "ärmar" av en kvinna på ac, jag fick välja färg så jag valde ett par rosa med liten blomma på. Kommer göra sig fint till mina svarta och vita tröjor.
- ett produktivt samtal med min psyk-läkare. För sista gången. Fick recept och remiss är nu skickad till Alvik.
- jag kom ihåg att köpa mjölk. Kall mjölk är så gott.

Saknad, kanske inte men

Jag är försvunnen.

Inte fysiskt men inuti.

Nog har jag valt det.
Valt ensamheten.
Valt att leva bland damråttor och disk.

Jag vill inte ha det så.
Men så är det.

Midsommarafton, ensam och ätandes.
Fast jag blivit bjuden.
Kunder vara inte.
Vågade bara inte.

Men så är det.

Svikare

Jag känner mig som den svikare jag är.

Borde varit på ac idag, hade erbjudit mig att vara med på en liten marknad.
Jag hade erbjudit mig. Så dyker jag inte upp.

Inte sovit mer än någon timme inatt.

Massiv ångest och självhat som naturligtvis vart ännu värre.
Är ännu värre.

Vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen.
Så får man ju bara inte göra.

Har ju redan varit borta mycket.
Klarar inte av att ta mig dit.

Och jag ska praktisera snart.

Jag som tydligen inte ens klarar av.
Fan.

En iaktagelse

Den är lite svår att beskriva men...

Det börjar som ett litet intensivt, brännande klot i nedre delen av magen, eller kanske buken till och med. Den dyker upp som från ingenstans.

Sen reser den sig uppåt, expanderar och sprider sig i kroppen.
Från hjärttrakten och utåt.

En stark känsla av ångest, pulserande och lämnar efter sig ett brännande känsla. Kroppen skakar och föder en lätt panik.

Upplevelsen är mycket obehaglig.
Men den är likadan varje gång.
Sen varierar styrkan och hur länge det håller på.
Men det är alltid för länge.

Jag vill inte känna så, inte uppleva det.
Men kan inte kontrollera eller förebygga.
Vad jag vet.

Det är svårt att sätta ord på upplevelsen.
Men den finns där, varje dag.

Tacksamhet

Idag är jag tacksam för
- färska jordgubbar.
- kallt vatten.
- choklad.
- en lång prommenad.

Dags att sova

Dagen har varit riktigt hyfsad på ångestfronten.
Inte samma ihållande helvete som så länge.

Har tillbringat dagen framför datorn.

Sett bröllopet förstås.
Det som var behållningen, den största i alla fall var att se samspelet mellan Viktoria och Daniel. Den uppenbara kärleken. De höll varandra i handen under vigseln och liksom strök med tummen över den andras fingrar. Det var en liten gest men den sa så mycket. Och uttrycken de hade i ansiktet när de såg på varandra, utstrålningen och kärleken.

Jag hoppas jag någon gång får uppleva den kärleken.

Resten hoppa jag då gärna över, fast klänningen var otroligt vacker.

Nu är det dags att sova.
Ha det skönt alla som läser.

Jag önskar varenda en av er all världens kärlek och liv.
Kram

Men allvarligt? del 2

Ångest, en favorit i repris. Eller nja kanske inte repris direkt utan den håller i sig, kanske fluktuerar lite men håller i sig. Jag hatar det.

Överlevde mötet i morse, med AF och FK.
Jag gissar att det blir ok.
Kanske.

Ett par saker vart glasklart i alla fall.
Jag MÅSTE ha ett jobb från 1 januari.
Det finns inte en chans att det blir några fortsatta pengar. Är ju inte med i facket, och då är det minimiersättning och det täcker typ bara till hyran. Så om jag vill äta något eller annat onyttigt måste jag ha ett jobb.

Nå, inget press.
Har ju ett halvår på mig.

Jag frågar mig i mitt stilla sinne, vem i helvete skulle anställa mig?
När det finns minst 100 friska på varje sökt jobb.
Jag har psykiska problem.
Har ingen utbildning.
Har inte jobbat sen 03.

Fast jag vill jobba.
Jag vill klara mig själv.
Jag vill ha ett normalt/vanligt liv.

Även om jag just nu bara vill dö.

Varför kan dom inte skriva ut självmordspiller.
Ta ett, sova och aldrig vakna mer.

Ingen ångest.
Inga pengaproblem.
Ingen stress, rädsla, misslyckande känslor och inget utanförskap.
Inga misstänksamma läkare.
Inte ont.
Ingen känsla av att vara parasit på samhället.
Inte ses som en parasit.
Inga samtal, inget kämpande.
Inga problem.
Inget liv.

Om jag blev erbjuden ett sånt piller idag skulle jag tacka, ta emot och svälja.

Men allvarligt?

Ska det vara så här?
Ska det det?

En sån brutal ångest hela jävla dagen igår.
Hata.
Samma jävla ångest idag med.
Och jag antar att det kommer hålla i sig.

Psyk påstår att kroppen inte orkar ha ångest så länge, yeah right.
Det gick alldeles utmärkt.

Inte vågade jag ta piller heller för då hade jag stjälpt i mig alla jag har.
Garanterat.

Kunde inte andas ordentligt, ont i magen, illamående.
+ alla tankar.
Det kompakta självhatet.

Planerandet av när hur och var det skulle vara bäst att dö.

Rädsla för en själv.
För vad jag kan göra.

Jag vill inte dö.
Tror jag.

Fast det vore så skönt, att bara släppa taget, att slippa det här, att slippa ångesten, misslyckandena, känslorna och tankarna.

Jag är så trött.

Sov alldeles för lite, vaknade av att klockan ringde men registrerade inte att jag skulle stiga upp. Missade därför utflykten till Eskilstuna djurpark, som jag sett fram emot så länge.

Det göder ju ännu mera självhat.
Vadå inte vakna i tid?
Hur jävla svårt kan det vara?

Vill ha en kopp kaffe, men har inte varit så smart att jag köpt mer mjölk.
Inget annat att äta heller.
Saknar nässprey med.

Måste ta mig i kragen och handla lite idag.
Men jag vill bara sova.

Ska invänta samtal från husläkaren först ang. diagnosen jag inte har.
Är dom helt knäppa dom med?
Eller bryr dom sig bara inte?
Skiter i om det blir fel?

Jag hör hur negativ och patetisk jag låter.
Jag är för ynklig.

Ångest, rädsla och förhoppningar

Idag damp brevet ner från FK.
Jag ska på trepartsmöte på fredag kl 9.
Det blir jag, FK och AF.

Jag har sån ångest för vad som ska krävas av mig.
Rädd för att jag inte ska klara av det.
Förhoppningar för att det ska bli ett steg tillbaka till det normala livet, med jobb.

Det känns ändå bra, som att det är dags.
Och jag tror att det kommer bli bra.

Även om jag just nu är väldigt, impulsiv, destruktiv och inte har något bra grepp om mig själv och livet.

En stillsam saknad.

Vi står tätt ihop och jag har mina armar runt din midja.
Ena handen vilar i ryggslutet, just där mellan ryggen och rumpan.
Kinden mot din axel och näsan tätt i mot din hals.
Jag andas in din underbara, varma doft med långa djupa andetag.
Andetag som speglar dina.
Lyssnar vaket på din intagande röst men utan att höra det du säger.
På något sätt förstår jag ändå det du förmedlar.
Trygghet, i dig själv, i mig och i oss.



Finns du där ute?
Jag vill träffa dig.

Känner mig helt slut.

Sov lite för länge så det blev lite hektiskt innan jag drog iväg till terran.

Efter velandet om jag skulle ta med och visa, kedjeanalyserna kom jag fram till att det nog var bäst att att göra det. Så det ämnet upptog hela samtalet.

Vi pratade om varför och vi kom väll fram till att det var flera olika saker som samverkade, FK stressande om att det var så bråttom att börja med praktiken i juli och sen inte höra av sig, jag har fortfarande inte hört något mer om den. Och att jag ska sluta hos terran, jag är ju klar med DBT:n.

Jag känner en oerhörd press att jag ska vara "färdig och frisk" och kunna klara mig själv och hantera mina känslor utan att det ska behöva gå så långt.

Och oro för en ny kontakt, jag kommer att flytta över från nacka till alvik, för att slippa åka så långt.

Det kändes lite som en känslomässig urladdning även om det gick lugnt till. Så nu har jag ordentlig huvudvärk och är jättetrött. Ska nog vila en stund tror jag.

Fan va det svänger

Morgonen var seg men ok, jag kom iväg till ac i tid men jag måste ha gått långsamt för jag var en kvart försenad. Promenaden var skön och jag mådde bra, när jag upptäckte att jag var försenad stört dök humöret. Fan vad jag anklagade mig själv "så jävla lat och oduglig som inte ens kan komma i tid" Åh vad jag önskade att jag tagit skalpellen med mig. Väl där sätter jag i gång med att sy ett förkläde och jag mår bra igen för det går riktigt bra och kanterna blir raka. Vid fikat stöter jag till bordet och spiller kaffe på mina byxor och golv. Då var det dags igen. "Så jävla värdelös, klumpig och fan va jag är ful och tjock, jag borde inte ens få vistas i möblerade rum." När det var upp torkat som jag fick hjälp med av K, satt vi och pratade en stund och jag mådde bra igen. Efter fikat var det mer syende, och jag sydde fast ett av banden åt fel håll. Självhatet visste inga gränser, så oduglig som jag är och jag ville skära, straffa. När jag lyckats sprätta bort skiten mådde jag bra igen och var riktigt glad. På vägen hem passerade jag en affär för att titta om dom hade fått in långärmade handskar, vilket dom hade så jag var överlycklig. Men mitt kort funkade inte så jag vart jätteledsen. Nästan gråtfärdig gick jag till bankomaten men då funkade det igen så jag fick mina vantar och jag glad i hågen begav mig in på mataffären. Där hade dom provsmakning av en helt underbart god jos. Och humöret blev nattsvart igen, jag hade inte pengar till att köpa en förpackning. Jag är ju så värdelös som inte ens kan klara av att försörja mig själv, jag kommer aldrig att klara av ett fast jobb och ingen vill anställa någon så hemsk som mig, som inte ens får pengarna att räcka en hel månad. Sen vart det promenad hem och jag tinade raskt upp igen och när jag kom hem var jag jätteglad och lycklig över att vara vid liv. Så slog jag mig ner framför datorn. Genast hatar jag mig själv för att jag inte gjort klart en grej om balans, till må bra gruppen och matlistan till handlingen på fredag. Sorgen över allt som inte blir skrivet är så djup. Funderade på att ta livet av mig för 97 gången idag. Fast nu med en riktig plan i huvudet. Då kom jag på att jag ju ska träffa A och D, för att gå på bio ikväll och det vill jag ju inte missa. Så vart jag på gott humör igen. Så blev jag sur för jag inte tagit mig i kragen och ätit tidigare, men efter köttbullar och keso var det ok igen. Efter det vart det duschen och brutal ångest, jag är ju så FET, äckligt dallrande, fula ärr och det senaste som inte slutat blöda än. Nåja det plåstrades om och så på med kläderna som jag vart riktigt nöjd med. Jag är inte så ful ändå. På tunnelbanan in till stan var jag jättelycklig för jag hade ny musik på mp3-spelaren och det var inte så mycket folk. Både bion och sällskapet var mycket trevligt och sevärt. När jag hade satt mig på tunnelbanan hem öppnade sig avgrunden igen. Jag är så ensam, jag kommer aldrig att träffa någon som tycker om mig. Jag är så ful och äcklig. Ingen förtjänar en så vidrig flickvän, så jag kommer för alltid att vara ensam. Ingen vill ha mig och ingen tycker om mig. Jag passade på att köpa mjölk och oboj, för pengar jag inte har, på vägen hem så nu mår jag gott igen.

Och jag kommer garanterat hinna med några svängar till innan det är dags att knoppa.

Tacksam

Idag är jag tacksam för:
- en het kopp kaffe med socker och mjölk
- min säng
- min vän A, som jag ska fika med idag
- min fina lila klänning
- att jag kan skriva kedjeanalyser och må dåligt
- att jag lever

Kedjeanalys av problem beteende

(en till sen får jag fanemej skärpa mej.)

Namn: Whistler
Ifyllt datum: söndag den 13 juni 2010
Datum för problembeteende: lördag natt 12 juni 2010


Exakt vilket är det viktiga PROBLEMBETEENDE jag analyserar?
Har skurit mig i armen, så det blödde lite.

Vilken UTLÖSANDE HÄNDELSE i din omgivning startade kedjan som ledde fram till mitt problembeteende? Startdatum: 12 juni
Låg och sov, vet inte varför jag vaknade.
Men hade ett starkt behov av att självskada direkt.

Vilka faktorer hos mig själv och i min omgivning gjorde mig SÅRBAR?
Startdatum: ?
Pillervändorna tidigare i veckan/orna.
Och allmän trasighet.

Exakt vilka blev KONSEKVENSERNA för omgivningen?
Omedelbara: Inga
På sikt: Inga, oro?

Och för mig själv?
Omedelbara: Fyra småsår på armen.
På sikt: Kanske ärr.

Sätt att minska min SÅRBARHET i framtiden:
Sköta om mig själv. Jobba på sårbarhetsfaktorerna.

Sätt att förebygga UTLÖSANDE HÄNDELSER från att hända igen:
Jobba på att bli mindre självdestruktiv. Och mer medvetet närvarande.

Vilken SKADA orsakade mitt PROBLEMBETEENDE?
Några ärr.

Planer för att REPARERA, KORRIGERA och ÖVERKORRIGERA skadan:
Gå igenom hur jag hamnade här och varför.
Varför var det så viktigt att självskada, varför var önskan så stark direkt när jag vaknade, det brukar den aldrig vara.

Mina djupaste tankar och känslor om detta som hänt (det som jag vill dela med mig av):
Jag skrämmer mig själv. Varför är jag så destruktiv just nu? Jag mår ju bättre. Jag förstår inte riktigt hur det hela fungerar. Håller jag på att tappa taget?

Kedjeanalys av problem beteende

(Jag skriver alltid en sån när jag gör något jag inte borde.
Jag är leden om det blir lite tjatigt, men det brukar inte hända så här ofta.)

Namn: Whistler
Ifyllt datum: söndag den 13 juni 2010
Datum för problembeteende: onsdag natt 9 juni 2010


Exakt vilket är det viktiga PROBLEMBETEENDE jag analyserar?
En medveten överdos av diverse läkemedel.
Stilnoqt, 3 st, 10mg/st
Tramadol, 21 st, 50mg/st
Tryptizol, 19 st, 10mg/st
Propavan, 6 st, 25mg/st
Alvedon, 2 st, 1g/st
Nozinan, 33 st, 5mg/st
Metroprolol, 6 st, 50mg/st
Theralen, 5 ml, 40mg/ml
Tanken bakom var inte att dö, så jag kallar det inte ett självmordsförsök, även om det nog kan räknas som ett sånt.

Vilken UTLÖSANDE HÄNDELSE i din omgivning startade kedjan som ledde fram till mitt problembeteende? Startdatum: Onsdag natt
Jag skrev förra kedjeanalysen och hakade upp mig på att jag inte visste exakt hur många tabletter jag tog. Jag hade inte räknat dom. Och därför kändes det viktigt att göra om det med en detaljerad lista. (Jo, jag inser idag hur sjuk den tankevurpan är.)

Vilka faktorer hos mig själv och i min omgivning gjorde mig SÅRBAR?
Startdatum: ?
Jag var trött och ur balans. Jag kände mig mycket misslyckad för att jag tagit tabletterna förra gången, för att jag inte räknade dom, för att jag inte klarar av att vara snäll och ta hand om mig själv på ett bättre sätt.


Exakt vilka blev KONSEKVENSERNA för omgivningen?
Omedelbara: Oro
På sikt: Oro

Och för mig själv?
Omedelbara: Trött, illamående och världen gungar.
På sikt: Jag antar att kroppen tar stryk.

Sätt att minska min SÅRBARHET i framtiden:
Ta hand om mig själv på ett bättre sätt. Ta reda på varför jag har så svårt att vara snäll mot mig själv och förebygga fler incidenter.


Sätt att förebygga UTLÖSANDE HÄNDELSER från att hända igen:
Att bara syssla med starkt känslomässiga saker när jag är utvilad och mår bra.


Vilken SKADA orsakade mitt PROBLEMBETEENDE?
Fler misslyckande känslor. En otrygghet i mig själv. Vad mer är jag kapabel till att göra när självkontrollen/impulskontrollen brister.


Planer för att REPARERA, KORRIGERA och ÖVERKORRIGERA skadan:
Jag vet fan inte. Pillerna är slut så jag kan inte även om jag skulle vilja. Kommer att fundera vidare på hur jag ska hantera mig själv och mina självskadeimpulser och varför som är så påtagliga just nu.


Mina djupaste tankar och känslor om detta som hänt (det som jag vill dela med mig av):
Hur skadad är jag egentligen på en skala?
Varför är självskadeebeteendet så viktigt just nu?
Varför ska det vara så jävla svårt att vara snäll mot sig själv.

Brev från vårdcentralen

Igår damp det ner ett brev från vårdcentralen. Sån är alltid spännande, särskilt när man inte väntar sig ett.

Jag har blivit inbjuden till att vara med i en forskningsstudie.

Ur brevet:
"Då du tillhör den patientgrupp som sista året sökt på Vårdcentralen och fått diagnosen fibromyalgi erbjuds du nu..."

Detta måste ju betyda att det står i min journal att jag har diagnosen.
Det är ju bara det att ingen har upplyst mig om saken.
Man kan ju undra vem som har satt den, när den sattes och på vilka grunder.

Jag lever inte upp till kriterierna heller, jag har googlat på saken.

Jag ska kolla upp saken tror jag.

Hm, det är fredag idag

Enligt både datorn och mobilen är det fredag idag.
4:30 ungefär.

Vad hände?
Vad gjorde jag?
Varför?

Jag mins inte att jag gjorde något särskillt.
Men bredvid datorn ligger en lista.
Men piller.
Vad och hur mycket.
Jag har tittat efter och saknar det som står på listan.
Jag mins inte men jag antar att dom är uppätna.
I kanten på listan står det (Varför? Vem bryr sig)

Vart tog torsdagen vägen?
Onsdagens kväll kommer jag ihåg.
Skrev kedjeanalysen då.
Jag antar att det har med den att göra.

Men varför dom pillerna?
Det var ju långt ifrån farliga mängder.

Jag är så knäpp.
Men jag känner mig inte SÅ knäpp.
Men tydligen är jag det.

Kedjeanalys av problem beteende

Namn: Whistler
Ifyllt datum: Onsdagen den 9 juni 2010
Datum för problembeteende: Lördagen den 5 juni 2010


Exakt vilket är det viktiga PROBLEMBETEENDE jag analyserar?
Medveten överdosering av ångestmedicin.
Planen var inte att dö så jag kallar det inte självmordsförsök.
Petade i mig ett 50-tal, 5mg Nosinan.
Med reslutat att världen gungade och jag sov rätt länge.
Men var tillbaka till ”normalt” söndag eftermiddag, antingen räknar jag som en kratta (rätt troligt) eller så är dom inte särskilt ”farliga”. Kan vara en kombo iof.

Vilken UTLÖSANDE HÄNDELSE i din omgivning startade kedjan som ledde fram till mitt problembeteende? Startdatum: 5 juni
Jag klarade inte av att åka in till stan för att hejja på en god vän som sprang maraton. Jag skulle bidra med wienerbröd eller liknande. Komma med glada tillrop och positiv energi. Jag kände mig så fantastiskt misslyckad, som ett miffo som inte klarar det vanliga människor gör.

Vilka faktorer hos mig själv och i min omgivning gjorde mig SÅRBAR?
Startdatum: 4 juni
Jag lyckades inte ta mig iväg till ac på fredagsmorgonen. Vilket gjorde att jag kände självförakt och misslyckande. Och jag hade gjort av med för mycket pengar, som vanligt.

Exakt vilka blev KONSEKVENSERNA för omgivningen?
Omedelbara: Inga
På sikt: Inga? A vart orolig men hon fick inte veta förens efter ett par dagar. När hon undrade varför jag inte hört av mig som jag skulle. Jag hade sagt att jag skulle följa med ut på lördagskvällen, vilket jag sagt för många gånger utan att klara av att verkligen göra det.

Och för mig själv?
Omedelbara: Kroppen tog väll stryk skulle jag gissa.
På sikt: Inga? Kanske mer misslyckandekänslor för att jag inte lyckades hantera känslorna på ett bättre sätt.

Sätt att minska min SÅRBARHET i framtiden:
Våga erkänna att jag mår dåligt. Våga se och försök skriva om det eller prata med en vän. Eller i nödfall ring hjälplinje eller liknande.

Sätt att förebygga UTLÖSANDE HÄNDELSER från att hända igen:
Erkänn att det är förjävligt. Gärna tidigare innan känslorna är för stora och ohanterliga.

Vilken SKADA orsakade mitt PROBLEMBETEENDE?
Inga fysiska skador, vad jag vet.
Mer misslyckandekänslor.

Planer för att REPARERA, KORRIGERA och ÖVERKORRIGERA skadan:
Mer medveten närvaro.
Acceptera att gjort är gjort och gå vidare.

Mina djupaste tankar och känslor om detta som hänt (det som jag vill dela med mig av):
Jag är ledsen över att jag lät det gå så långt.
Att jag inte vågade erkänna att jag mådde så dåligt, innan det var för sent.
Men jag är också ledsen över att jag inte tog alla tabletter och med lite tur dött.
Som alltid dubbelt.

Läser gamla journaler och funderar

För varje år som går förändras jag förvånansvärt lite. Samma tankevurpor, känslosvall och missriktade beteenden som när jag var 18.

Det är lite nedslående att inse.

Men ändå.
Förändring i mig.

För varje år som går blir jag liksom tydligare i kanterna. Jag ser mig själv och hur jag tänker/är/gör tydligare.

Jag kan upptäcka mina tankevurpor.
Se mina missriktade beteenden.

Jag blir tydligare och världen omkring mig blir tydligare.

Det gör tillvaron intressantare.
Och det gillar jag.

En kinesisk förbannelse i min smak.
(fast kanske inte en förbannelse ändå)
"Må du leva i intressanta tider."

Sen..
Det positiva är väll att när jag väl kan se det som är, kan jag också förändra det. Även om det går mer än lovligt långsamt, 20 år att ta sig hit.

Men förändras gör jag.
Hoppas jag.
Tror jag.

Som en groda utan ben...

...fullkomligt hopplös.

Jag borde ha sovit för länge sen.
Jag borde, borde, borde.
Nåja, det blir en ny dag imorgon.

Eller rättare sagt idag, fast senare.

Ont

Har massiv huvudvärk, trots att jag ätit och druckit och alvedonat. Det vill sig bara inte, ska nog masa mig isäng igen.

Jag vet inte...

varför ska det vara så svårt?

Hopplös.

Störd?

Kom inte iväg till ac i morse för jag hade sån ångest för att jag inte rakat bena? Hur stört är inte det på en skala? Jag brukar ju aldrig bry mig om det men idag gick det bara inte, inte ens med långbyxor. Jag är så knäpp.

Ångesten har hållit i mig, trots sömn, piller, distraktioner mm. Dessutom har jag ont i magen, antar att jag inte tuggat maten ordentligt. Det gick alldeles för fort.

Känner mig bara fet och äcklig.
Totalt misslyckad.
Trasig.

Jag vill inte vara med längre.

Rörigt

Det är rörigt.
Både i mitt huvud och hjärta.
Men även hemma.

Känns inte som om jag får någon ordning på det heller. Börjar liksom plocka i ena ändan, hoppar runt och kommer ingen vart. Likadant känns det inuti. Jag mår ändå ganska bra tror jag. Jag bara känner mig rörig. Som att vara glad och ledsen (men bra ledsen) samtidig, som att vara nöjd med min ensamhet och förtvivlat vilja ha någon att dela den med, som att vara hungrig och mätt, som att vara fridfull och ha ångest samtidigt. Det är förvirrande. Men ändå...det är ganska bra, tror jag.

Varmt och bra

Trots det väldigt starka motståndet att ens vakna i morse, lyckades jag ta mig iväg till ac. Det blev en riktigt bra dag, med yoga, kroppscanning och lite trädgårdsarbete i värsta mindfullnessstil. Och jag köpte en ny fleeströja på vägen hem från ac. En grön så klart. Efter det vart det en långpromenad, så skönt att gå längs vattnet.

Nu borde jag sovit för länge sen, har bytt pass och ska ha trädgårdsgruppen mellan 9-12. Menmen, jag ska bara :-)

Frånvarande och rädd

Det känns som om allt finns på avstånd, som en slags flykt utan att fly. Eller kanske är det bara ett lock som täcker eller försöker täcka över rädslan. Rädslan för att känna, för tankarna, nästan tvångstankar. Men jag vill inte ha dom och jag vill. Ha, något. Jag vet inte. Har inte tagit mig iväg till ac, inte idag och inte i fredags. Vet inte varför egentligen, kanske har jag bara stängt av hjärnan. Allt är så omedvetet. Har ätit, tröst ätit. Äckligt men ändå måste liksom. Förstår inte vad och varför jag är så paniskt rädd. Vet inte vad jag är och varför jag är. Skulle nog helst inte vilja vara alls, men vill inte ha det så heller. Jag vet inte.

Höjdpunkter i veckan

Måndags,
var hos terran, ändrade tiderna så nu har jag bara tre kvar. Känns skönt, det var min ide att glesa ut som sista och inte bara sluta pang bom. Visst känns det lite jobbigt med för vi har ju hållt på i ett par år nu, en gång i veckan. Och jag ska snart klara mig själv. Visst kommer jag ha kontakt med psyk, fast då på ett nytt ställe, så jag lämnas inte helt vind för våg. Kommer ju att behöva få piller utskrivet eftersom jag knaprar.

Efter det blev det en prommenad igenom gamla stan och förbi stadshuset, satt i solen och läste en stund med. Sen vart det utsökt middag hos G och J. Dom kan det där med mat. Dom har börjat med GI-mat så jag fick en påse mat med mig hem, av sånt dom inte åt längre. Inte mig emot.

Tisdags,
lite mer än lovligt segt på dagen men jag repade mig framåt eftermiddagen och träffade J (en annan J) och käkade middag med henne. Det var alldeles för länge sen vi sågs. Det var så skönt att vara lagomt social, snacka lite och äta grymt god thaimat.

Idag, onsdag,
Hade svårt att vakna men kom iväg tidigt så jag hann käka på kompassen innan det bar iväg till ac. Lite avslappning och sen meck inför vårmarknaden imorgon.

FK ringde i morse och tyckte att det var bråttom helt plötsligt, ska börja med praktik i juli, tydligen. Vet inte något om saken egentligen. Men han skulle höra av sig nästa vecka efter att han pratat med min läkare, terran hade han tydligen redan betat av. Måste erkänna att det känns lätt panikartat. Han sa ju senast att det inte var någon broska. Och om jag nu ska börja i juli så försvinner min semester, för sånt får man ju inte hålla på med när man inte har ett fast jobb.

Nåja det ordnar sig nog, hoppades bara att jag hade fått lite bättre planering och förvarning. Just nu vet jag ju inget om något. typ

Att valla psykfall

Var ute i fredags med ett gäng koraller.
Mycket trevligt.
Nästan ingen alkohol för mig, smakade lite på en drink men det var allt. Klarar inte riktigt av andra som dricker men det gick bra ändå.

Helgen har lite försvunnit, sovit och läst.
Lite trött och kinkig.

Så rart ute

Sov inget vidare inatt men dagen har varit bra ändå.

Kom i tid till ac, promenerade i värmen både dit och hem.

Mötet med handläggaren gick jättebra och jag får behålla mina fyra pass i veckan.

Funderar på att bli med boendestödjare, för att få det städat här. Men jag vet inte.

På vägen hem gick jag ner till badet och njöt av solen och en Lakrits Puck. Så gott och svalkande.

Tacksamhet

Jag är tacksam för
- den extremt goda mjukglassen jag avnjöt idag.
- att jag lyckades ta mig till ac trots ett stort motstånd.
- att jag orkade promenera både dit och hem utan att avlida, varken av värmeslag eller ångestattacken som låg på lur.

Tacksamhet

Jag är tacksam för
- att det är skönt och varmt ute.
- att middagen vart lyckad.
- att pengarna kommer imorgon.

Innomhus

Har inte tagit mig ut, vet inte riktigt varför.
Sitter inne och ugglar framför datorn eller läser.
Humöret svänger men är rätt ok ändå.

Jag vet inte.

Prova något nytt

Någon har sagt att man ska prova en ny sak varje dag för att växa som människa.

Idag har jag provat spagetti och jordnötsås.
En inte helt ok blandning.
Ska inte äta det igen.
Men det går ner.

Så äventyrlig man kan vara då.

Hur vågar man må bra?

Jag har kommit ganska långt. Är snart klar med DBT:n, har fått självskadeebeteendet under kontroll. Det händer väldigt sällan nu. Har en massa nya färdigheter som jag kan ta till när det svänger. Jag mår helt enkelt bättre.

Och jag är livrädd!

Hur vågar jag må bra?
Må bättre?

Jag kan inte lita på känslan att det kanske finns hopp.
Att jag inte kommer att ta livet av mig.
Att jag inte kommer att skära sönder min kropp.

Jag har alltid mått dåligt.
Har alltid haft problem.

Det handlar ju om ett helt nytt liv.
Ett nytt sätt att leva, att tänka.

Jag är rädd.
Vill inte vara det, vill kunna njuta av att det faktiskt är bättre.

Framtid?

Har 7 tider kvar hos terran.
Sista gången är i juli.
Sen är jag klar med DBT:n.
Det känns bra.
Efter det ska jag flytta över till Alvik.
Så jag slipper åka så långt.
Det känns ok det med.
Tror jag bara kommer ha en läkare iom att jag äter mediciner igen.
Ta en paus med pratandet ett tag.
Vi får se.

Överhettad hjärna

Åh så det känns att man inte är van att ta in stora mängder information. Var med A på psykoterapimässan idag. Var på flera intressanta föredrag och tittade på utställningen. Det finns verkligen saker att välja på.

Så nu är jag helt slut.
Blir att nanna tidigt tror jag.

Wow, va fan hände

Kollade just mitt konto.
Och det fanns bara 28 kronor kvar.
Va fan hände?
Vart tog dom vägen?
Har jag ätit upp dom?

Jag har ingen aning.

Känner mig fullkomligt dum i huvudet.
Jag brukar ju ha lite koll i alla fall.
Eller?
Inbillar jag mig bara?

Jag hatar mig själv för att jag inte har bättre koll.

Tacksamhet

Jag är tacksam för att jag har ett hem att dammsuga.

Arma(r) ångest

Jag har sån ångest och skäms för mina ärr.
Vänster arm ser ju helt deformera ut.
...

En stund av klarhet

Dagen har varit en helt vrickad.

Jag har inte gjort ett jota på hela dagen, suttit i soffan och sen sängen och glott framför datorn.

Men inuti har det hänt saker.

I morse var jag trött och groggy men mådde ändå ganska bra. Sen svängde det så jag mådde skit och sen bra och sen skit och sen vart jag så TÖRSTIG.

Törstig på alkohol.
Massa alkohol och gärna alla piller jag hade.

P var en pärla på msn, så jag klädde inte på min för att gå till systembolaget. Och som tur är har jag inget hemma. Jag blev både förvånad och skrämd av hur starkt suget var. Kommer inte ihåg senast jag ens var sugen på alkohol senast.

Humöret har svängt flera gånger sen dess men inte lika starkt.

För en stund sen i en stund av klarhet, insåg jag hur otroligt ensam jag är. Och det är mitt egna fel. Jag är asocial. Jag hör inte av mig till andra, jag svarar inte när andra ringer. Detta trots att jag inte vill tappa kontakten. Jag går inte ut. Jag pratar inte med någon annan när jag väl är ute. AC lyckas jag inte ta mig till trots att jag borde. Klarar inte att vara särskilt social där heller.

Jag pratar inte om mig själv, mina tankar. Vill eller kan inte dela med mig av mig själv. Låta någon lära känna mig. Jag har dragit mig undan mer och mer inte bara fysiskt utan också känslomässigt. Jag har stängt av.

Det är en stor sorg att inse hur mycket jag blivit som min mamma och även som pappa är. Jag VILL inte bli som mina föräldrar. Jag vill kunna vara en del i en grupp. Inte en ö. En mycket ensam ö.

Mer piller, mer hopp?

Lyckades inte ta mig iväg till AC.
Men var hos terran och sen psyk-läkaren.
Pratade mest om hur pillerna funkat och vilka biverkningar jag har. Har fått lite fler piller mot biverkningarna och dom borde försvinna inom ett par veckor. Har ju satt in och höjd väldigt snabbt så att jag mår sämre än vanligt var ju väntat. Men ändå, lite hoppfullt tror jag nog att det är. Känns lite skumt men jag tänker klarare, vilket är både skönt, att kunna tänka igen och jobbigt för självmordstankarna är så mycket verkligare och starkare. Än så länge är det hanterbart men jag måste nog erkänna att till och med jag själv börjar bli lite orolig. Fick erbjudande om att bli inlagd men det vill jag absolut inte. Antar att det också kommer att lugna ner sig med tiden.

Tacksamhet

Jag är tacksam för:
- min nya fina mörkgröna skaljacka
- mjukglassen jag åt idag
- mitt lånekort, massa bra böcker att läsa
- solen trots att den inte värmde ett dugg idag
- spotify, skräpmusik är aldrig fel och inte bra musik heller
- korallhavet.nu

Solen

Det är så rart i solen, solen, solen.
*nynnar*

Har promenerat till och från AC.
Suttit och fikat och jobbat i rabatten lite också.
Så varmt och skönt ute.

Rätt ok ändå

Idag har varit en ganska bra dag, bättre än på länge. Så det kanske finns hopp ändå.

Kom upp i tid, men fick vänta nästan 45 min på husläkaren och sen tog det typ 3 min att få labbremiss och antihistaminer och kortisonsprey. Är allergisk och det är dags att ta reda på mot vad.

Men någonstans är jag lite, kan man kalla det? mot-hypokondrisk. Jag är nog inte allergisk. (Trots alla symptom) Iof har jag inga psykiska problem heller för allt är ju jättebra hela tiden.

Funderar ibland på min verklighetsuppfattning.
Måste nog medge att den kanske inte alltid är så...verklig(?).

Är helt slut i huvudet efter utflykten till Hallwyska palatsen med ett gäng från AC. Fascinerande och hur många intryck som helst. Men det var kul.

Fel blir det

Visst har jag väldigt dåligt samvete för att jag bara försvinner.

Har kanske sagt att jag ska träffa någon eller göra något, så antingen bokar jag av i sista sekunden eller hör överhuvudtaget inte av mig.
Jag hatar mig själv när jag gör så men kan ändå inte låta bli ibland.

Att andra avbokar i sista stunden stör mig inte men skulle dom inte alls höra av sig blir jag naturligtvis både arg och ledsen.
Så egentligen varför skulle andra vara ok med att jag gör så.
Det är det naturligtvis inte och jag vet inte varför jag gör så gång på gång.

Ibland tror jag att jag straffar ut mig, så att ingen vill umgås med mig.
Och det göder mitt självhat naturligtvis.

Jag hatar när jag gör saker som blir fel.
När jag gör fel.
Och fel blir det.

Hopplöst frånvarande

Saknar några dar känns det som. Har nog sovit bort en del tid. Och rört till det hemma som jag inte kommer ihåg. Antar att det är stillisarna som spökar. Kanske.

Var hos läkaren idag, kändes tungt som fan.
Gett upp och börjat med piller igen.
Antidepp.

Får väll se om det hjälper nått.

Stunder av frid

De senaste dagarna har det dykt upp kortare stunder av frid. Det är skönt men också ovant. Det är som en acceptans har infunnit sig. Hur jag har blivit, hur jag mår och det liv jag lever. Det är en ganska skön känsla. Men alldeles för kort.

Jag antar att detta är något bra.

Min näsa

Täppt i näsan, huvudet spränger och det känns som om jag bestigit mount everest, trots jag bara damsugit och varit och handlat.

Nått är fel, har bara sovit stundvis inatt.
Kan inte sova när jag är täppt i näsan.
Kan ju vara så att det är dammet.
Så nu är det städat.
Rena lakan.
Och ordentligt vädrat.

Hoppas det lättar till kvällen.

Det vart lite bättre av en prommenad till affären, så det borde bli bättre.

Vad gör jag annars?
Orkar inte med det här med.

Hoppas på något.
Något denna vecka.

Terran imorgon och psyk-läkare på fredag.
Kanske, kanske.

När är det dags...

När är det dags att inse att det inte är värt att slösa tid och resurser, samhällets tid och resurser på att få mig att må bättre?

När är det dags att inse att de dåliga dagarna är så många fler än de bra?

All hjälp jag fått känns bortkastad och jag känner mig misslyckad för att jag inte mår bättre, klarar mig bättre, är bättre.

Det känns som om ju mer medveten jag blir om hur jag känner och fungerar desto sämre mår jag. Att det blir värre med åren, inte bättre som det rimligtvis borde bli.

Känner mig bara trasigare.

Skit jag minns...

1992
Någon gång under året var jag till Kreta, där gjorde jag det första tafatta (töntiga) självmordsförsök. Skar mig i handlederna med ett rakblad. Inte särskilt djupt och ingen fick veta något då. Kommer inte ihåg varför eller hur jag fick för mig att åka dit. En tid efter att jag kom hem fick mamma se ärren och jag vart iväg skickad till barn och ungdomspsyk.

1993-02-09
Var det dags igen, följande stycke är ur journalen. ”S.d. Hembesök: När jag kommer till lägenheten blir jag inte insläppt och jag hör att hon gråter och så småningom kräks. Jag ringar omedelbart nästan efter M som kommer en halvtimme senare och har nyckel till lägenheten. Där ligger Whistler försänkt i djup sömn eller medvetslöshet och via 90 000 blir det ambulans till Löw.sjh. M följer med.”

Det var ingen höjdare heller, tafatt och meningslöst den med. Det är iof en genomgående trend. Alla verkar vara så. Utom ett, typ.

2004
Texten ”En bra dag att dö” skrevs om den händelsen. Jag vaknade efter ett dygn, hade ingen kontakt med sjukvården i samband med det. Men det var välplanerat och lägenheten har aldrig varit så välstädad som då.

2004-12
En veckas heldyngsvård. Efter att medgett att jag hade självmordstankar och allvarliga planer.

2005-03-20
Intox, magskjölning och kol. Inte direkt medvetet. Liksom bara blev så.

2005-05-23
Vårdintyg med extra vak. Ännu en höjdarvecka i mitt liv.

2007-02
Brände mig själv med en cigarr, tre ggr. Tog till augusti innan det läkt någotsånär.

2008-02-25
Intox. Hamnade på sös-akuten. Två operationer i höger hand, fem i vänser. Har skrivit om det tidigare.

2010-04-14
Mår skit fortfarande.

Det är ganska deprimerande.
18 år till och från i kontakt med psyk.

När inser man att det är dags att ge upp?

Borderline.
Depressiv personlighet.
Massiv ångest.
Självskadeebeteende och självmordstankar.
Ätstörning.

Men jag mår ju bara lite dåligt, så jag ska ta mig i kragen och rycka upp mig.

Trött, kinkig och skör

Är så trött och ledsen.

Tvättade häromdagen, var nödvändigt.

Har inte fått något annat gjort direkt.

Liten prommenad idag.
Biblioteket.

Lätt till gråten.

Vill inte, vill inte.

Vaknade med ångest

Fan, jag hatar att vakna med ångest, sån där intensiv -jag vet inte vart jag ska ta vägen ångest-. När det händer brukar jag ligga alldeles stilla och liksom bara vänta så brukar det ge sig i alla fall lite.

Nu är jag uppe och det känna lite lättare.

Sen kom posten och jag känner mig påhoppad.

Terran föreslog senast att jag skulle träffa en läkare. Jag undrade varför och ville inte göra det, för vad fan ska jag dit att göra. Dom kan inte hjälpa mig och jag vill inte äta fler mediciner än mina vid behovs. Terran tyckte dock att jag borde träffa läkare ang om jag har någon annan diagnos och mediciner. Och trots att jag uttryckligen sa nej så damp det ner en kallelse till en läkare ändå. Det känns ju fint att hon lyssnar på vad jag säger.

Det kom en kallelse till ett möte på FK också, det var jag iof förvarnad om men jag hade uppskattat lite längre tid innan så att säga. Mötet är på onsdag. Jag fick uppfattningen om att det är ett förberedande möte av något slag och jag fick några frågor jag ska fundera på. Om min framtid typ. Har en känsla av att det nog blir bra.

Båda breven kräver lite funderingar från min sida, något jag inte direkt känner att jag klarar av just nu. Vill bara ligga still och inte göra något, känna något, tänka något.

Kanske mötena är något jag behöver även om jag inte vill ha dom.

Hopplöst trött.

Kom försen till AC idag, men kom dit i alla fall.

Träffade terran efter det, gick väll ok, typ.
Kände mig inte alls på humör och vill mest bara gå därifrån. Men hon verkade gladare, mer solbränd och där, ställde frågor och pratade. Det kommer att bli fler tider med henne. Ett tag till verkar det som. Även om jag inte vill.

Jag inser och till viss del accepterar att jag är som jag är. Att det inte kommer att bli bättre än så här, annorlunda visst men ändå. Jag inser också att om något ska förändras så måste jag gräva och känna det som gör ont. Och jag vill inte. Samtidigt kan jag inte leva så här heller.

Vill helst bara välja bort allt. Slippa det onda, slippa jobba så hårt på att uppleva hur jävla ont det gör och hur otroligt olidligt det är att leva.

Jag kan välja livet.
Jag kan välja något annat.

Jag kan ge fan i att välja och lida vidare.

Individualterapin och sen då?

Har gått dbt:n i två år, slutade gruppen i somras. Sen oktober/november förra året sitter jag helt fast och känner mig helt förlamad. Jag mår verkligen skit och gräver mer och mer ner mig själv.

I samtalen med terapeuten som inte är mycket till samtal längre, om jag säger ”jag vet inte” så kommer automatiskt svaret ”jag vet inte heller”.

Naturligtvis har hon inga svar, det kan ingen annan ha men ändå.

Senast innan uppehållet (har uppehåll från mitten på februari till slutet på mars) vart vi osams om vad en terapeut ska vara. Jag anser att hon ska vara ett bollplank, ställa frågor, vinkla saker osv. Detta för att hjälpa mig komma vidare. Jag tycker att hon ska arbeta ”med” mig, så vi tillsammans kommer fram till något. Hon säger att hon bara är där för att lyssna inget annat.

Jag tycker inte att hon alltid varit så. Kanske ställer jag högre krav, kanske behöver jag mer hjälp nu än tidigare. Kanske har hon ändrat sig och dragit sig tillbaka.

Jag får lite intrycket att hon inte är motiverad längre. Naturligtvis känns det då som att det är mitt fel. Jag har gjort stora framsteg, jag har kommit långt. Det är jag medveten om. Det känns som om hon ledsnat på mig för att jag står still, för att jag mår så dåligt just nu.

Funderar lite på om det kan vara så att terapeuten har manövrerat ut mig, genom att inte bolla tillbaka, inte fråga osv. För att jag ska ledsna, eller om man tänker lite mer positivt, ska kunna tänka och handla på egen hand. Kan iof förstå tanken bakom det, för jag ska ju sluta till sommaren var det tänkt. Men ändå, kanske är hon bara less på mig.

Med tanke på hur jag mått sen oktober/november så kanske det positiva tänkandet inte är så klokt, i detta fallet i alla fall.

I vilket fall verkar det som att jag kommer att få klara mig på egen hand. Iom att jag inte kommer att få någon annan, vilket hon var mycket tydlig med och hon uppenbarligen inte är intresserad av att agera bollplank till mig, så blir det ett avslut med terapin.

Jo, jag kommer att vara öppen för hennes åsikt. Om hon har någon, vid nästa möte om ett par veckor.

Så jag undrar lite vart jag står nu?
Kan jag klara mig på egen hand?

Kommer jag att kunna/vilja hålla mig på ”rätt” sida självmordet?
Kan jag hantera självskadebeteendet, deppen och ångesten tillräckligt bra?

Jag antar att min oro angående detta är ett sunt tecken. Att jag faktiskt vill må bra och ha ett bra eller i alla fall drägligt liv.

Mat och ätande.

Hatar/älskar mat. Själva ätandet äcklar mig dock. Ändå kan inte låta bli, bara måste äta, bara lite till. Periodvis känns det lite som ett krav, ett måste.

Kan det vara för att täcka känslor? Kanske det.

Eller kan det vara för att straffa mig?

Mat är komplicerat.
Borde ju inte vara det.
Men så är det.

Är det ok att skriva att man vill dö?

Funderar lite på att göra bloggen privat. Kanske vore det synd för alla mina tre läsare men den senaste tiden, dvs de senaste åren, har det varit lite många kommentarer (mina) om att jag vill dö. Och jag har en känsla av att dom blivit fler den senaste tiden.

Kanske inte så klokt att skriva om, av flera olika skäl.

Dels vill jag ju inte att någon annan ska må dåligt för att jag gör det.

Dels vill jag inte att någon ska ta det på fel sätt och lägga sig i.

Dels vill jag inte trigga någon som redan mår dåligt.

Sen undrar jag så smått om det ens är intressant. Ingen annan kan ju göra något åt saken. Det är ju helt mitt beslut så att säga. Och skulle jag få för mig att faktiskt göra något och inte bara tänka, skulle jag ju inte säga något om det, förmodligen. Vilket gör det ännu mer onödigt att skriva något om saken. För det skapar ju bara skuld hos den som läser och inte kan göra något. Fast å andra sidan är det ju en del av mitt liv, vilket ju är det jag försöker beskriva. Och visst censurerar jag mina inlägg ibland. Jag vet inte. Det får nog vara tills vidare.

Svängningar och variationer

Fredag förmiddag var tung, tog hela förmiddagen bara att klä på sig. Så jag lyckades inte ta mig iväg till AC, tyvärr. På dagen tog jag mig iväg till stan och träffade bror, vi åt sushi och var på bio. Såg Green Zon, den var överraskande bra. Mådde mycket bättre efter det. Skönt att se han lite på hugget, motiverad. Verkade må lite bättre och jag hoppas det håller i sig.

Lördag dag vart bra, var i gamla stan och fikade med A. Så skönt att träffa henne igen, det var så länge sen. Den gamla känslan av tillhörighet var tillbaka. Ska ta mig i kragen och träffa henne oftare. Hon är klok och lätt att prata med.

På kvällen svängde det rejält, så tungt och bara skit. Petade i mig lite för många piller, ingen direkt överdos men ändå, för många. Sov bort hela söndagen.

Idag har jag varit på AC på förmiddagen. Är inte alls social och promenaden dit och hem var en ren plåga. Fick en varning också, om jag inte kommer dit alla 4 ggr i veckan så kommer jag att bli av med mina tider. Jag förstår vitsen, varför ska dom betala för mig om jag inte lyckas ta mig dit. Vet inte riktigt hur jag känner inför det dock. Jag vill absolut ha mina tider kvar och att ge upp dom vore att gå tillbaka i utvecklingen. Men jag är inte säker på att jag klarar av att gå dit ändå. Det känns så meningslöst när jag helst bara vill dö.

Handlade mat på vägen hem, ska styra upp ätandet ett par veckor (eller typ för resten av livet men det känns för avancerat, ta ett litet tag åt gången). Dra in på apmat och godis och sånt. Har gått upp flera kilon de senaste veckorna. Är en bit över 90 igen och allt tar emot. Inte kommer jag i mina favvobrallor heller. Så det är dags att styra upp saken och promenera mera.

Min inre förlamning är direkt plågsam. Vet inte vad jag ska göra åt saken heller. Kanske kan den kommande sockerbristen provocera fram något. Det kommer att bli några tunga dagar. Men något måste göras.

Det är do or die som gäller.

Misslyckad

Jag känner mig så fantastiskt misslyckad.
Hopplös, patetisk och handlingsförlamad.

Varför?
Jag är sjuk men det känns inte äkta.
Kroppen fejkar liksom.

Jag borde ha köpt mer mat igår när jag ändå tog mig ut. Köpte bara för dagen. Jag borde ha diskat allt vid det här laget. Jag borde ha rensat garderoberna, har ju bara varit hemma och latat mig. Borde sorterat papperna och slängt saker med. Jag borde ta hand om mig själv bättre. Jag borde ha en utbildning, jag borde veta vad jag vill bli. Jag borde städa. Jag borde tvätta. Jag borde sova mindre. Jag borde skriva mer. Jag borde skaffa mig ett jobb. Jag borde klara av att gå till ac alla fyra gångerna i veckan, varför gör jag inte det? Hur kan jag då vara så dum att jag inbillar mig att jag ska kunna ha ett riktigt jobb? Jag borde skaffa ett husdjur, en katt eller kanske en hund till och med. Jag borde vara ute mer i friska luften. Jag borde sköta om mina vänner mer och bättre, dom kommer ju inte finnas kvar annars. Jag borde röra mig mer bland folk så jag har chansen att träffa en partner. Jag borde lämna lägenheten oftare. Jag borde äta bättre mat. Jag borde äta på bestämda tider. Jag borde skaffa och hålla rutiner, något jag aldrig klarat hittills. Jag borde lära mig stava ordentligt. Jag borde sätta mig ner och skriva, skriva de där novellerna jag funderat på och kanske även boken som är på gång. Jag borde äta något. Jag borde ta tag i terapin trots uppehållet, jag måste ju ha en plan. Jag borde duscha. Jag borde läsa klart böckerna jag lånad på biblioteket. Jag borde byta färgpatroner i min skrivare. Jag borde ringa mamma. Jag borde göra en plan för framtiden. Jag borde kanske äta mediciner trots att jag inte vill. Jag borde köpa ett gymkort och jag borde använda det. Jag borde plantera om min lök. Jag borde kanske vara mer som alla andra. Jag borde promenera mera. Jag borde gå ner i vikt. Jag borde gå ner mycket i vikt. Jag borde inte parasitera på samhället. Jag borde inte känna mig misslyckad. Jag borde inte vara så misslyckad. Jag borde inte känna mig hopplös. Jag borde inte känna mig patetisk. Jag borde inte vara handlingsförlamad.
Jag borde ta livet av mig.

Dagens insats

Lyckades ta mig ut för att handla trots allt. Lite dålig mat och lite bra. Nu mår jag mest illa men jag tror att febern är borta. Har fortfarande inte lyckats lokalisera termometern. Är så sugen på något, att stoppa i mig, som jag inte vet vad det är. Kan ju vara så att jag bara är törstig iof, men något är det. Ska stänga av datorn i någon så när tid. Göra en insats för att ta mig till ac i morgon bitti eller ja typ på förmiddagen. Vill ju följa med på blommässan. Skulle vara intressant och inspirerade tror jag.

Har fantiserat om en tonfiskmacka i flera dagar.
Något skumt är på gång.

Vilsen

Känner mig vilsen.
Solen ligger på och det är ganska skönt i luften även om det börjar blir lite svarare igen. Borde gå ut, ta en prommenad, få lite frisk luft. Om inte handla lite för det finns inget hemma att äta. Åt den sista pastan på förmiddagen.

Kommer liksom bara inte iväg.
Att klä på mig.
Gå ut igenom dörren.
Gå en liten bit.
Handla, bestämma vad och stå i kö.
Gå hem igen.
Klä av sig.
Diska lite.
Tillaga maten.
Äta.

Känns så avancerat, så jobbigt.

Borde ju, vara mindfull och bara tänka här och nu. Då blir ju varje steg inte så stort. Det vill sig bara inte idag.

Borde stänga av datorn med, stör mig så på ljudet.
Ett susande jag inte ens hör i vanliga fall.

Känner mig så skör. Som om det inte skulle krävas mycket nu för att gå sönder. Detta inkluderar tyvärr hunger. Så jag måste nog ändå. Gå.

Sjuk

Har feber, hade det igår med. Skakar, fryser, svettas och är så ynklig så ynklig. Kan inte riktigt bestämma mig om jag är hungrig eller bara illamående.

Behöver inte det här just nu men som vanligt får man inte välja.

Fånig och trött

Är fullkomligt övertrött och känner mig skitfånig.

Den senaste veckan har varit fullkomligt tröstlöst. Antar att enda anledningen till att jag inte tagit livet av mig är att jag helt enkelt inte orkat. Det är fascinerande hur dåligt det går att må.

I går kväll lättade det lite och idag har varit riktigt bra. Kom iväg till AC på morgonen och njöt verkligen av att ha klätt på mig för mycket. Jag fick gå en bit och sen ta av mig ett plagg och upprepa. Visserligen har det varit livsfarligt halt med smält vatten på blank is men jag lyckades ta mig både dit och hem utan att bryta något.

Har till och med haft lite ro i hjärnan och läst ett par timmar, vilket kändes både ovant och underbart. Läser "Zelda och meningen att ha hund" av Åsa Nilsonne med bilder av Ulla Montan. Har redan läst hälften, den är tänkvärd. Jag har aldrig varit en hundmänniska men det är nästan så jag funderar på att skaffa en.

Visst inser jag att det skulle bli jobbigt som fan, men jag tror också att den skulle vara till stor hjälp. Med motion och regelbundna tider, social träning och en yttre kraft att ansvar för och svepas med av. En intressant ide om inte annat.

Efter förra veckans koma känns huvudet nu överbelastat av alla intryck.

Sitter fast

Varken kan eller vågar göra något.
Åt livet, universum och allting.

Tiden bara går.

Det gör ont men jag kommer mig inte för att göra något åt det.
Inget är fel, bara jag antar jag.

Tankar om ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, skriven av Ann Heberlein

En riktigt skön bok om ångest, om livet och likgiltigheten. Den handlar om hur det är att inte veta hur man gör när man lever, för att leva. Har läst några tidigare recensioner av denna bok och de har alla varit så beklagande över hur svårt och tungt innehållet i boken var. Kanske är det bara jag som, eftersom jag känner igen mig så, gör att jag inte tycker att den är så tung.

Ångesten beskrivs enkelt och tankarna kring, den synliga/osynliga ångesten. Den som är lagomt klädsam, som räknas som kreativ, produktiv till skillnad från den som ingen vill se, den tunga med snaran om halsen ångesten. Ingen vill se, ingen orkar se. Själv tror jag ingen kan se, en slags självbevarelsedrift. Eller kanske ett undvikande av ansvar, för om man ser har man ju ett moraliskt ansvar för att hjälpa. Kanske kan, vill, orkar man inte. Kanske är det bara enklare att inte se.

Jag kan inte känna igen mig i manin eller allt hon har som jag inte, som man, utbildning, hus, barn, jobb osv. Men ändå, känner så igen känslan. Känslan av misslyckande.

Förstår heller inte hennes upprepade besök på St Lars, har aldrig förstått varför man ska söka kontakt med andra när man mår dåligt. Jag kan inte tänka mig vad någon annan skulle kunna göra för att jag ska må bättre. Men så har jag aldrig varit på psykakuten. Har hamnat på akuten direkt i det läget, magpumpning och dricka kol och sånt, för att sen trött åka hem dagen därpå. Efter beskrivningen av besöken verkar det dock vara en trygghet, att åka dit, att sitta i väntrummet, att bli lystnad på. Jag kanske bara inte vet hur man gör för att finna någon trygghet i en sådan situation.

Ann beskriver väldigt bra hur det är att leva trots att man inte vill, att leva men ändå inte. Att inte kunna, inte veta hur man gör för att leva.

Jag står där, jag kan inte leva, vet inte hur man gör.
Vill dö men ändå inte.


Boken är mycket läsvärd, mår du riktigt dåligt själv kanske du ska vänta lite, men jag tycker du ska läsa den vid tillfälle. Den är lättläst till språket. Och mycket tänkvärd.

Å-hej :-D

Årets sociala event är avklarat.

Jag kan verkligen inte det där med att vara social, men det gjorde inget. Jag överlevde. Har haft lite folk här på tårta, hemmabyggd. Det var riktigt trevligt.

Fick blommor, choklad och presentkort. En äggklocka i form av en ko och en sten som det står harmoni på, den gör sig utmärkt i sandskålen.

Jag är både nöjd och glad.
Och nu är jag helt slut.

Våfflor

Pappa har varit här och gräddat våfflor, jag har inget eget järn så han tog med sig sitt. Får låna det ett tag så jag ska äta våfflor i flera dagar. *ler*

Bror kom inte med, har mår inge vidare. Hoppas det mår bättre snart.

Mamma ringde och var lite elak, hon skröt om att hon skulle till M&L och äta kroppkakor imorgon. *mutter* Va avis jag blir! Men hon lovade att göra kroppkakor till mig nästa gång jag kommer upp. Annars var allt ganska bra med henne, några blåmärken och massa snö.

Ett år närmare döden

Dagen har varit bra så här långt. Varit på ac och bakat, var lite sen dit och gjorde iof inte många knop där heller men det var trevligt ändå. Tårta hade ju varit kul men kanske dom bara firar när man fyller jämnt, kommer inte ihåg. Jag fick ingen i alla fall. Ska nog göra en till imorgon tror jag. En sådär halvfuskig sak. Tänkte inte göra det men känner nog för det ändå. Ska åka till Vällingby på förmiddagen, tänkte köpa bullar på konditorit men det blir nog tårtan istället. Får se. Har sagt till folk att komma till typ 3 så det ska inte vara några problem.

Så nu är jag 37.
Och som vanligt har jag ångest för att jag inte har något att visa upp, ingen utbildning, inget jobb, ingen villa, ingen vovve/katt, ingen pojkvänn/flickvänn. Inget hopp. Och jag känner mig jävligt skyldig för det. Fast det kanske är som dom säger, är man på botten så är enda vägen upp.

Hm

Är hur trött som helst och fryser som fasen inuti. Hoppas verkligen inte att jag håller på att bli sjuk, orkar bara inte med det med.
Som vanligt har jag inte börjat städa förens i sista minuten, men jaja, jag får skylla mig själv.

Nej

Vill fan inte ha det så här.
Har magknip, förmodligen efter för mycket yoghurt. Typ det jag ätit idag och så riskakor förstås. Fet ångest dom kommer och går. Har inte fått något gjort alls. Har ingen koncentration att läsa något eller att se något som är längre än typ fem minuter. Skäms över mitt misslyckade och patetiska lilla liv och över mina fula tänder. Och jag hatar att jag använder ordet "typ" typ.
*mutter*

Skakeliskak

Har skakat som ett asplöv hela dan, mycket jobbigt. Antar att det är ångesten som gör sig påmind i en lite ny skepnad. Drygt, jag vaknade med det och det håller fortfarande i sig. Det är väldigt tröttande.

Har dagen till ära masat mig ut och köpt temlor, en vanlig och en winertemla. Har inte smakat en winer tidigare och det hade jag kunnat stå över. Men den vanliga var jättegod i alla fall. Dom enda temlorna i år.

Avslagenhets rädsla

Känner mig avslagen, frånvarande.
Gillar inte att känna så här.

Men jag är trött, orkar inte riktigt.

Har haft och har huvudvärk, hela jävla dagen.
Är såå godissugen med.

Jag vet, jag borde skriva ett seriöst inlägg och inte bara gnälla.
Men...

Det kommer nog.
Kanske.
Snart.

Utseendeångest

Hm, jag har utseendeångest på min blogg.
Inget är bra eller känns rätt.
*suck*
Nåja, det är ju inte så svårt att byta.
Men man kanske skulle göra en mer personlig eller nått, vet iof inte om det går, men det borde det göra. Vi får väll se.

Tjoho vad det svänger

Gårdagen var riktigt bra, vi provade en ny cd med kroppsscanning på AC. Han som läste hade en jättebra röst. Kvällen var avslagen men ok.

Idag har varit skit, på gränsen till gråt.
Jag vet inte varför.
Blev ingen AC idag.

Mår skönt just nu

Har verkligen sovit ut. Lyckades ta mig upp i går morse för prommis med J, det såg lite tveksamt ut efter allmän förvirring och skumt pillermående måndag kväll/natt.

Hittade just ett inlägg om av Maria Byström som beskriver borderline väldigt bra. Både vackert och väldigt talande.

Så så så trött

Försov mig och kom försent till ac.
Drog av skosnöret.
Tappade min älsklingsmössa på tunnelbanan.

På terapin tyckte jag att det var dags att avsluta.
Ok, tyckte hon.
Det var inte hennes jobb att ha några svar (sant, det kan ingen annan ha) och inte hennes jobb att hjälpa mig på traven med frågor, motfrågor eller vinklingar. Hennes jobb var att lyssna och om jag sa "Jag vet inte" säger hon bara "Jag vet inte heller". Inte kommer vi någon vart med det när jag sitter fast. Kanske har/hade jag orealistiska förväntningar om henne som bollplank. Tydligen.

Nåja, har uppehåll till slutet på mars. För att sen avsluta antar jag. Har skrivit upp mig på KBT-aktiverningen i alla fall. Kan ju bli intressant.

Jag fryser fortfarande.

Betydligt mer positivt var det att träffa bror min, vi käkade och var på bio. Edge of Darkness, med Mel Gibson. Det var riktigt bra, tämligen blodig men inte lika mycket som jag förväntat mig, och hade ett käckt positivt slut. Sevärd var den i alla fall. Nästa vecka blir det nog Wolfman. Det var underbart att träffa brodern i alla fall även om jag nog var lite tröttare än jag borde och pinsamt pank.

Nu är det dags att knoppa.

Kallt

Det är fantastiskt vad jag fryser idag. Inte för att det är kallare inne eller så heller. Förmodligen har jag nog bara inte ätit tillräckligt och inte rört mig så mycket. Men irriterande är det, jag gillar inte att frysa. Särskilt inte om fötterna.

Varför?

Varför går jag inte och lägger mig när jag är trött och borde? Är fortfarande vaken, borde fan ha knoppat vid nio, typ.

Jag blir så trött.

Skam

Har tidigare haft svårt att förstå och ens definiera känslan skam.
Hur den känns och om jag känner den.

Så är det inte längre. Känslan är intensiv och det är skam jag känner. Så tydlig.

Jag skäms för
att jag valde att inte gå till terran igår. För att jag inte klarar av att må bättre, för att jag inte klarar av mitt liv på ett bättre sätt. Jag skäms för alla mina "Jag vet inte"-svar. För att jag inte förstår. För att jag inte kan acceptera.

Jag skäms för
gåvan jag gjort till A för att fira att hon är klar i terapin. Något jag tycker är värt att firas. Men jag skäms för texten jag skrivit, för ramen jag satte den i. Jag skäms för den känsla jag försökte förmedla. Jag skäms för att jag skäms. Men jag kommer trots det ge henne den och hon får göra vad hon vill med den, till och med stoppa den i en byrålåda eller slänga den. Det är ok, men jag skäms för att jag skäms över något jag skapat.

Jag skäms för
att jag ställde in promenaden med J. Jag sms:ade vid fyra snåret på morgonen, kunde inte sova, trots piller och sånt. Jag skäms för att jag inte kunde sova, för att jag hade sån ångest, för att jag inte kan ta hand om mig själv så jag kan ta mig ut på en enkel jävla promenad. Jag gillar ju dom promenaderna med henne juh. Jag skäms för min oförmåga.

Jag skäms för
att jag inte ens hörde av mig till L igår. Vi skulle ses på en fika, vilket var min ide till och med. Jag mådde så dåligt, sån ångest. Och visst jag var lite fysiskt sjuk med men va fan. Jag skäms så för att jag inte ens loggade in och meddelade att det inte skulle bli något. Hon skulle förstå och vi kunde ta det en annan dag. Jag skäms så och jag skäms för att jag skäms. Jag skäms för mig oförmåga, min mesighet, min idioti och rent ut sagt elakhet i tanklösheten.

Jag hatar denna intensiva skam.
Men nu vet jag med all önskad tydlighet vad det är för känsla, nu kan jag identifiera den enkelt och klart.

Jag hatar mig själv.
Jag skäms för att jag hatar mig själv.
Jag hatar att jag skäms för mig själv.
Fan.

Måndagen var riktigt bra

som skönt var. Men idag har varit jobbig igen. Trött och ångestig. Har ont i ena örat och halsen. Har haft feber idag, tror jag. Kan inte hitta termometern. Men har drömt livligt som jag alltid gör när jag har feber och svettats som fan.

Kallt ute

Vägde mig i morse har gått ner ett hekto till *yey* eller nått. Fick ett ryck och gick en prommenad på ca en timme. Det är attans så kallt ute. Men skönt med lite sol, ljus och frisk luft. Passade på att handla på vägen hem.

Omedveten? helt bara borta

Otroligt det är fredag idag, fredag kväll till och med. Har inget minne alls av onsdagen, har en svag aning om att M ringde i torsdags för att kolla om jag levde. Något om att AC hade ring dit för att jag inte svarade i telefon och inte hört av mig. Vilket jag naturligtvis inte har gjort. Fortfarande. Fan.

Lite skumt är att jag inte ens petat i mig piller för att sova, å andra sidan har jag ätit extremt lite. Det jag åt i tisdags kom upp igen, onsdags vet jag inte om jag åt något och igår åt jag en halv gurka och ett halv paket riskakor. Idag har jag ätit ett riktigt mål mat och ett helt paket riskakor. Åh så jag mår illa och det kryper i kroppen av äckel.

Har nog blivit beroende av riskakor med gräddfil/lök-smak. Det är det enda som smakar lite i alla fall.

Är så äcklad av ätandet i sig, av fettet som dallrar. Av kontroll förlusten det är att äta överhuvudtaget. Bara ätadet gör att jag känner mig så misslyckad.

Men enligt terran så jag har inte problem med maten, eftersom jag alltid har problem med det så.. Med den logiken har jag inga problem alls. Fan vad problemfri jag känner mig.

Måste erkänna att det är ganska skönt att inte "finnas" att leva i min lilla bubbla. Stunderna jag "vaknar" upp är desto mer knäckande, så sorgligt och förtvivlat när jag ser och inser hur mycket tid som bara försvunnit. Vill bara försvinna igen och gärna skära hårt och mycket först dock.

Jag vill ha mitt patetiska lilla liv tillbaka.

Förstår inte varför jag inte klarar saker som jag uppenbarligen klarat tidigare. Varför jag blir så knäckt. Varför jag stänger av.

Iof förstår jag varför jag inte blir trodd. Varför terran inte förstår varför jag inte fungerar just nu. Jag förstår inte heller. Är så trött på att säga jag vet inte, jag vet inte.


Har tittat lite i bloggen över den senaste tiden, vafan skriver jag för?
Det är ju bara negativa saker, bara gnäll känns det som.