Hopplöshet

Känner mest hopplöshet.
Förlamande hopplöshet.

Men men
Ska åka till landet en vecka till.

Hoppas att det ska bli bättre när jag kommer hem.

Förlamad

Känner mig helt förlamad, får inget gjort alls.
Äter antingen inget alls eller bara skräpmat.

Känns som om hela jag står på stand-by.
Bara väntar.

Tacksamhet

Jag är tacksam för
- otroligt tacksam för mamma sommarstuga
- nyplockade blåbär
- riktigt lång långfil
- att jag vågade mig i vattnet, simmade till och med lite
- mammas rullströmming
- solen
- att få sova flera nätter utan piller
- tunnbröd
- bra och lättlästa deckare

Drömmar gör ont

Jag har två stora drömmar.
Och jag har haft dom länge.
Men jag har aldrig vågat söka dom, vågat försöka.
För då kan man ju inte misslyckas.

Dröm 1, att läsa till och jobba som psykolog.
För det första skulle jag aldrig klara av att plugga in så mycket, jag har ju försökt mig på det i omgångar, dock i andra ämnen. Dessutom skulle jag inte få CSN igen, eftersom jag misslyckats för många gånger redan.
Men även om det inte finns någon realistisk chans att uppfylla den, kan jag inte släppa den heller. Vilket är både frustrerande och nedslående. För skillnaden mellan min dröm och verkligheten är för stor.

Dröm 2, att skriva en bok.
Av någon anledning kommer jag mig bara inte för att sätta mig ner och börja. Jag har inga större krav på att den ska ges ut, utan det jag vill ha är nöjet och tillfredsställelsen att kunna läsa och ha något som jag själv skrivit.
Den här drömmen borde ju vara möjlig att uppfylla. Även om jag inte vet om jag vågar. Känner mig så feg. Jag vet att jag skulle bli helt knäckt om jag misslyckades. Fast, det är klart, jag har ju tid på mig.

Drömmar borde ju vara något bra, något som är positivt.
Men jag vet inte, jag får bara ångest av dom.
Frustration och misslyckandekänslor.
Att ha drömmar gör ont.

va va varmt

Har inte gjort så mycket idag men än att svettas, druckit vatten och ätit glass. Det har bara inte funnits energi till mer än så. Det har inte hjälpt måendet nått, att det varit strandväder. Fast jag inte har vågat/orkat mig ut. Känner mig bara otymplig.

Jag hoppas dock att natten blir lite svalare, har inte kunnat sova ordentligt på ett tag nu, är så varmt att jag sover oroligt.

Grotesk

Ful, äcklig och fullkomligt grotesk.
Så känner jag mig idag och har känt de senaste dagarna.

Jag är äckligt tjock.
Dallrig.
Pösig.
Groteskt stor.

Och mina armar är motbjudande.
Jag blir illamående bara av att se dom.
I alla fall av vänster.

Ok, jag vet att jag inte kan göra något åt armen.
Den är och kommer förbli som den är.

Men jag kan sluta äta skit.
Jag måste kunna sluta äta skit.
Varför ska det vara så svårt?

För varje tugga blir det ju bara värre och värre.
Ändå kan jag inte sluta.
Förstör jag medvetet mig själv?

Kommer jag någonsin ändra mig?
Kommer jag någonsin vara snäll mot mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Förtjänar jag inte det?
Är jag verkligen en så dålig människa?

Jag känner mig så äcklig.

Och ingen kommer någonsin att vilja ta i mig.
Varför skulle dom det, om inte jag själv vill.

Jag kan se äcklet i andra människors ögon.
Jag ser så motbjudande ut att dom ryser och tittar bort.
Och jag förstår dom.

Klar med DBT:n

Var hos terran för sista gången idag.
Sista DBT samtalet.
Jag måste erkänna att det kändes enbart skönt.
Det har varit en lång resa, ett och ett halvt år i grupp med färdighetsträning och nästan tre i individuellt.
Jag har fått eller snarare kämpat mig till så mycket, ny är jag mer medveten om hur jag fungerar, varför jag gör och reagerar som jag gör och jag kan känna och sätta ord på känslorna på ett sätt jag inte kunde tidigare. Att gå DBT är det klart bästa jag gjort.

Jag känner.
Jag är.

Jag har blivit tydligare och det är så skönt.

Nu ska jag smälta allt och försöka få lite distans till det. Och remiss är skickad till alvik, så jag får en kontakt där och får mina piller utskrivna och kanske en samtalskontakt så jag/dom kan fånga upp mig om jag kraschar igen.

Men jag tror att även om det kommer att bli skakigt hela det närmsta året så tro jag att det kommer ordna sig. Att jag kommer att klara mig och fortsätta utvecklas och växa.

I samtalet idag kom vi fram till att jag kan hela överkursen så att säga, att hantera ångest och självskadetendenser och självmordstankar. Kanske kommer jag inte alltid lyckas men jag vet vad jag ska göra. Det är grunden jag inte har kläm på än, att minska sårbarheten. Att äta på regelbundna tider, bra hälsosam mat. Att sova och vakna på regelbundna tider. Att röra på mig. Att ta hand om sjukdomar så fort dom dyker upp. Hålla rent hemma. Osv. Jag vet inte varför just grunden ska vara så svår, men jag jobbar på det och kommer nog få göra det resten av livet.

Varmt

Lite väl varmt och gott inomhus.
Trots det har jag sovit bort hela lördagen och rätt mycket av söndagen med.
Har lyckats ta mig i kragen och tvättat i alla fall.
Och ätit popcorn till frukost, lunch och middag.
Och så lite glass förstås men det var inte särskilt gott tyvärr.
Det är så mycket jag borde göra men dom bara inte blir gjort.
Nåja, det är en dag i morgon med.

Inlägg 600

Många inlägg blir det.

Idag har inte varit något vidare. Så otroligt trött, lätt till gråten och en plågsam ångest som inte vill ge sig. Kom inte iväg till AC, det gick bara inte.

Misstänker att det kanske, i alla fall till viss del, beror på gårdagen. Var på AF på infomöte mellan 9-12 och sen AC mellan 13-16 och en prommenad hem. Via tre apotek för jag naturligtvis var ute i sista minuten för att hämta ut antideppen. Jag gick verkligen på högvarv hela dagen. Det lugnade sig lite under yogan och kroppscanningen men bara lite. Det var tydligen mer än jag klarade av. *suck*

Känner mig så trasig.
Är allt det här värt besväret?
Det är aldrig för tidigt att ge upp.