Hopplöst trött.

Kom försen till AC idag, men kom dit i alla fall.

Träffade terran efter det, gick väll ok, typ.
Kände mig inte alls på humör och vill mest bara gå därifrån. Men hon verkade gladare, mer solbränd och där, ställde frågor och pratade. Det kommer att bli fler tider med henne. Ett tag till verkar det som. Även om jag inte vill.

Jag inser och till viss del accepterar att jag är som jag är. Att det inte kommer att bli bättre än så här, annorlunda visst men ändå. Jag inser också att om något ska förändras så måste jag gräva och känna det som gör ont. Och jag vill inte. Samtidigt kan jag inte leva så här heller.

Vill helst bara välja bort allt. Slippa det onda, slippa jobba så hårt på att uppleva hur jävla ont det gör och hur otroligt olidligt det är att leva.

Jag kan välja livet.
Jag kan välja något annat.

Jag kan ge fan i att välja och lida vidare.

Individualterapin och sen då?

Har gått dbt:n i två år, slutade gruppen i somras. Sen oktober/november förra året sitter jag helt fast och känner mig helt förlamad. Jag mår verkligen skit och gräver mer och mer ner mig själv.

I samtalen med terapeuten som inte är mycket till samtal längre, om jag säger ”jag vet inte” så kommer automatiskt svaret ”jag vet inte heller”.

Naturligtvis har hon inga svar, det kan ingen annan ha men ändå.

Senast innan uppehållet (har uppehåll från mitten på februari till slutet på mars) vart vi osams om vad en terapeut ska vara. Jag anser att hon ska vara ett bollplank, ställa frågor, vinkla saker osv. Detta för att hjälpa mig komma vidare. Jag tycker att hon ska arbeta ”med” mig, så vi tillsammans kommer fram till något. Hon säger att hon bara är där för att lyssna inget annat.

Jag tycker inte att hon alltid varit så. Kanske ställer jag högre krav, kanske behöver jag mer hjälp nu än tidigare. Kanske har hon ändrat sig och dragit sig tillbaka.

Jag får lite intrycket att hon inte är motiverad längre. Naturligtvis känns det då som att det är mitt fel. Jag har gjort stora framsteg, jag har kommit långt. Det är jag medveten om. Det känns som om hon ledsnat på mig för att jag står still, för att jag mår så dåligt just nu.

Funderar lite på om det kan vara så att terapeuten har manövrerat ut mig, genom att inte bolla tillbaka, inte fråga osv. För att jag ska ledsna, eller om man tänker lite mer positivt, ska kunna tänka och handla på egen hand. Kan iof förstå tanken bakom det, för jag ska ju sluta till sommaren var det tänkt. Men ändå, kanske är hon bara less på mig.

Med tanke på hur jag mått sen oktober/november så kanske det positiva tänkandet inte är så klokt, i detta fallet i alla fall.

I vilket fall verkar det som att jag kommer att få klara mig på egen hand. Iom att jag inte kommer att få någon annan, vilket hon var mycket tydlig med och hon uppenbarligen inte är intresserad av att agera bollplank till mig, så blir det ett avslut med terapin.

Jo, jag kommer att vara öppen för hennes åsikt. Om hon har någon, vid nästa möte om ett par veckor.

Så jag undrar lite vart jag står nu?
Kan jag klara mig på egen hand?

Kommer jag att kunna/vilja hålla mig på ”rätt” sida självmordet?
Kan jag hantera självskadebeteendet, deppen och ångesten tillräckligt bra?

Jag antar att min oro angående detta är ett sunt tecken. Att jag faktiskt vill må bra och ha ett bra eller i alla fall drägligt liv.

Mat och ätande.

Hatar/älskar mat. Själva ätandet äcklar mig dock. Ändå kan inte låta bli, bara måste äta, bara lite till. Periodvis känns det lite som ett krav, ett måste.

Kan det vara för att täcka känslor? Kanske det.

Eller kan det vara för att straffa mig?

Mat är komplicerat.
Borde ju inte vara det.
Men så är det.

Är det ok att skriva att man vill dö?

Funderar lite på att göra bloggen privat. Kanske vore det synd för alla mina tre läsare men den senaste tiden, dvs de senaste åren, har det varit lite många kommentarer (mina) om att jag vill dö. Och jag har en känsla av att dom blivit fler den senaste tiden.

Kanske inte så klokt att skriva om, av flera olika skäl.

Dels vill jag ju inte att någon annan ska må dåligt för att jag gör det.

Dels vill jag inte att någon ska ta det på fel sätt och lägga sig i.

Dels vill jag inte trigga någon som redan mår dåligt.

Sen undrar jag så smått om det ens är intressant. Ingen annan kan ju göra något åt saken. Det är ju helt mitt beslut så att säga. Och skulle jag få för mig att faktiskt göra något och inte bara tänka, skulle jag ju inte säga något om det, förmodligen. Vilket gör det ännu mer onödigt att skriva något om saken. För det skapar ju bara skuld hos den som läser och inte kan göra något. Fast å andra sidan är det ju en del av mitt liv, vilket ju är det jag försöker beskriva. Och visst censurerar jag mina inlägg ibland. Jag vet inte. Det får nog vara tills vidare.

Svängningar och variationer

Fredag förmiddag var tung, tog hela förmiddagen bara att klä på sig. Så jag lyckades inte ta mig iväg till AC, tyvärr. På dagen tog jag mig iväg till stan och träffade bror, vi åt sushi och var på bio. Såg Green Zon, den var överraskande bra. Mådde mycket bättre efter det. Skönt att se han lite på hugget, motiverad. Verkade må lite bättre och jag hoppas det håller i sig.

Lördag dag vart bra, var i gamla stan och fikade med A. Så skönt att träffa henne igen, det var så länge sen. Den gamla känslan av tillhörighet var tillbaka. Ska ta mig i kragen och träffa henne oftare. Hon är klok och lätt att prata med.

På kvällen svängde det rejält, så tungt och bara skit. Petade i mig lite för många piller, ingen direkt överdos men ändå, för många. Sov bort hela söndagen.

Idag har jag varit på AC på förmiddagen. Är inte alls social och promenaden dit och hem var en ren plåga. Fick en varning också, om jag inte kommer dit alla 4 ggr i veckan så kommer jag att bli av med mina tider. Jag förstår vitsen, varför ska dom betala för mig om jag inte lyckas ta mig dit. Vet inte riktigt hur jag känner inför det dock. Jag vill absolut ha mina tider kvar och att ge upp dom vore att gå tillbaka i utvecklingen. Men jag är inte säker på att jag klarar av att gå dit ändå. Det känns så meningslöst när jag helst bara vill dö.

Handlade mat på vägen hem, ska styra upp ätandet ett par veckor (eller typ för resten av livet men det känns för avancerat, ta ett litet tag åt gången). Dra in på apmat och godis och sånt. Har gått upp flera kilon de senaste veckorna. Är en bit över 90 igen och allt tar emot. Inte kommer jag i mina favvobrallor heller. Så det är dags att styra upp saken och promenera mera.

Min inre förlamning är direkt plågsam. Vet inte vad jag ska göra åt saken heller. Kanske kan den kommande sockerbristen provocera fram något. Det kommer att bli några tunga dagar. Men något måste göras.

Det är do or die som gäller.

Misslyckad

Jag känner mig så fantastiskt misslyckad.
Hopplös, patetisk och handlingsförlamad.

Varför?
Jag är sjuk men det känns inte äkta.
Kroppen fejkar liksom.

Jag borde ha köpt mer mat igår när jag ändå tog mig ut. Köpte bara för dagen. Jag borde ha diskat allt vid det här laget. Jag borde ha rensat garderoberna, har ju bara varit hemma och latat mig. Borde sorterat papperna och slängt saker med. Jag borde ta hand om mig själv bättre. Jag borde ha en utbildning, jag borde veta vad jag vill bli. Jag borde städa. Jag borde tvätta. Jag borde sova mindre. Jag borde skriva mer. Jag borde skaffa mig ett jobb. Jag borde klara av att gå till ac alla fyra gångerna i veckan, varför gör jag inte det? Hur kan jag då vara så dum att jag inbillar mig att jag ska kunna ha ett riktigt jobb? Jag borde skaffa ett husdjur, en katt eller kanske en hund till och med. Jag borde vara ute mer i friska luften. Jag borde sköta om mina vänner mer och bättre, dom kommer ju inte finnas kvar annars. Jag borde röra mig mer bland folk så jag har chansen att träffa en partner. Jag borde lämna lägenheten oftare. Jag borde äta bättre mat. Jag borde äta på bestämda tider. Jag borde skaffa och hålla rutiner, något jag aldrig klarat hittills. Jag borde lära mig stava ordentligt. Jag borde sätta mig ner och skriva, skriva de där novellerna jag funderat på och kanske även boken som är på gång. Jag borde äta något. Jag borde ta tag i terapin trots uppehållet, jag måste ju ha en plan. Jag borde duscha. Jag borde läsa klart böckerna jag lånad på biblioteket. Jag borde byta färgpatroner i min skrivare. Jag borde ringa mamma. Jag borde göra en plan för framtiden. Jag borde kanske äta mediciner trots att jag inte vill. Jag borde köpa ett gymkort och jag borde använda det. Jag borde plantera om min lök. Jag borde kanske vara mer som alla andra. Jag borde promenera mera. Jag borde gå ner i vikt. Jag borde gå ner mycket i vikt. Jag borde inte parasitera på samhället. Jag borde inte känna mig misslyckad. Jag borde inte vara så misslyckad. Jag borde inte känna mig hopplös. Jag borde inte känna mig patetisk. Jag borde inte vara handlingsförlamad.
Jag borde ta livet av mig.

Dagens insats

Lyckades ta mig ut för att handla trots allt. Lite dålig mat och lite bra. Nu mår jag mest illa men jag tror att febern är borta. Har fortfarande inte lyckats lokalisera termometern. Är så sugen på något, att stoppa i mig, som jag inte vet vad det är. Kan ju vara så att jag bara är törstig iof, men något är det. Ska stänga av datorn i någon så när tid. Göra en insats för att ta mig till ac i morgon bitti eller ja typ på förmiddagen. Vill ju följa med på blommässan. Skulle vara intressant och inspirerade tror jag.

Har fantiserat om en tonfiskmacka i flera dagar.
Något skumt är på gång.

Vilsen

Känner mig vilsen.
Solen ligger på och det är ganska skönt i luften även om det börjar blir lite svarare igen. Borde gå ut, ta en prommenad, få lite frisk luft. Om inte handla lite för det finns inget hemma att äta. Åt den sista pastan på förmiddagen.

Kommer liksom bara inte iväg.
Att klä på mig.
Gå ut igenom dörren.
Gå en liten bit.
Handla, bestämma vad och stå i kö.
Gå hem igen.
Klä av sig.
Diska lite.
Tillaga maten.
Äta.

Känns så avancerat, så jobbigt.

Borde ju, vara mindfull och bara tänka här och nu. Då blir ju varje steg inte så stort. Det vill sig bara inte idag.

Borde stänga av datorn med, stör mig så på ljudet.
Ett susande jag inte ens hör i vanliga fall.

Känner mig så skör. Som om det inte skulle krävas mycket nu för att gå sönder. Detta inkluderar tyvärr hunger. Så jag måste nog ändå. Gå.

Sjuk

Har feber, hade det igår med. Skakar, fryser, svettas och är så ynklig så ynklig. Kan inte riktigt bestämma mig om jag är hungrig eller bara illamående.

Behöver inte det här just nu men som vanligt får man inte välja.

Fånig och trött

Är fullkomligt övertrött och känner mig skitfånig.

Den senaste veckan har varit fullkomligt tröstlöst. Antar att enda anledningen till att jag inte tagit livet av mig är att jag helt enkelt inte orkat. Det är fascinerande hur dåligt det går att må.

I går kväll lättade det lite och idag har varit riktigt bra. Kom iväg till AC på morgonen och njöt verkligen av att ha klätt på mig för mycket. Jag fick gå en bit och sen ta av mig ett plagg och upprepa. Visserligen har det varit livsfarligt halt med smält vatten på blank is men jag lyckades ta mig både dit och hem utan att bryta något.

Har till och med haft lite ro i hjärnan och läst ett par timmar, vilket kändes både ovant och underbart. Läser "Zelda och meningen att ha hund" av Åsa Nilsonne med bilder av Ulla Montan. Har redan läst hälften, den är tänkvärd. Jag har aldrig varit en hundmänniska men det är nästan så jag funderar på att skaffa en.

Visst inser jag att det skulle bli jobbigt som fan, men jag tror också att den skulle vara till stor hjälp. Med motion och regelbundna tider, social träning och en yttre kraft att ansvar för och svepas med av. En intressant ide om inte annat.

Efter förra veckans koma känns huvudet nu överbelastat av alla intryck.

Sitter fast

Varken kan eller vågar göra något.
Åt livet, universum och allting.

Tiden bara går.

Det gör ont men jag kommer mig inte för att göra något åt det.
Inget är fel, bara jag antar jag.

Tankar om ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, skriven av Ann Heberlein

En riktigt skön bok om ångest, om livet och likgiltigheten. Den handlar om hur det är att inte veta hur man gör när man lever, för att leva. Har läst några tidigare recensioner av denna bok och de har alla varit så beklagande över hur svårt och tungt innehållet i boken var. Kanske är det bara jag som, eftersom jag känner igen mig så, gör att jag inte tycker att den är så tung.

Ångesten beskrivs enkelt och tankarna kring, den synliga/osynliga ångesten. Den som är lagomt klädsam, som räknas som kreativ, produktiv till skillnad från den som ingen vill se, den tunga med snaran om halsen ångesten. Ingen vill se, ingen orkar se. Själv tror jag ingen kan se, en slags självbevarelsedrift. Eller kanske ett undvikande av ansvar, för om man ser har man ju ett moraliskt ansvar för att hjälpa. Kanske kan, vill, orkar man inte. Kanske är det bara enklare att inte se.

Jag kan inte känna igen mig i manin eller allt hon har som jag inte, som man, utbildning, hus, barn, jobb osv. Men ändå, känner så igen känslan. Känslan av misslyckande.

Förstår heller inte hennes upprepade besök på St Lars, har aldrig förstått varför man ska söka kontakt med andra när man mår dåligt. Jag kan inte tänka mig vad någon annan skulle kunna göra för att jag ska må bättre. Men så har jag aldrig varit på psykakuten. Har hamnat på akuten direkt i det läget, magpumpning och dricka kol och sånt, för att sen trött åka hem dagen därpå. Efter beskrivningen av besöken verkar det dock vara en trygghet, att åka dit, att sitta i väntrummet, att bli lystnad på. Jag kanske bara inte vet hur man gör för att finna någon trygghet i en sådan situation.

Ann beskriver väldigt bra hur det är att leva trots att man inte vill, att leva men ändå inte. Att inte kunna, inte veta hur man gör för att leva.

Jag står där, jag kan inte leva, vet inte hur man gör.
Vill dö men ändå inte.


Boken är mycket läsvärd, mår du riktigt dåligt själv kanske du ska vänta lite, men jag tycker du ska läsa den vid tillfälle. Den är lättläst till språket. Och mycket tänkvärd.