Det gamla korallhavet har gått i graven.
Fan.
Men ett nytt håller på att byggas upp...igen.
Saknar det gamla dock.
onsdag 29 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
Tankar
Har läst lite i bloggen och slås av den usla svenskan. Brukar jag verkligen skriva så illa eller har det kommit nu på senare tid? I vilket fall stör det mig.
Var hos terran idag, gick bra tror jag men jag vet inte.
Det är mycket jag inte vet.
Mer än att jag är rädd.
Mycket rädd.
För mig eller rättare sagt för mina känslor.
Det tar en massa kraft jag inte har.
Var hos terran idag, gick bra tror jag men jag vet inte.
Det är mycket jag inte vet.
Mer än att jag är rädd.
Mycket rädd.
För mig eller rättare sagt för mina känslor.
Det tar en massa kraft jag inte har.
måndag 27 oktober 2008
Kämpande och skrivande
Jag kan inte sova, känner mig konstig och borta men ändå här.
Jag hörsöker skriva en text om vad jag vill ta upp på terapin på tidsag, det är inte så lätt som jag trodde. Hade hoppas på lite nya ideer men det verkar bara bli sånt som jag redan skrivit om här på bloggen och då käns det inte lika aktuellt.
Dessutom kommer vi inte längre med måendet just nu. Det är som det är och får gå så länge det går.
Funderar lite på att skriva lite om dömande, eller en sammanfatting av vad jag skrivit här på bloggen. Vi får se vad det blir.
Xanoren gör ingen verkan idag, det var nog bara palcebo förra gången, jag ville ju så gärna att det skulle funka. Detsamma för stilnoqten, händer inget alls den här gången heller.
Vilket betyder att det inte finns någon kemikalisk hjälp för mig.
Vad gör jag nu?
Jag hörsöker skriva en text om vad jag vill ta upp på terapin på tidsag, det är inte så lätt som jag trodde. Hade hoppas på lite nya ideer men det verkar bara bli sånt som jag redan skrivit om här på bloggen och då käns det inte lika aktuellt.
Dessutom kommer vi inte längre med måendet just nu. Det är som det är och får gå så länge det går.
Funderar lite på att skriva lite om dömande, eller en sammanfatting av vad jag skrivit här på bloggen. Vi får se vad det blir.
Xanoren gör ingen verkan idag, det var nog bara palcebo förra gången, jag ville ju så gärna att det skulle funka. Detsamma för stilnoqten, händer inget alls den här gången heller.
Vilket betyder att det inte finns någon kemikalisk hjälp för mig.
Vad gör jag nu?
söndag 26 oktober 2008
Förlorande sökande
Förvirring är det som råder. En känsla eller kanske bristen på en. Jag är hemma, det är kallt för fönstret står öppet och det är regnruggigt ute. Ändå behöver jag luften, den klarare och svalare så jag kan känna kroppen. Jag fryser om fötterna trots raggsockor.
Thé är min föda, inget annat smakar. Det har nästan alltid smakat, vad har hänt med tröstätandet? Frosseriet? Glädjen i en smak?
Det är så rörigt här, dammig och torkad disk står lite här och var, saker i högar. Man kan ju undra varför det ska vara så svårt att hålla rent, eller är det för att jag helt enkelt inte vill. Att jag inte anser mig vara värdig ett rent hem.
Vem är då jag? En trasig själ utan skäl.
Allt jag vill ha är inre trygghet och lugn. Allt jag vill är att aldrig ha existerat. Inga minnen, inga rester, inga saker. Ingen som vet vem jag kunde ha varit. Att dö vore inte detsamma. Även om det är det enda alternativet som finns.
Är livet då så hemskt?
Nej, såklart inte. Det finns många underbara saker, som lugna vatten, en varm kram, att lyckas med något som är svårt, en glad hund och att hoppa i vattenpölar. Och ändå…
Vet inte varför men det räcker inte, är jag gör girig? Ska jag nöja mig med en sekund av gladhet om dagen? Kan det väga upp all ångest och självdestruktivitet? Kan det väga upp för det intetsägande väntandet?
Vänta, det mesta går ut på att vänta. På att ångesten ska lugna ner sig men försvinner gör den inte. Vänta på lite energi att röja lite, duscha, dammsuga, laga lite intetsmakande mat.
Är jag rädd eller bara lat?
Jag skulle nog påstå båda.
Det känns som om jag har många ord för ingenting.
Jag kommer ingen vart.
Jag kan inte bestämma mig.
Jag flyter med.
Jag vill agera inte reagera.
Jag vill kunna se hur jag fungerar och hur jag kan ändra.
Jag vill vara någon.
Men det kommer jag nog aldrig bli.
Bara ett konstaterande.
.
Thé är min föda, inget annat smakar. Det har nästan alltid smakat, vad har hänt med tröstätandet? Frosseriet? Glädjen i en smak?
Det är så rörigt här, dammig och torkad disk står lite här och var, saker i högar. Man kan ju undra varför det ska vara så svårt att hålla rent, eller är det för att jag helt enkelt inte vill. Att jag inte anser mig vara värdig ett rent hem.
Vem är då jag? En trasig själ utan skäl.
Allt jag vill ha är inre trygghet och lugn. Allt jag vill är att aldrig ha existerat. Inga minnen, inga rester, inga saker. Ingen som vet vem jag kunde ha varit. Att dö vore inte detsamma. Även om det är det enda alternativet som finns.
Är livet då så hemskt?
Nej, såklart inte. Det finns många underbara saker, som lugna vatten, en varm kram, att lyckas med något som är svårt, en glad hund och att hoppa i vattenpölar. Och ändå…
Vet inte varför men det räcker inte, är jag gör girig? Ska jag nöja mig med en sekund av gladhet om dagen? Kan det väga upp all ångest och självdestruktivitet? Kan det väga upp för det intetsägande väntandet?
Vänta, det mesta går ut på att vänta. På att ångesten ska lugna ner sig men försvinner gör den inte. Vänta på lite energi att röja lite, duscha, dammsuga, laga lite intetsmakande mat.
Är jag rädd eller bara lat?
Jag skulle nog påstå båda.
Det känns som om jag har många ord för ingenting.
Jag kommer ingen vart.
Jag kan inte bestämma mig.
Jag flyter med.
Jag vill agera inte reagera.
Jag vill kunna se hur jag fungerar och hur jag kan ändra.
Jag vill vara någon.
Men det kommer jag nog aldrig bli.
Bara ett konstaterande.
.
lördag 25 oktober 2008
Tja vet inte
Jag mår illa.
Skulle inte köpt pizza till middag.
Men jag ville ha.
Den smakade inge vidare.
Inte popcornen heller, ändå var det dom som jag brukar gilla.
Colan smakade apa.
Men jag kan dricka thé i alla fall och det är gott.
Får väll leva på det ett tag.
Ska det verkligen vara så här?
Vill jag verkligen leva så här?
Mitt hem är äckligt igen.
Har bara inte orkat hålla efter.
Är lika trött när jag vaknar som när jag går isäng.
Vissa dagar orkar jag göra lite av det jag borde, minska sårbarheten och allt sånt.
Men jag undrar varför jag ens bryr mig, det kommer ju inte att bli bättre.
Ångesten blir inte mindre.
Och jag blir bara dummare.
Tappar ord.
Glömmer.
Förstår inte enkla instruktioner som jag tidigare inte skulle ha några problem med.
Jag blir inte bättre.
Det enda jag blir bättre på är att inse och förstå hur illa det är och vad jag har förlorat.
Räknas det som bättre?
Skulle inte köpt pizza till middag.
Men jag ville ha.
Den smakade inge vidare.
Inte popcornen heller, ändå var det dom som jag brukar gilla.
Colan smakade apa.
Men jag kan dricka thé i alla fall och det är gott.
Får väll leva på det ett tag.
Ska det verkligen vara så här?
Vill jag verkligen leva så här?
Mitt hem är äckligt igen.
Har bara inte orkat hålla efter.
Är lika trött när jag vaknar som när jag går isäng.
Vissa dagar orkar jag göra lite av det jag borde, minska sårbarheten och allt sånt.
Men jag undrar varför jag ens bryr mig, det kommer ju inte att bli bättre.
Ångesten blir inte mindre.
Och jag blir bara dummare.
Tappar ord.
Glömmer.
Förstår inte enkla instruktioner som jag tidigare inte skulle ha några problem med.
Jag blir inte bättre.
Det enda jag blir bättre på är att inse och förstå hur illa det är och vad jag har förlorat.
Räknas det som bättre?
fredag 24 oktober 2008
Har slarvat bort mig själv
Har inte den blekaste vart jag lagt mig, jag vet ingenting men känner massor. Kan heller inte sätta riktiga ord på dom och det gör det ju inte lättare heller.
Tog stillisen som jag skulle igår men någon sömn blev det inte, vid 2 gav jag upp och gick upp. Hade en sån fet ångest, så jag provade xanoren 1st, och den funkade, det trodde jag inte. Men ångesten lugnade ner sig, den försvann inte men den blev hanterbar. Och jag var pigg och klar i huvudet. Det var nästan för bra för att vara sant. Äntligen något som funkar.
Men naturligtvis, jag kommer inte få fler än dom 5 jag fick. De skriver inte ut dom av princip.
Vilket betyder att de vill av princip att jag ska må skit. Visst är det underbart med principer.
Jag är fullt medveten om att man kan bli beroende, men ärligt talat det kan det faktiskt vara värt om det betyder att jag inte tar livet av mig för att jag inte orkar med ångesten.
Fast det är ju bara min korkade åsikt och den är det ju ingen som lyssnar på.
Tog stillisen som jag skulle igår men någon sömn blev det inte, vid 2 gav jag upp och gick upp. Hade en sån fet ångest, så jag provade xanoren 1st, och den funkade, det trodde jag inte. Men ångesten lugnade ner sig, den försvann inte men den blev hanterbar. Och jag var pigg och klar i huvudet. Det var nästan för bra för att vara sant. Äntligen något som funkar.
Men naturligtvis, jag kommer inte få fler än dom 5 jag fick. De skriver inte ut dom av princip.
Vilket betyder att de vill av princip att jag ska må skit. Visst är det underbart med principer.
Jag är fullt medveten om att man kan bli beroende, men ärligt talat det kan det faktiskt vara värt om det betyder att jag inte tar livet av mig för att jag inte orkar med ångesten.
Fast det är ju bara min korkade åsikt och den är det ju ingen som lyssnar på.
Fundering: Självmord
Jag mår dåligt, nej inte alltid men oftast och det har jag nu gjort i 20 år. Jag var 15 när jag gjorde mitt första självmordsförsök, en mycket tafflig historia med alkohol och diverse lama värktabletter, dessutom när jag var på lyran så ringde jag till min psykolog på bup.
Så det vart en tripp till ks.
Åh, nej det var det andra, den första om man nu kan kalla det för det var på Kreta, då skar jag mig lite tafatt i armlederna, ynkligt. Det fanns inte en chansa att jag kunde ha dött.
Det jag lärde mig av detta att man nog måste ha lite mer självdisciplin, och ska man skära ska det vara djup och ring för helvete inte efter någon annan.
Nåja, jag har hunnit med ett antal under åren. De flesta rena impulshandlingar och då gick det ju inte bra av förklarliga skäl. Och jag har gjort ett par som varit betydligt mer välplanerade, och borde ha funkat tycker jag. Kanske suger jag för hårt på matte och helt enkelt räknar fel.
Vad vet jag.
Mitt i mina tycken bästa försöket var sommar/hösten 04 om jag inte mins fel. Då hade jag storstädat, det hade aldrig varit då fint hemma. Jag hade plockat fram de saker jag lånat men inte hunnit lämna tillbaka och satt postitlappar på dom men namn och nummer så att ägaren skulle få sin bok tillbaka. Jag hade sorterat alla mina papper och skrivit om hur jag ville ha begravningen och vart jag ville spridas, jag ska kremeras.
Och gott om piller hade jag med, neuroleptika, betablockerare, värktabletter, blodförtunnande, antideppmedicin och ganska mycket av varje. Jag var verkligen säker på att lyckas.
Jag köpte blommor och bäddade rent innan jag duschade och tog alla tabletterna, det var en ordentlig måltid. Men ner gick dom.
Jag lade mig i sängen på rygg och mycket bekvämt, trots att jag hade lagt i plastsäckar för att skydda sängen. Men ja, efter ett eller två dygn vaknade jag i alla fall och mådde skit, världen gungade ett par månader och så. Just då hade jag ingen kontakt med psyk och kände heller inget behov att uppsöka läkare.
Sen var det bara att leva på som vanligt typ. Långt senare när jag berättade om det här på psyk blev dom helt förskräckta, jag förstår fortfarande inte varför. Jag överlevde ju.
Den senaste bravaden var en inpulshandlig. Jag gör korkade saker om jag tar för många stilnoqt, men visst var det med vilja. Tror jag, jag kommer inte ihåg vad som hände och jag saknar typ 2 dygn innan med. I alla fall kom jag in på akuten den 25 februari och var tydligen ganska risig. Jag hade legat på mina händer i över ett dygn, så det vart 2 operationer i höger och 4 eller om det var 5 operationer i vänster. Jag låg först på medicin och sen på handkirurgen. Sen har det gått åt mycket tid till att få dom att fungera igen. Njurarna uppskattade inte heller tilltagen och inte levern heller, men de mår båda bra igen. Fast två veckor på sjukan med båda händerna i paket är inte en höjdare, jag lovar.
Vet fortfarande inte varför jag överlevde, M kom hem när han inte skulle, trodde jag i alla fall. Ska fråga honom om saken.
Jag vet inte riktigt vad kontentan på det här är mer än att jag uppenbarligen är helt inkompetent när det gäller att ta livet av sig. Kanske är det bara för att jag är så insnöad på metoden, pillerförgiftningar. Uppenbarligen är det dags att prova något nytt, antar att det (om det blir en ny vända) hopp eller drunkning. Men jag gillar stillsamheten i piller.
Sen känner jag inte att jag vill ta livet av mig just nu, av någon konstig anledning. Men skulle det hända vore det helt ok ändå.
Jag kan lika gärna leva.
Jag kan lika gärna dö.
De är för mig likvärdiga påståenden.
Och ja, jag är ambivalent.
Jag tror konsten är att hålla sig borta från impulsivitet, för då blir det lätt bara något.
Jag vill välja vad jag ska göra och hur jag ska hantera framtiden.
Så det vart en tripp till ks.
Åh, nej det var det andra, den första om man nu kan kalla det för det var på Kreta, då skar jag mig lite tafatt i armlederna, ynkligt. Det fanns inte en chansa att jag kunde ha dött.
Det jag lärde mig av detta att man nog måste ha lite mer självdisciplin, och ska man skära ska det vara djup och ring för helvete inte efter någon annan.
Nåja, jag har hunnit med ett antal under åren. De flesta rena impulshandlingar och då gick det ju inte bra av förklarliga skäl. Och jag har gjort ett par som varit betydligt mer välplanerade, och borde ha funkat tycker jag. Kanske suger jag för hårt på matte och helt enkelt räknar fel.
Vad vet jag.
Mitt i mina tycken bästa försöket var sommar/hösten 04 om jag inte mins fel. Då hade jag storstädat, det hade aldrig varit då fint hemma. Jag hade plockat fram de saker jag lånat men inte hunnit lämna tillbaka och satt postitlappar på dom men namn och nummer så att ägaren skulle få sin bok tillbaka. Jag hade sorterat alla mina papper och skrivit om hur jag ville ha begravningen och vart jag ville spridas, jag ska kremeras.
Och gott om piller hade jag med, neuroleptika, betablockerare, värktabletter, blodförtunnande, antideppmedicin och ganska mycket av varje. Jag var verkligen säker på att lyckas.
Jag köpte blommor och bäddade rent innan jag duschade och tog alla tabletterna, det var en ordentlig måltid. Men ner gick dom.
Jag lade mig i sängen på rygg och mycket bekvämt, trots att jag hade lagt i plastsäckar för att skydda sängen. Men ja, efter ett eller två dygn vaknade jag i alla fall och mådde skit, världen gungade ett par månader och så. Just då hade jag ingen kontakt med psyk och kände heller inget behov att uppsöka läkare.
Sen var det bara att leva på som vanligt typ. Långt senare när jag berättade om det här på psyk blev dom helt förskräckta, jag förstår fortfarande inte varför. Jag överlevde ju.
Den senaste bravaden var en inpulshandlig. Jag gör korkade saker om jag tar för många stilnoqt, men visst var det med vilja. Tror jag, jag kommer inte ihåg vad som hände och jag saknar typ 2 dygn innan med. I alla fall kom jag in på akuten den 25 februari och var tydligen ganska risig. Jag hade legat på mina händer i över ett dygn, så det vart 2 operationer i höger och 4 eller om det var 5 operationer i vänster. Jag låg först på medicin och sen på handkirurgen. Sen har det gått åt mycket tid till att få dom att fungera igen. Njurarna uppskattade inte heller tilltagen och inte levern heller, men de mår båda bra igen. Fast två veckor på sjukan med båda händerna i paket är inte en höjdare, jag lovar.
Vet fortfarande inte varför jag överlevde, M kom hem när han inte skulle, trodde jag i alla fall. Ska fråga honom om saken.
Jag vet inte riktigt vad kontentan på det här är mer än att jag uppenbarligen är helt inkompetent när det gäller att ta livet av sig. Kanske är det bara för att jag är så insnöad på metoden, pillerförgiftningar. Uppenbarligen är det dags att prova något nytt, antar att det (om det blir en ny vända) hopp eller drunkning. Men jag gillar stillsamheten i piller.
Sen känner jag inte att jag vill ta livet av mig just nu, av någon konstig anledning. Men skulle det hända vore det helt ok ändå.
Jag kan lika gärna leva.
Jag kan lika gärna dö.
De är för mig likvärdiga påståenden.
Och ja, jag är ambivalent.
Jag tror konsten är att hålla sig borta från impulsivitet, för då blir det lätt bara något.
Jag vill välja vad jag ska göra och hur jag ska hantera framtiden.
Stressad ångest
Jag som tyckte att jag var duktig som kom isäng bara lite över 10, och hade tagit en stillis. Nu är klockan lite över 2 och jag är stressad och har ordentlig ångest. Fan jag måste ju sova, och dessutom måste jag till terran, ska vara där klockan tio.
Har lite på vinst och förlust petat i mig första xanoren. Ska bli intressant att se om den hjälper eller själper. Får väll se om det blir lite sömn med. Bara jag kommer upp i tid.
Jag har ont i käkarna, jag har nog pressat ihop dom lite för länge och för hårt. Jag gör det när jag har ångest. När jag kommer ihåg stoppar jag tungan emellan så tar jag inte i på samma sätt.
Min granne ovanpå har en förmåga att spela musik på HÖG nivå och starta helst bortåt 22-23 på kvällarna. Mycket störande och naturligtvis gjorde han det idag. Fick min ångest att gå på max direkt och så blev jag stressad för jag måste ju sova lite inatt. Men jag lyckades lugna ner mig och gick upp och ringde på. Jag skakade men det gick bra ändå. Han sänkte och skulle tänka på det i fortsättningen. Kände mig lite bättre när jag kom ner igen, fan jag vågade, jag kunde!
Mina matvanor är lite ovanliga just nu, kan typ bara äta en gång om dagen, en vanlig portion, och äter jag mer blir jag intensivt illamående. Inte kul. Fast jag sparar ju in endel på matpengarna, alltid något.
Tja, nu kan jag fan inte sova och inte verkar det vara någon annan heller på chatten. Klockan är bortåt 5 så det känns inte som en ide att gå å lägga mig. Ska ju snart upp och sover jag då kommer jag inte höra klockan.
Xanoren är tyvärr underbar, jag känner mig lung i kroppen, ångesten har lugnat ner sig ordentligt även om den inte försvunnit alls. Inte känner jag mig trött heller. Känner mig nästan hoppfull, tänk att något kan fungera, trots allt. Sen uppstår ju problemet med läkarens principer, men jag ska försöka i alla fall för nu vet jag att jag kan överleva ett tag till. Och jag har inga problem med att hämta i påse om det är så de vill att jag ska göra. Jag springer lik förbannat där en gång i veckan. Kanske, kanske kan jag få 7st/gång så jag klara mig en stund framöver. Kanske lugnar allt ner sig och jag klarar mig utan dom igen.
Jag hoppas.
Har lite på vinst och förlust petat i mig första xanoren. Ska bli intressant att se om den hjälper eller själper. Får väll se om det blir lite sömn med. Bara jag kommer upp i tid.
Jag har ont i käkarna, jag har nog pressat ihop dom lite för länge och för hårt. Jag gör det när jag har ångest. När jag kommer ihåg stoppar jag tungan emellan så tar jag inte i på samma sätt.
Min granne ovanpå har en förmåga att spela musik på HÖG nivå och starta helst bortåt 22-23 på kvällarna. Mycket störande och naturligtvis gjorde han det idag. Fick min ångest att gå på max direkt och så blev jag stressad för jag måste ju sova lite inatt. Men jag lyckades lugna ner mig och gick upp och ringde på. Jag skakade men det gick bra ändå. Han sänkte och skulle tänka på det i fortsättningen. Kände mig lite bättre när jag kom ner igen, fan jag vågade, jag kunde!
Mina matvanor är lite ovanliga just nu, kan typ bara äta en gång om dagen, en vanlig portion, och äter jag mer blir jag intensivt illamående. Inte kul. Fast jag sparar ju in endel på matpengarna, alltid något.
Tja, nu kan jag fan inte sova och inte verkar det vara någon annan heller på chatten. Klockan är bortåt 5 så det känns inte som en ide att gå å lägga mig. Ska ju snart upp och sover jag då kommer jag inte höra klockan.
Xanoren är tyvärr underbar, jag känner mig lung i kroppen, ångesten har lugnat ner sig ordentligt även om den inte försvunnit alls. Inte känner jag mig trött heller. Känner mig nästan hoppfull, tänk att något kan fungera, trots allt. Sen uppstår ju problemet med läkarens principer, men jag ska försöka i alla fall för nu vet jag att jag kan överleva ett tag till. Och jag har inga problem med att hämta i påse om det är så de vill att jag ska göra. Jag springer lik förbannat där en gång i veckan. Kanske, kanske kan jag få 7st/gång så jag klara mig en stund framöver. Kanske lugnar allt ner sig och jag klarar mig utan dom igen.
Jag hoppas.
torsdag 23 oktober 2008
Tiden försvinner
Det känns som om inget har hänt, men det har det ju.
Kunde inte somna i måndags kväll så jag tog en sömnis jag fått av min bror, det var så skönt att sova. Tror dock att jag tog den aldeles för sen för jag hörde inte väckarklockan och det burkar inte vara ett problem.
Så jag kom en timme för sent till gruppen. Kommer knappt ihåg vad vi pratade om, eller snarare inte alls.
Sen vart det massa gråt, jag var helt förstörd på individ så min terra gick iväg för att leta upp en läkare. Fick efter mycket om och men 5 xanor och 4 stilnoqt och en ny tid på fredagen. Är det verkligen så illa med mig?
Efter det bar det av till en resturang för burgare och öl, ganska mycket öl. Det var länge sen jag pratade så mycket, men jag hade trevligt i alla fall. Sov över hos G och J, sov. Var något trött och borta hela onsdagen.
Idag har jag träffat pappa, vi var och tittade på tavlor i skogås. Det var kul att se han, har inte gjort det sen i somras. Det känns lite som om jag måste tjata mig till att få träffa han, att han inte vill. Men jag vet inte, kanske jag inbillar mig.
Ikväll ska jag försöka ta mig isäng tidigt så jag kan ta en stillis och ändå komma upp i tid. Ska ju till terran igen. Men någon xanor jag har inte provat, har inte känt att jag måste. Ska dock försöka få fler stillisar och få möjlighet att få fler xanor om jag behöver och det visar sig att dom funkar.
Just nu flyter tiden ihop, känns det som, den liksom sugs ner i ett svart hål och bara försvinner. Jag vet inte vad jag känner, hur jag känner.
Hade jag inte mått så dåligt (?), hade jag nog inte ens funnits. Inte varit död, bara inte existerat.
Det skumma är att jag dessutom känner mig ensam, trots att jag varit mycket mer social än vad jag brukar vara. Vet inte varför jag känner så och inte varför jag känner mig ensam bland folk heller. Jag som gillar min ensamhet och ofta även uppskattat sällskap.
Vet varken fram eller bak just nu, jag i min lilla egovärld.
Kunde inte somna i måndags kväll så jag tog en sömnis jag fått av min bror, det var så skönt att sova. Tror dock att jag tog den aldeles för sen för jag hörde inte väckarklockan och det burkar inte vara ett problem.
Så jag kom en timme för sent till gruppen. Kommer knappt ihåg vad vi pratade om, eller snarare inte alls.
Sen vart det massa gråt, jag var helt förstörd på individ så min terra gick iväg för att leta upp en läkare. Fick efter mycket om och men 5 xanor och 4 stilnoqt och en ny tid på fredagen. Är det verkligen så illa med mig?
Efter det bar det av till en resturang för burgare och öl, ganska mycket öl. Det var länge sen jag pratade så mycket, men jag hade trevligt i alla fall. Sov över hos G och J, sov. Var något trött och borta hela onsdagen.
Idag har jag träffat pappa, vi var och tittade på tavlor i skogås. Det var kul att se han, har inte gjort det sen i somras. Det känns lite som om jag måste tjata mig till att få träffa han, att han inte vill. Men jag vet inte, kanske jag inbillar mig.
Ikväll ska jag försöka ta mig isäng tidigt så jag kan ta en stillis och ändå komma upp i tid. Ska ju till terran igen. Men någon xanor jag har inte provat, har inte känt att jag måste. Ska dock försöka få fler stillisar och få möjlighet att få fler xanor om jag behöver och det visar sig att dom funkar.
Just nu flyter tiden ihop, känns det som, den liksom sugs ner i ett svart hål och bara försvinner. Jag vet inte vad jag känner, hur jag känner.
Hade jag inte mått så dåligt (?), hade jag nog inte ens funnits. Inte varit död, bara inte existerat.
Det skumma är att jag dessutom känner mig ensam, trots att jag varit mycket mer social än vad jag brukar vara. Vet inte varför jag känner så och inte varför jag känner mig ensam bland folk heller. Jag som gillar min ensamhet och ofta även uppskattat sällskap.
Vet varken fram eller bak just nu, jag i min lilla egovärld.
måndag 20 oktober 2008
Pengar idag.
Pengarna kom idag.
:-)
Ska betala räkningar sen.
Varit på bio med bror min.
Max Payne (stavning?), den var riktigt bra för att vara en sån film.
Han är bra pratglad just nu, det är kul att se att han mår bra, ja min bror alltså.
Annars är det ok med mig.
:-)
Ska betala räkningar sen.
Varit på bio med bror min.
Max Payne (stavning?), den var riktigt bra för att vara en sån film.
Han är bra pratglad just nu, det är kul att se att han mår bra, ja min bror alltså.
Annars är det ok med mig.
fredag 17 oktober 2008
Dagen
Träffade min bror idag, alltid trevligt.
Han hade bakat lussebullar han hade med sig.
Massa gott.
Planen var att vi skulle gå på en utställning på kulturhuset men den var stängd för att dom höll på att göra iordning för kulturnatten ikväll. Så vi tog en prommenad igenom stan istället.
Han hade bakat lussebullar han hade med sig.
Massa gott.
Planen var att vi skulle gå på en utställning på kulturhuset men den var stängd för att dom höll på att göra iordning för kulturnatten ikväll. Så vi tog en prommenad igenom stan istället.
Konstaterande
Ska det verkligen vara så här?
Ja, det ska det tydligen.
Jag mår så här och jag ska må så här.
Det finns ingen hjälp.
Det är bara att stå ut tills det inte går längre.
Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna att må så dåligt. För något måste jag ju ha gjort. Inte kan det väll vara så att jag mår så dåligt för ingenting? Ingen anledning alls?
Jag vet att det inte är någon mening med måendet. Det bara är.
Jag vet att jag mår dåligt nu och jag vet att det kommer att bli värre när jag börjar gräva i varför. Jag vet att jag är ensam i det här.
De gånger självmord/döden kommer upp på terran så får jag intrycket att det hadlar mer om hennes "misslyckande" än mitt inte orkande.
Visst tycker jag nog att jag kommit långt i terapin, men jag funderar mer och mer på att sluta. Det känns som om jag kastar bort tiden för henne och för gruppen om jag ändå vill dö. För det vill jag.
Kanske borde jag bara bestämma mig, fatta ett beslut.
Men jag vågar inte, inte än, för jag vet vad beslutet kommer att bli.
Under tiden slösar jag tid, min och andras. Och jag mår sämre för det.
Jag sörjer att jag inte lyckades senast.
Varför gick det inte då?
Det skulle sparat så många, så mycket tid och kraft.
Tid och kraft dom kunde lagt på någon som är säker på vad dom vill och som förtjänar det.
Håll käften kärring!
Sluta gnäll!
Det blir inte bättre av gnäll.
Jag blir inte bättre av gnäll.
Ja, det ska det tydligen.
Jag mår så här och jag ska må så här.
Det finns ingen hjälp.
Det är bara att stå ut tills det inte går längre.
Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna att må så dåligt. För något måste jag ju ha gjort. Inte kan det väll vara så att jag mår så dåligt för ingenting? Ingen anledning alls?
Jag vet att det inte är någon mening med måendet. Det bara är.
Jag vet att jag mår dåligt nu och jag vet att det kommer att bli värre när jag börjar gräva i varför. Jag vet att jag är ensam i det här.
De gånger självmord/döden kommer upp på terran så får jag intrycket att det hadlar mer om hennes "misslyckande" än mitt inte orkande.
Visst tycker jag nog att jag kommit långt i terapin, men jag funderar mer och mer på att sluta. Det känns som om jag kastar bort tiden för henne och för gruppen om jag ändå vill dö. För det vill jag.
Kanske borde jag bara bestämma mig, fatta ett beslut.
Men jag vågar inte, inte än, för jag vet vad beslutet kommer att bli.
Under tiden slösar jag tid, min och andras. Och jag mår sämre för det.
Jag sörjer att jag inte lyckades senast.
Varför gick det inte då?
Det skulle sparat så många, så mycket tid och kraft.
Tid och kraft dom kunde lagt på någon som är säker på vad dom vill och som förtjänar det.
Håll käften kärring!
Sluta gnäll!
Det blir inte bättre av gnäll.
Jag blir inte bättre av gnäll.
torsdag 16 oktober 2008
Vad gör man?
Ja, vad gör man när det inte finns något att göra?
Ångesten verkar inte vilja ge sig och jag antar att det inte kommer att göra det innan jag har gått till botten med varför jag har ångest. Kan inte se vad det handlar om just nu. Och det finns inget någon annan kan göra för att hjälpa mig. Pratade med min terra för en stund sen, det hon kom fram till var typ att om jag ville dö skulle jag ringa jouren föst. Eh, ok, som om dom skulle kunna göra något. Som om dom ens skulle vilja, har pratat med dom ett par gånger tidigare och har alltid mått ännu sämre när jag varit klar. Alltid blivit totalt invaliderad.
Det finns heller ingen anledning till att lägga in mig, för vad skulle det ge mig? Min ångest skulle inte bli bättre av publik.
Jag känner mig, trött, likgiltig och totalt hopplös.
Antar att det bara är att vänta... för antingen blir det ju bättre eller så blir det inte det och då spelar det ju ingen roll i alla fall.
Och jag undrar fortfarande: Ska det verkligen vara så här?
Ångesten verkar inte vilja ge sig och jag antar att det inte kommer att göra det innan jag har gått till botten med varför jag har ångest. Kan inte se vad det handlar om just nu. Och det finns inget någon annan kan göra för att hjälpa mig. Pratade med min terra för en stund sen, det hon kom fram till var typ att om jag ville dö skulle jag ringa jouren föst. Eh, ok, som om dom skulle kunna göra något. Som om dom ens skulle vilja, har pratat med dom ett par gånger tidigare och har alltid mått ännu sämre när jag varit klar. Alltid blivit totalt invaliderad.
Det finns heller ingen anledning till att lägga in mig, för vad skulle det ge mig? Min ångest skulle inte bli bättre av publik.
Jag känner mig, trött, likgiltig och totalt hopplös.
Antar att det bara är att vänta... för antingen blir det ju bättre eller så blir det inte det och då spelar det ju ingen roll i alla fall.
Och jag undrar fortfarande: Ska det verkligen vara så här?
Tiden sniglar sig fram
händer inte så mycket såhär framåt natten. Folk har väll bättre saker för sig, som att sova och annat som är roligare än att ha ångest. Nåja, man ska ju ha en hobby och vill ju inte vara som alla andra.
Ska gå å lägga mig igen och kanske läsa lite, har problem med ögonen eller snarare hjärnan för jag ser bokstäverna men jag förstår inte vad det står. Känner mig dummare än någonsin. Inte blir det bättre heller av att jag inte har mycket till koncentrationsförmåga. Försökte titta på House tidigare och det funkade inte.
Det tar tid och kraft bara att formulera tankar.
Men jag kämpar.
Ska gå å lägga mig igen och kanske läsa lite, har problem med ögonen eller snarare hjärnan för jag ser bokstäverna men jag förstår inte vad det står. Känner mig dummare än någonsin. Inte blir det bättre heller av att jag inte har mycket till koncentrationsförmåga. Försökte titta på House tidigare och det funkade inte.
Det tar tid och kraft bara att formulera tankar.
Men jag kämpar.
onsdag 15 oktober 2008
Vaken
Var helt slut så jag tänkte sova för natten och halvslumrade en stund och sov nog till och med en timme men nu är jag vaken igen.
Ångesten kväver mig.
Ångesten kväver mig.
ÅngestMonstret
I min mage, mitt inre
Det lever, gror, växer
Okontrollerat
Klättrar
Uppåt
River, sliter
Klöser men sina långa klor
På insidan av min bröstkorg
Desperat
Blod och känslor virvlar
Runt, runt
Smärta
Vänder sig om och lägger sina kalla händer om mitt hjärta
Jag fryser, skakar
Kallt, hårt
Det finns inget liv, ingen räddning.
Darrande ber jag om nåd
Det finns ingen nåd.
Bara monstret som äter, river, klöser
Förstör mig
Tills det inte finns något kvar.
Bara en massa av blod och ångest.
- Inuti
Utanpå, lugn
Inte en min.
(skriven av mig i oktober -04 och håller än)
Det lever, gror, växer
Okontrollerat
Klättrar
Uppåt
River, sliter
Klöser men sina långa klor
På insidan av min bröstkorg
Desperat
Blod och känslor virvlar
Runt, runt
Smärta
Vänder sig om och lägger sina kalla händer om mitt hjärta
Jag fryser, skakar
Kallt, hårt
Det finns inget liv, ingen räddning.
Darrande ber jag om nåd
Det finns ingen nåd.
Bara monstret som äter, river, klöser
Förstör mig
Tills det inte finns något kvar.
Bara en massa av blod och ångest.
- Inuti
Utanpå, lugn
Inte en min.
(skriven av mig i oktober -04 och håller än)
ihållande ångest
det är tungt att vara jag.
Nåja, har vilat lite och gått en låång prommenad i skogen och plockat lite här hemma. Jag väntar, väntar och väntar på att det ska ge sig. Visst är det lite lättare, lite lugnare fast det är klart allt är relativt.
Fortarande för mycket.
Valet verkar stå emellan radikal acceptans, vilket jag försöker med nu, och att ta livet av mig, men jag vill för ovanlighetens skull inte dö.
Jag är medveten om att detta inte funkar i längden.
Hur länge kan kroppen ha ångest? Får kolla upp det.
Jag vet bara att JAG inte kommer orka.
Varför har jag sån ångest?
Varför ger den sig inte?
Fan.
Nåja, har vilat lite och gått en låång prommenad i skogen och plockat lite här hemma. Jag väntar, väntar och väntar på att det ska ge sig. Visst är det lite lättare, lite lugnare fast det är klart allt är relativt.
Fortarande för mycket.
Valet verkar stå emellan radikal acceptans, vilket jag försöker med nu, och att ta livet av mig, men jag vill för ovanlighetens skull inte dö.
Jag är medveten om att detta inte funkar i längden.
Hur länge kan kroppen ha ångest? Får kolla upp det.
Jag vet bara att JAG inte kommer orka.
Varför har jag sån ångest?
Varför ger den sig inte?
Fan.
Det är så skönt att sova
Slocknade nog vid 7 snåret igår kväll. Och har sovit gott hela natten. Inte för att ångesten släppt nått, har fortfarande ångest så jag har svårt att andas och jag har börjat skaka. Men jag lyckades sova, så nu orkar jag med lite till.
Men jag vill fortfarand inte vara jag.
Men jag vill fortfarand inte vara jag.
tisdag 14 oktober 2008
Fy Fan
Vilken dag, vilken otrolig ångest. Tror inte att det varit så här illa någon gång tidigare, inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Jag lider.
Var hos husläkaren, av någon anledning var inte den jag hade bokat tid hos, en som jag varit hos ett par gånger tidigare och som vet varför jag kom dit, där så jag fick en annan. Hon var otrevligt och tyckte inte jag hade där att göra för jag tillhörde ju inte hennes område. Men va fan det var ju inte jag som bestämt att jag skulle gå till henne. Men hon skrev ut en förpackning av vardera av det jag skulle ha. Och blodtrycket var ok. Och allt detta under fet tung förgörande ångest.
Måste skaffa en ny tid för nästa omgång piller.
Jag vill ha EN husläkare, en som jag träffar mer än en gång. Så jag kan få lite sammanhang och slipper dra hela historien varje gång. Och slipper bli ifrågasatt varenda jävla gång. Men vart hittar man en sån?
Jag hatar verkligen att jag är jag.
Sen bar det iväg till DBT:n, tungt som fan och jag misstänkte nästan att jag skulle tuppa av på vägen dit pga. ångesten. Där lättade den lite som tur var, kunde nästan inte prata för skiten drar åt så hårt runt lungorna. Det var K’s sista gång och jag gav henne dikten. Hon vart jätteglad och läste upp den för gruppen. Alla var snälla och sa att de gillade den, att den beskrev hur de kände med.
Nu är jag grymt trött och ännu piggare. Försökte varva ner på tunnelbanan hem men det går inte, det kryper och splitter i kroppen. Känner att jag inte kommer att kunna sova än på ett tag. Har nu varit vaken sen 8 igår morse.
Ska det här hålla på länge, eller?
Jag kommer inte att orka.
Kan ju för fasiken inte ens andas ordentligt.
Jag vill inte ha det så här.
Fan
Var hos husläkaren, av någon anledning var inte den jag hade bokat tid hos, en som jag varit hos ett par gånger tidigare och som vet varför jag kom dit, där så jag fick en annan. Hon var otrevligt och tyckte inte jag hade där att göra för jag tillhörde ju inte hennes område. Men va fan det var ju inte jag som bestämt att jag skulle gå till henne. Men hon skrev ut en förpackning av vardera av det jag skulle ha. Och blodtrycket var ok. Och allt detta under fet tung förgörande ångest.
Måste skaffa en ny tid för nästa omgång piller.
Jag vill ha EN husläkare, en som jag träffar mer än en gång. Så jag kan få lite sammanhang och slipper dra hela historien varje gång. Och slipper bli ifrågasatt varenda jävla gång. Men vart hittar man en sån?
Jag hatar verkligen att jag är jag.
Sen bar det iväg till DBT:n, tungt som fan och jag misstänkte nästan att jag skulle tuppa av på vägen dit pga. ångesten. Där lättade den lite som tur var, kunde nästan inte prata för skiten drar åt så hårt runt lungorna. Det var K’s sista gång och jag gav henne dikten. Hon vart jätteglad och läste upp den för gruppen. Alla var snälla och sa att de gillade den, att den beskrev hur de kände med.
Nu är jag grymt trött och ännu piggare. Försökte varva ner på tunnelbanan hem men det går inte, det kryper och splitter i kroppen. Känner att jag inte kommer att kunna sova än på ett tag. Har nu varit vaken sen 8 igår morse.
Ska det här hålla på länge, eller?
Jag kommer inte att orka.
Kan ju för fasiken inte ens andas ordentligt.
Jag vill inte ha det så här.
Fan
Dags
att börja göra sig iordning så smått.
Känner mig äcklig.
Borde duscha.
Gjorde det ju igår kväll.
Men, men.
Har så ont i kroppen.
Får fan alltid det när jag inte sover.
Den behöver sömnen.
Jag med iof.
Nåja, är ganska klar i huvudet än så länge.
Ett vaket dygn.
Känner mig äcklig.
Borde duscha.
Gjorde det ju igår kväll.
Men, men.
Har så ont i kroppen.
Får fan alltid det när jag inte sover.
Den behöver sömnen.
Jag med iof.
Nåja, är ganska klar i huvudet än så länge.
Ett vaket dygn.
Fan
det suger att vara jag, och inte på något bra sätt heller.
Är så jävla trött men inte kunde jag somna heller.
Fan.
Trots tappert försök.
Så nu sitter jag här och gnäller.
Fan.
Jag lider av piller brist!
Vill ha en stillis, bara en, så jag får sova.
Så trött.
Jag vill bara gråta men det går fan inte.
Jag vill Dö.
Skitkirurgtejp och göra ont när man drar bort det.
Och inte på något bra sätt heller.
Har skitont i kroppen, fan.
Är så jävla trött men inte kunde jag somna heller.
Fan.
Trots tappert försök.
Så nu sitter jag här och gnäller.
Fan.
Jag lider av piller brist!
Vill ha en stillis, bara en, så jag får sova.
Så trött.
Jag vill bara gråta men det går fan inte.
Jag vill Dö.
Skitkirurgtejp och göra ont när man drar bort det.
Och inte på något bra sätt heller.
Har skitont i kroppen, fan.
måndag 13 oktober 2008
Så här långt
har dagen varit bra, men det var tungt att stiga upp imorse. Men det gick, jag är stolt. Skrapade ihop lite småpengar så jag kunde unna mig en sån där tjusig kaffe med choklad och grädde i, massa gott.
Träffade V för en lite mer än tre timmar lång prommenad över djurgården. Höstfärgerna är underbara och det är skönt där det inte blåser allt för mycket. Det var skönt att höra lite om henne och hennes familj, ett lite annorlunda liv än mitt.
Ibland blir jag så otroligt less på mig själv, jag känner mig så enkelspårig. Bara mig, mig, mig. Då är det verkligen skönt att träffa någon annan som får en att inse att det finns ett liv där utanför med.
Jag jobbar också på att berätta lite om mig själv, att släppa in andra. Det går lite lättare för varje gång, även om jag mest känner mig gnällig. Försöker berätta utan att gnälla dock.
Inser att mitt liv är lite för sjukt just nu och har nog varit ett tag. Har lite svårt att berätta saker om mig som inte är sjukdomsinriktade.
Tror att det är dags att vidga vyerna lite, vore ju kul att kunna diskutera saker som inte är sjukdoms, medicin eller allmänt knäpprelaterat.
Har tvättat all tvätt också idag, väntar på att det ska torka bara, sen blir det dusch, mat och nanna. Känner mig skönt trött i kroppen. Sov kanske bara tre-fyra timmar inatt så det ska bli skönt.
Inte är jag upplagd för gruppen imorgon heller men jag ska tvinga mig dit i alla fall. En av gruppledarna ska sluta *snyfft* hon har verkligen varit ett ankare och helt underbar så jag kommer sakna henne massa. Vilket påminner mig, jag måste skriva ut dikten jag skrivit till henne, hoppas hon gillar den. Har sån ågren för det.
Träffade V för en lite mer än tre timmar lång prommenad över djurgården. Höstfärgerna är underbara och det är skönt där det inte blåser allt för mycket. Det var skönt att höra lite om henne och hennes familj, ett lite annorlunda liv än mitt.
Ibland blir jag så otroligt less på mig själv, jag känner mig så enkelspårig. Bara mig, mig, mig. Då är det verkligen skönt att träffa någon annan som får en att inse att det finns ett liv där utanför med.
Jag jobbar också på att berätta lite om mig själv, att släppa in andra. Det går lite lättare för varje gång, även om jag mest känner mig gnällig. Försöker berätta utan att gnälla dock.
Inser att mitt liv är lite för sjukt just nu och har nog varit ett tag. Har lite svårt att berätta saker om mig som inte är sjukdomsinriktade.
Tror att det är dags att vidga vyerna lite, vore ju kul att kunna diskutera saker som inte är sjukdoms, medicin eller allmänt knäpprelaterat.
Har tvättat all tvätt också idag, väntar på att det ska torka bara, sen blir det dusch, mat och nanna. Känner mig skönt trött i kroppen. Sov kanske bara tre-fyra timmar inatt så det ska bli skönt.
Inte är jag upplagd för gruppen imorgon heller men jag ska tvinga mig dit i alla fall. En av gruppledarna ska sluta *snyfft* hon har verkligen varit ett ankare och helt underbar så jag kommer sakna henne massa. Vilket påminner mig, jag måste skriva ut dikten jag skrivit till henne, hoppas hon gillar den. Har sån ågren för det.
Fundering, namngivning.
Ett namn, tycker att det vore en av de roligaste sakerna man kan göra under tiden man väntar på att kläcka. Jag menar man har ju några månader på sig.
Men det var tydligen inget som var av intresse. Eller så hade dom helt enkelt bestämt sig tidigt. För på BB hette jag Frans-Oskar och hade blå rosett som de andra söta små pojkarna.
Det var ju tydligt va de hade bestämt sig för vad de skulle ha.
Senare, förmodligen för att en tjej inte får heta Frans-Oskar, blev det en svägerska som fick bestämma mitt namn. Pernilla.
Men det var tydligen inget som var av intresse. Eller så hade dom helt enkelt bestämt sig tidigt. För på BB hette jag Frans-Oskar och hade blå rosett som de andra söta små pojkarna.
Det var ju tydligt va de hade bestämt sig för vad de skulle ha.
Senare, förmodligen för att en tjej inte får heta Frans-Oskar, blev det en svägerska som fick bestämma mitt namn. Pernilla.
Minska sårbarheten
Gå å lägg dig för helvete!!!
Men inte då, ska bara.
Jag är nog släkt med Alfons tror jag.
Ja, det måste vara så.
För det kan ju inte vara så att jag bara är såhär av mig själv.
*S*
Men inte då, ska bara.
Jag är nog släkt med Alfons tror jag.
Ja, det måste vara så.
För det kan ju inte vara så att jag bara är såhär av mig själv.
*S*
söndag 12 oktober 2008
Idag
Har inte varit så aktiv idag, känns det som. Sov länge och mest ugglar på chatten ett tag och tvingade ut mig på en prommenad. Skumt nog var det skönt. Kanske håller det på att vända, utan krashen jag väntat på. *hoppas*
Har skrivit lite, försökt i alla fall. Kanske går det att komma igång. Har bara inte någon vidare koncentration. Frustrerande menmen.
Borde sova i tid ikväll och inte sitta upp och uggla för att gå isäng när solen stiger upp. Jag har planer för morgondagen. Det ska bli kul.
Lyckades inte ta mig ut för att hejja på J, fan, hoppas det gick bra ändå. Det gjorde det säkert, det är ju inte så att världen faller bara för att jag inte är där. Men det hade varit kul.
Har skrivit lite, försökt i alla fall. Kanske går det att komma igång. Har bara inte någon vidare koncentration. Frustrerande menmen.
Borde sova i tid ikväll och inte sitta upp och uggla för att gå isäng när solen stiger upp. Jag har planer för morgondagen. Det ska bli kul.
Lyckades inte ta mig ut för att hejja på J, fan, hoppas det gick bra ändå. Det gjorde det säkert, det är ju inte så att världen faller bara för att jag inte är där. Men det hade varit kul.
Fundering, jag föddes
Ja uppenbarligen men man kan ju undra varför.
Mamma var INTE redo för barn och ville egentligen inte ha några, enligt egen uppgift. Att förlossningen sen inte heller var lätt gjorde inte saken bättre. Och att jag var gul och föddes med fotsulorna uppåt bidrog säker inte heller. Fick båda fötterna gipsade redan där och då och hade det sen i tre månader.
Underbar start.
Min mamma var 34 när jag dök upp. Jag får en känsla av att de till stor del gifte sig pga. mig, men det är bara en känsla. Mamma var gravid när dom gifte sig.
När hon inte känner att hon kan/vill hantera något så stänger hon av. Vilket ju måste vara jobbigt för henne och är definitivt inte lätt för ett barn att hantera. Jag har lärt mig att hantera saker på samma sätt. Nu blev det ju inte bättre av att Pappa funkar på ett likartat sätt men han drar iväg på en långpromenad i skogen och är inte ens fysiskt där. Ingen av dom återvänder heller inte till saken när de lugnat ner sig, för att tala om den. Den är liksom bara borta. (För det funkar ju alltid *ironi*)
Bra början…
Mamma var INTE redo för barn och ville egentligen inte ha några, enligt egen uppgift. Att förlossningen sen inte heller var lätt gjorde inte saken bättre. Och att jag var gul och föddes med fotsulorna uppåt bidrog säker inte heller. Fick båda fötterna gipsade redan där och då och hade det sen i tre månader.
Underbar start.
Min mamma var 34 när jag dök upp. Jag får en känsla av att de till stor del gifte sig pga. mig, men det är bara en känsla. Mamma var gravid när dom gifte sig.
När hon inte känner att hon kan/vill hantera något så stänger hon av. Vilket ju måste vara jobbigt för henne och är definitivt inte lätt för ett barn att hantera. Jag har lärt mig att hantera saker på samma sätt. Nu blev det ju inte bättre av att Pappa funkar på ett likartat sätt men han drar iväg på en långpromenad i skogen och är inte ens fysiskt där. Ingen av dom återvänder heller inte till saken när de lugnat ner sig, för att tala om den. Den är liksom bara borta. (För det funkar ju alltid *ironi*)
Bra början…
lördag 11 oktober 2008
samma samma
fortfarande borta
och huvudet håller på att lägga av känns det som
försökte muntra upp en på chatten men grävde bara ner mig själv, jag måste lära mig att låta bli
På den possitiva sidan lyckades jag ta mig ut på en timmas prommenad, det var ganska skönt om jag måste säga. Handlade lite på vägen hem med, fast det inte blev det jag skulle ha. Skulle köpa citronkakor och läsk men det blev plättar och mjölk.
Det var gott i alla fall :-)
Med mamma-plockad blåbässylt.
och huvudet håller på att lägga av känns det som
försökte muntra upp en på chatten men grävde bara ner mig själv, jag måste lära mig att låta bli
På den possitiva sidan lyckades jag ta mig ut på en timmas prommenad, det var ganska skönt om jag måste säga. Handlade lite på vägen hem med, fast det inte blev det jag skulle ha. Skulle köpa citronkakor och läsk men det blev plättar och mjölk.
Det var gott i alla fall :-)
Med mamma-plockad blåbässylt.
tisdag 7 oktober 2008
Frånvarande
Känner mig frånvarande och helt däckad.
Så trött.
Orkade inte med dbt:n idag, så jag sov istället.
Känner inte ens att jag ångrar det.
Har ingen lust, har ingen ork.
Värdeslöst.
Värdelös.
Ont i fingrarna på vänster hand och armen med iof.
Kanske har legat på den.
Så trött.
Orkade inte med dbt:n idag, så jag sov istället.
Känner inte ens att jag ångrar det.
Har ingen lust, har ingen ork.
Värdeslöst.
Värdelös.
Ont i fingrarna på vänster hand och armen med iof.
Kanske har legat på den.
torsdag 2 oktober 2008
Bättre idag
Mår bättre idag även om jag har huvudvärk, har promenerat till vällingby och tillbaka. Varit och köpt tandborstar och varit på biblioteket.
Det var skönt med en promenad, friskt ute idag.
-skitinlägg
Det var skönt med en promenad, friskt ute idag.
-skitinlägg
onsdag 1 oktober 2008
Hela
Hela dagen har varit helt vidrig, jag mår så illa! Det vänder sig gång på gång och jag är så trött. Vet inte vart jag ska ta ivägen, vill inget, bara sluta existera. Bara sluta.
Mår
Igår kände jag mig både glad och ovanligt stark. Kläckte ur mig djupsinniga och kloka saker på terapin. Vilket jag naturligtvis borde ha skrivit ner på en gång, så jag kan läsa dom när jag tycker att jag är helt dum i huvudet. Liksom som bevis för att jag faktiskt kommer någonstans och kan tänka.
Jag har väldigt svårt för att tro på mig själv. Känslan av oduglighet och rent självförakt har alltid funnits där, det är svårt och jobbigt att lära sig tänka om. Tankarna kommer helt på automatik, fast jag börjar bli medveten om tankarna och mönstren så jag antar att det är ett steg i rätt riktning. Jag vill inte känna och tänka så negativa saker om mig själv.
När jag kom hem fastnade jag framför datorn och satt alldeles för länge, jag tänkte inte på det och satt snett så när jag skulle gå och lägga mig hade jag fruktansvärt ont i ena axeln, nacken, halva huvudet och tänderna på vänster sida. Petade i mig några värktabletter och har fyllt på under natten. Har inte fått sova så mycket och nu mår jag förjävligt illa. Jag vill verkligen kräkas trots att det är då vidrigt, men det vill sig inte. Hoppas det lättar snart.
Jag har väldigt svårt för att tro på mig själv. Känslan av oduglighet och rent självförakt har alltid funnits där, det är svårt och jobbigt att lära sig tänka om. Tankarna kommer helt på automatik, fast jag börjar bli medveten om tankarna och mönstren så jag antar att det är ett steg i rätt riktning. Jag vill inte känna och tänka så negativa saker om mig själv.
När jag kom hem fastnade jag framför datorn och satt alldeles för länge, jag tänkte inte på det och satt snett så när jag skulle gå och lägga mig hade jag fruktansvärt ont i ena axeln, nacken, halva huvudet och tänderna på vänster sida. Petade i mig några värktabletter och har fyllt på under natten. Har inte fått sova så mycket och nu mår jag förjävligt illa. Jag vill verkligen kräkas trots att det är då vidrigt, men det vill sig inte. Hoppas det lättar snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)