Gott Nytt År

Jag hoppas nästa år blir bättre än det här.
Och jag önskar er alla ett gott nytt år.

Sova

Ibland väljer jag att sova för att överleva.
Det är, livet är eller kanske jag är för mycket, för ångestladdat, för deprimerande.
Det är lite sorgligt att tänka på..
Att det ska vara så eller kännas så.
Och jag gillar inte när jag gör så.
Men vad är alternativet?
Ge upp helt?

Det snöar i alla fall, äntligen.

Hm

Det är tydligen lucia idag, det har jag helt missat.
Inte för att det gör något.

Obehagligt

Det går inget bra att finnas.

Närvaro

Att det ska vara så svårt att bara vara närvarande.
Glider så lätt bort.
Har inte velat sätta ordet på det tidigare, det känns så stort då.
Men dissociation är det.
Jag försvinner.
Så mycket tid försvinner.

wow det är den 25

Tja ett litet tag till i alla fall. Långt sen senaste uppdatering.

Vet inte hur jag ska hantera mig själv och min handlingsförlaming.

Känner mer och mer, varför inte bara ge upp och få det överstökat.

Dålig uppdatering

Känns inte så meningsfullt att uppdatera med samma skit bara olika dagar.
Jag existerar men jag har inget liv.
Kämpar för....tja jag vet inte.
Tiden bara går utan att jag gör/vågar göra något.

Det är så tydligt.
Ingentinget.
Mina tillkortakommanden.

Det, mitt liv, är inte meningsfullt.
Har inte varit det på länge.
Någonsin?

Kämpar hårt bara för att få något gjort och lyckas alldeles för sällan.
Gå till MM, matlådan, skriva något eller diska.

Mesta delen av "livet" konsumerar jag.
Mat, chips, glass, choklad mm och tv-serier för att inte känna.
För att inte känna att jag inte har något liv.

Jag producerar inget.
Jag bidrar inte med något.
Jag gör inte världen bättre på ens det minsta lilla sätt.

Jag är en utgift, en kostnad.
Onödig.
Utan värde.

Varför ska samhället försörja mig?
Varför ska vården hjälpa mig?
Dom får inget tillbaka.

Jag har inget existensberättigande.

Illamående

Äcklig.
Trött, så trött på detta förträngande, detta flyktbeteende.
Men jag vågar inte stå still.
Jag vågar inte.

Lördag

Det har varit fler rätt bra dagar på raken. Det känns konstigt men jag passar på att njuta så gott det går.
Detta trots att jag känner mig fet och ful, och brutalt gammal.

Kämpar för att vara närvarande.
Det är slitsamt.

Onsdag

Mår konstigt bra idag.
Kom iväg till mellanmålet och efter det bar det iväg till nya terran.
Vilket gick förvånande, kände mig trygg med henne. Jag hoppas det håller i sig. Jag lyckades vara rätt mycket närvarande vilket både var jobbigt och skönt. Det känns hoppfullt.

Kanske det finns hopp för mig ändå.

Illamående

Mår illa. Trött.
Självhat.
Misslyckande.

Enstaka tankar på att ge upp.
Kan inte ha det så här.

Trött

Jag är trött och illamående.
Det regnar, vilket är lite skönt i alla fall.
Långa stunder finns jag inte.
Massiv ångest då jag finns.

Göra bättre

Varför gör jag inte bättre?
Är bättre?

inget

Så mycket av ingenting.
Det ger så mycket ångest att jag blir helt förlamad.
Sitter fast, är död.
Självhatet växer.

Måndag

Det var fasligt trögt att ta sig upp i morse men när jag väl kommit iväg vart dagen rätt bra.

Var till matlådan och skalade morötter.
Men hade kul ändå.

Sen var det psyk-läkaren, rätt ok det med.

Och på kvällen en stund hos J för att käka tårta.
Hon fyller år.
Grattis J!

Söndag

Satans huvudvärk, har hållit i sig sen jag vaknade. Har tagit alvedon men det verkar inte fungera. Är så trött, sov inget vidare inatt så det blir tidig kväll. Ska/måste ta mig iväg till matlådan i morgon bitti, har ett besök med psyk efter det. Och jag bara måste in på apoteket, mina piller är slut.

Trots allt har jag tvättat idag, inte allt men det mesta. Har en ny tvätttid på tisdag. yey

Lördag

Har varit in till stan i det fina vädret och träffat pappa. Vi tog en promenad runt kungsholmen och en liten fika på en klippa. Det vart en nästan tre timmar lång promenad och det var riktigt skönt.

Ickelevande vecka

Hela veckan har försvunnit i intighet och ångest. Har inte fått något gjort. Inte varit någonstans, inte gjort något. Hatar mig själv och mår skit pga det.

Lång vecka

Det har varit en lång och aktiv vecka.
Jag mår ganska bra just nu.
Bara trött men på ett bra sätt.

En släng av ångest

Har intensiv ångest just nu, vet inte riktigt varför. Den dök bara upp. Så det är andas och lite piller som gäller. Var till Matlådan idag, hade massiv ångest innan jag tog mig ut genom dörren men så i hissen träffade jag grannen ovanpå, hon med hunden, så vi gjorde sällskap hela vägen in. Mycket skönt med lite distraktion och prat. Lite mör i huvudet av allt nytt men det var roligt att pyssla lite. Har nästa pass på fredag.

Har inte orkat göra något sen jag kom hem men det känns ok ändå.

Mår rätt bra idag, lite ovant men skönt.

Motig rörelse

Begav mig ut på en promenad idag, har inte rört ett finger på hela sommaren så jag är inte direkt i form. Det blev en rätt jobbig tur, jag orkade liksom inte ta in omgivningen. För mycket grönt, för många träd, för glittrigt vatten. Kroppen uppskattade turen dock, tror jag.

De små sakerna

En kopp kaffe med mjölk och socker.

Så gott.

När?

När är det dags att ge upp?

När är det dags att inse att det nog inte blir bättre än så här?

Att jag inte blir bättre, inte mår bättre.

Så trött.

Ska nog sova istället, blir nog bäst så.

Igår och idag

Torsdagen var fullkomligt vidrig. Hur trött som helst men jag kom iväg till gruppen i alla fall. Blev stående under ett träd på vägen dit för att undvika det värsta ösregnet. På gruppen drogs det vanliga, vad som görs nu och så vidare, lite drygt men tydligen nödvändigt. Hade ett kort möte med min handledare, efter det var jag så trött att jag lade mig i soffan en stund, tänkte jag, och somnade och sov ett par timmar. Skönt men jobbigt att vakna och inse att alla (nästan) gått hem. Väl hemma stupade jag i säng och sov gott fram till halv tre eller nått sånt.

På morgonen idag var jag på studiebesök på en liten personalrestaurang, ska praktisera där två förmiddagar i veckan. Måndagar och fredagar. Har redan ångest över det men vill verkligen och jag hoppas jag klarar av det och orkar.

Efter det har jag träffat A, så skönt att prata med henne. Hon förstår tror jag. Kanske var jag lite för öppen och sa lite för mycket om viljan eller snarare oviljan att vara vid liv.

Det går åt så mycket tid och kraft till att inte vilja leva men ändå fortsätta.

Trög och tung dag

Allt har varit motigt idag, men jag kom ändå iväg till kursen i morse.

Känner mig äcklig, som en alltför länge sen död och uppsvälld, strandad val.

Jag inbillar mig att jag luktar, trots dusch och nogsamt till tvålande.

Vill verkligen inte vara jag.

Underbart är kort

Dagen är skit, försov mig.

Missade kursen och jag hatar mig själv.

Mår illa efter ha ätit för mycket.

Jag är trött, äcklig och trasig.

Det där med att sova gott

var inget som förunnades mig

jag är forfarande vaken men en brutal ångest

har så ont i kroppen av ångesten

...

Vaknade på gott humör och det har hållit i sig hela dagen.
Det var länge sen jag hade så lite ångest och så lite depp/skada/dö tankar.
Jag var både förvånad och rätt ut sagt tacksam.

Men nu på kvällen/natten...
Jag kommer inte till ro, kan inte somna ens med sömnisar.
Det borde ju gå, jag har ju varit uppe sen före sex i morse.
Jag har varit ute och rört på mig så kroppen borde vara trött.

jag är hungrig, inte riktigt men jag vill döva ågern.
Jag skulle bara äta lite makaroner.
Det var inte ens gott och nu mår jag illa som fan.
Jag vill skada för att jag mår illa, jag vill kräkas.

Nu är alla tankar på att skada och dö väldigt starka.
Vafan
fan
fan
fan

Varför kan jag inte få ett helt dygn gladhet?

Sova

Fan va jag vill sova. Så skönt, så skönt. Krypa ner i sängen, rena lakan som doftar gott. Men nej, jag ska kämpa vidare. Måste få lite ordning på sovtiderna så jag ska vara vaken till åtta i alla fall. Var uppe tidigt i morse, sovit lite dåligt för att jag sov på dagen igår. Ska försöka hålla lite bättre tider och en period utan sömnisar.

Har varit fasligt duktig idag, diskat, städat lite och promenerat till Vällingby för att uträtta lite ärenden.

Fasiken va dåligt tränad jag är.

Ont i kroppen och helt slut.

Så ska ta tag i promenaderna igen.

En prommis varje dag.

Jag har nog gjort av med lite för mycket pengar idag. Fan. Men men, onödig-shoppade ett jättefint duschdraperi och en anteckningsbok. Och bara väldigt lite godis. Så det gör inget :-) Jag är glad.

House

Drömde en rätt rolig och tämligen sjuk dröm om House inatt. Vi diskuterade min högerfot, som jag har ont i. Tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket av den. Men jag vaknade på gott humör.

Fan

Vet inte riktigt vad eller varför.

Men jag saknar fredagen.

Skrev tydligen ett inlägg men vad mer?

Vad hände mer?

Tog ett piller för mycket i torsdags, tydligen.

Jag vet inte.

Kommer inte ihåg något.

Nu mår jag skit.

Jag är trött.

Vem/vad är jag?

Åh fy fan

Har ätit gröt men mår illa. Kan iof så. Har halvtvårt att sova.

j

jag vet inte varför jag nes försökerdags att sova lite till tolojag

hå får fäööö

och vänta.

Skön prommis

Har gått en prommis med J, skönt men jag har svårt att vara närvarande.

Men skönt ändå.

Lätt förtvivlat

Jag saknar dig så mycket mamma!

Känns som jag inte är värdig som familjemedlem, människa, samhällsmedlem.

Jag är så trasig och ful.

Jag är inte värdig min kropp eller hår.

Måste minska, minska och ta bort.

Jag vill inte leva så här.

Trött/äckel

Får fan inget gjort.

Mår apa.

Äter för jävligt mycket.

Magen i uppror.

Jag vill inte äta.

Mer ett tvång.

Låter hemsk men jag skulle vilja ha en släng anorexia, hellre för mager än för fet. Och nej jag vet inte hur det är att ha det så ta inte illa upp.

Hatar, hatar, hatar mig själv.

Inte bra.

Ska försöka sova lite.

Jag finns inte eller vill inte finnas.

Intensiv och eller sömn

Tisdag förmiddag, onsdag förmiddag, kurser intensivt. Hem och slocknat, sovit massor och skönt. Utan sömnisar dessutom. Sovit hela torsdagen så jag missade gruppen dessutom. Är inte på humör idag men jag ska masa mig dit på pyssel i alla fall.

Har sovit så gott så gott. Men det får räcka lite nu.

wow

Undrens tid är tydligen inte förbi.

Jag har damsugit och har snart tvättat klart.

Fan va skönt.

Söndag

Tog en lång prommis med J igår, det var riktigt skönt att röra på sig lite och mycket trevligt att prata om allt och inget.

Har sovit ovanligt gott inatt, förmodligen tack vare det.

Jävla knarkare

Morgonen tom, skakig.

Måste ha en fix och i mitt fall socker.

Vill inte känna ångesten.

Och med socker, med mat som lägger sig som ett varmt täcke över alla känslor.

Inte känna, inte må dåligt.

Bara äta lite till.

Får det att komma upp för att få i mig lite till.

Bara lite till.

Det hjälper inte, mycket.

Samma flyktbeteende, nej snarare mer än vanligt.

Som en knarkare.

Gör av med pengar jag inte har.

Köper tårta, kakor.

Vad som helst bara det är maximalt med socker och lite fett.

Självhat för detta med.

Har nog inte sett, erkänt beteendet förr.

Kanske förträngt.

Kan inget om beroenden men jag tror det här beteendet är det.

*suck*

Kunde ju ha varit något flaschigare än socker.

Men det är i alla fall inte så dyrt.

Typ.

Störande beteende

Jag är med på ett forum på nätet, där jag skriver lite om mitt mående ibland. Liksom för att få lite feedback och idéer på hur jag ska hantera saker. Skrev ett inlägg, typ samma som mitt förra inlägg här för ett par dagar sen och sen har flertal läst det men inte en enda kommentar. Det känns som om ingen ens vill skicka en *hugs* typ. Trots att andra får. Jag svarar rätt ofta på andras inlägg, kanske uttrycker jag mig fel, så andra inte gillar mig. Kanske är bara mina inlägg korkade eller svåra att relatera till. Jag vet inte. Skrev samma inlägg på ett andra forum som jag inte skriver så ofta på men där fick jag nästan genast en kommentar, och det trots att det är färre deltagare där än på det första. Jag vet inte. Kanske är jag bara negativ, nojjig. I vilket fall tog jag bort inlägget.

Det stör mig att jag är så på, så nojjig och så lättpåverkad av detta.

Dessutom kollar jag om och om igen om någon skrivit något.

Om och om igen.

Jag är så störd.

En liten övning

Har börjat en rehab-grej och med den bla. en kurs i självkänsla. (Inte terapi)

Fick en liten hemläxa, att fundera på ett kort man fick välja. Fast jag valde inte utan tog ett kort i högen.

Kortet sa "Jag väljer jag att vara lugn".

Åh, bara att tänka på "lugn" får det att krypa i hela mig av panikkänlsor.

Jag kan inte känna lugn. Det var länge sen jag ens mindes att jag var lugn.

Utanpå är jag lugn eller verkar lugn.

Men inuti, längst in är som en kompakt panik/kaos känsla.

Det känns som om den skulle kunna sluka mig helt om jag släppte fram den.

Att jaget skulle försvinna.

Jag tror allt flyktbeteende beror på att jag inte (tror mig) kunna hantera det.

Jag tror att självskadebeteendet är ett sätt att "hantera" panik/kaoset.

Att liksom med våld tvinga undan mörkret.

Jag vill inte se det här, känna det här.

Men hur gör man?

Hur kommer man i kontakt med mörkret?

Hur hanterar man det?

Måndag

Träffade A i fredags vi tog en promenad och pratade. Hm, berättade bla. om foten, hatar hur hon lyckas synliggöra det jag inte vill se. Jag visste väll att det fanns en anledning till att jag gillar henne. Jag behöver det. Minns att det var samma med händerna, tja även om det var lite allvarligare då.

Har velat sova hela helgen och lyckats till viss del. Har drömt en massa skumma saker. Det gör att jag inte vill sova även om jag behöver det. Fan va komplicerat allt kan vara då.

Det ser förjävligt ut här hemma, hur svårt kan det vara liksom?

Jag mår uppenbarligen inte bra, det syns på omgivningen. En röra inuti och väldigt mycket flyktbeteende. Inte känna, inte tänka, inte finnas.

Ska det verkligen vara så här?

Tja, tydligen.

Det finns ingen vardag längre, inga dagar då det är lite ordning och lite bättre. Har iof nog inte funnits sen M eller kanske till och med sen G. Fan det var länge sen. Ska mitt liv verkligen se ut så här? Varför kan jag bara inte "bara göra"? Varför är det så svårt att få till det där svenssonlivet som "alla" andra har? Ok det kanske inte det jag vill ha men ändå.

Lite fler bra dagar vore trevligt.

Lite mer medveten närvaro.

Lite mer positiv känsla.

Lite mer liv.

Torsdag

Träffade psyk-läkaren för sista gången i går. Han ska naturligtvis inte vara kvar. Nu när jag äntligen hittat någon som är bra. Remiss är skickad till Alvik, men vi får väll se hur det går. Så det känns lite som att den delen av livet hänger i luften.

Träffade J för en fika på eftermiddagen. Hon var lika vacker som vanligt. Det var kul att sitta och prata lite om allt möjligt.

Påbörjat rehab-grejen i alla fall. Skönt att komma igång. Med lite tur kanske det blir en "normal" människa av mig ändå tillslut.

Har shoppat lite idag, några tröjor. Långärmade. De senaste brännmärkena har läkt bra och har en intressant svart/lila färg nu. Dom syns väldigt bra och jag vill inte visa upp dom. Känner mig inte bekväm med det. Jag gissar att det kommer bli bättre när dom bleknat lite.

De senaste dagarna har maten funkat lite bättre med. Skönt men det är en bit kvar till bra.

Flyktbeteende

Det är mycket flyktbeteende nu eller snarare bara flyktbeteende.

Koller serier på datorn och äter bara kolhydrater.

Dom är som ett ludd över hela mig.

Inte känna, inte vara.

Jag hatar att jag inte klarar av att vara.

Ska det vara så här?

Orkar inte med mig själv.

Home sweet home

Men åh så varmt och gott det var här.

Tiden på landet har varit, tja, lathet i sin renaste form.

Har ont i foten fortfarande, men på ett nytt ställe.

Variation förnöjer.

Arbrå

Är kattvakt hos gudföräldrarna. Det är jag och gammelkatta, han är då mysig.

Tiden på landet har varit ok, typ.

Självklart hann jag även med lite självhat och dumheter. Men ingen större skada skedd. Jag är fortfarande förvånad över att jag inte brytit nått, bara stukat foten. Menmen.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, det börjar bli smått hälsovådligt att ens bara vara. Dessutom, jag vet bättre och kan bättre.

Varför gör jag inte bättre då?

Trött

Det var trevligt att träffa pappa igår. Vi satt i skuggan vid statshuset och fikade, pappa hade med sig som vanligt. Pratade lite om allt. Han kommer upp till landet han med, låter bra för då blir jag inte ensam så länge. Tror att det är klokt.

Kunde inte somna igår, trots för många sömnisar. Det är uppenbarligen dags för ett uppehåll på pillerfronten. Ska ta en veckas uppehåll när jag kommer upp. Brukar gå bra att sova ändå. Det är ju så mycket tystare och lugnare där. Ska ta mig i kragen och röra mig mer, jag har gott upp i vikt igen. *mutter* Så det ska bli en period med så lite socker som möjligt, inget godis, ingen läsk. Men det kommer bli socker i rabarberkrämen, man ska inte överdriva. *ler*

Skulle ha tvättat i morse, fan. Men snozade och på den vägen var det.

Min arm kliar och är icky.

Nåja, det ordnar sig nog.

Tunnelbanan

Har åkt tunnelbana fem gånger idag. Men jag tror och hoppas att allt pappersarbete är klart för den här månaden.

Så varmt och kvavt.

Men det är rätt rart.

På måndag blir det landet.

Träffa pappa i morgon.

Tvätta på söndag.

Mår rätt bra nu trots tröttheten.

Varmt

Värmen är ganska skön men oh så mycket energi det går åt. Är helt slut efter ingenting. Måste helt klart gå ner i vikt och få bättre kondition. Somnade ovaggad efter gruppen idag.

Onsdag

For iväg på ett möte i förmiddags, inte särskilt givande men ok ändå. Passade på att käka på vägen hem och köpa godis. Åh så gott och åh så onyttigt. Blev så grymt trött efter det så jag har sovit halva dagen och är rätt inställd på att sova mer.

Igår var jag till psyk-läkaren på förmiddagen, han är bra och självklart får jag inte behålla han.

Sen på kvällen till GoJ. Lägenheten är jättefin och jag blir så glad av att se att dom är glada, särskilt i varandra. Det inger hopp på något sätt.

Måndag

Kom upp i skaplig tid, har fixat lite och donat.

Har massiv ångest för min arm.

Kommer ta månader innan den läker.

Suck.

Känns så typiskt mig liksom.

Sabba en sommar till.

Söndag

Har verkligen komat framför datorn hela dagen och ätit skräpmat. Så jag mår illa. Men det kändes ok ändå, liksom för att jag tillät mig det. Och då är det ok. Imorgon är det tillbaka till en något sockerfriare vardag.

Kliandet håller på att driva mig till vansinne.

Ja, jag vet att jag får skylla mig själv.

Men FAN va det kliar.

Har gjort rent och smort.

Så det borde ge sig snart.

Nåja, men jag säger ALDRIG MER!

Nu är det fan dags att styra upp den här skiten.

Punkt!

Rätt bra idag

Dagen har varit rätt lugn. Det behövdes efter gårdagens svängningar. Har ont i halsen då jag tog en låååångsam promenad på förmiddagen. Jag klarade mig undan regnet. Sen har jag hunnit med halva disken och jag är jättestolt över det. Det krävs inte så mycket idag. Och jag har blivit vän med mobilen igen. Efter en skum inställning.

Tror jag har dragit på mig en infektion i armen.

*mutter*

Tanto

Lyckades, försenad men dock ta mig iväg för att träffa A och en till. Vi satt i Tanto och mös. Lite kallt var det för jag borde tagit en tröja till, menmen. Rätt ok, med gitarr musik och fyllon.

Orkade inte vara där så länge men jag visade mig i alla fall.

Meh det svänger ju

Har hunnit med en mycket rask promenad. Ett par armhävningar och situps. Ätit lite och mår ganska så bra för tillfället. Jag ser lite visset, vilket är irriterande. Men annars är det rätt muntert. Det svänger rätt fort idag. Och jag är väldigt torr om händerna.

Midsommar

Jag är trött och kinkig. Vet inte om jag mest vill krypa ner i sängen igen eller bara slänga mig ut genom fönstret. Gårdagens mående var ovanligt underligt. Jag vet inte, jag kände mig helt knäckt efter gruppen även om det inte hände något särskilt där. Har inte pratat med A så jag vet inte hur det blir idag, om det blir idag. Jag vet inte.

Känslan idag

Jag mår rätt bra idag.
Vet inte om jag borde säga något, men idag är det faktiskt skönt att leva.
Nu har jag säkert jinxat det och dan blir hemsk.
Men det skiter jag i.
Jag njuter av nuet.

Ful

Känner mig så ful.

Hopplöst ful.

Och inte blir det bättre med självskadandet.

Är ännu fulare nu.

Fan.

Coelho om normalitet

Normalitet

Normalt är the shit.

Nä

Ingen sömn än, har återupptäckt soffan. Den fanns liksom där under alla kläder och prylar. Tänka sig. Har plockat upp alla saker från golvet, plockat undan tvätten och rensat på skrivbordet.

Sorterat strumpor. Jag har 99% svarta strumpor men av någon skum anledning har alla olika svarta nyanser. Detta trots att jag tvätta så gott som alla svarta i samma tvättomgång. Men liksom, vafan? Något lurt är det. En strumpsammansvärjning.

Mulet och regn

Både ute och i sinnet.

Har dock både diskat och tvättat.

Funderar på att sova en stund igen.

Trött och kinkig.

Ja eller nej eller typ

Har så skumma sovtider, orkar inte vara vaken tillräckligt länge. Så jag går och lägger mig tidigare för varje dag. Däckade vid fem idag, utan piller till och med. Men vaknade vid halv tolv. Tja, det ordnar sig nog.

Har ont i kroppen men på ett bra sätt, träningsvärk.

Äter kopiöst mycket, mest skräp och en del kommer upp. Själväcklet är rätt oändligt, så klart. Är medveten om att det är en spiral helt åt helvete.

Funderar på om jag måste ha nya glasögon. Ser så himla dåligt. Har svårt att läsa liten/normal text. Men vill inte det heller. Skulle ju betyda att synen blivit rätt mycket sämre på bara ett par år. Det var ju inte så hemsk länge sen jag fick mina nuvarande.

Var in till stan idag på dan och fikade med A. Alltid trevligt. Skulle dock ha druckit en liten chailatte istället för litervarianten. För mycket helt enkelt.

Tidigt

Har haft flera tidiga mornar. Förståeligt iof för jag har knoppat vid åtta, vilket är lite tidigt. Men det är så skönt att slippa höra alarmklockan varje jävla morgon. Som det är nu vaknar jag av mig själv någonstans kring fyrasnåret. Det är ljust och tyst ute. Fridfullt.

Både igår och idag begav jag mig ut på en promenad men kortare joggbitar. Känner att jag vill ta hand om min kropp och känna in den på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Jag har också provat ute-gymet vid Grimsta. Fasen va jag inte orkar något. Känner verkligen att det här behövs. Men visst jag tar det medvetet lugnt för att inte ledsna och ge upp.

Jobbar på att leva i nuet, eller i alla fall, i några minuters intervaller. För att inte stressas av allt jag borde göra, inte gjort osv. Funkar rätt bra för tillfället.

Kämpar på med min gamla/nya telefon. Det där med användarvänlighet är tydligen ett okänt begrepp. Men jag är i alla fall oändligt tacksam, P. Det är kul med en ny och nog ska vi bli vänner tillslut. Krisar det helt får jag helt enkelt ta mig i kragen och läsa instruktionsboken.

Känslomässig dag

Mos i huvudet nu.

Vaknade tidigt och fixade soc-papperna.

Jag hatar det.

Jag hatar parasiterandet.

Jag hatar mig.

Åt lunch med underbara J.

Vännen!

Var sen på möte med K på Mellanmålet.

Lite spännande, jag satt och skakade hela timmen

vi pratade. Men jag fick förtroende för henne.

Så jag tror att det kan bli bra.

Berättade "the hilights of" min psysjuka historia.

Fan, jag är trasig.

Har gjort helsjuka saker mot mig själv.

Har gjort helsjuka saker som gått ut över andra.

Jag är helsjuk.

Helt hopplös.

Finns det en framtid?

Eller är det dags att inse hur illa det är och avrätta den här existensen.

Fan värdelöst

Var till prataren igår. Ute i god tid för jag visste inte hur lång tid promenaden skulle ta, kände mig så seg. Kom dit tio över hel och slank in på toa för att fräscha upp mig lite. När jag kom ut såg hon mig och tyckte lite kort att jag skulle komma in, visst tyckte jag och nämnde att jag var ute i god tid idag, hade ju tid vid halv. Men oh nej jag var minsann sen. Efter lite jidder visade det sig att hon hade fel, hon hade skrivit slarvigt. Ok, typ.

Hon nämnde att vi skulle göra en vårdplanering och frågade om det var något jag ville prata om först. Jag undrade "om det verkligen skulle vara så slitsamt att leva". Hon "Vill du verkligen prata om det?" Va? Ok, vi pratar om något annat en stund.

Hon nämner att sjukgymnasten hade ringt och sagt att dom måste ha kontakt med psyk om jag ska få komma dit. Jag antar att det är något om att dom ska kunna "skvallra" på mig om det skulle vara något. Visst jag kan förstå idéen, men skulle uppskattat om sjukgymnasten pratat med mig först. Nu kändes det som om dom pratade över huvudet på mig.

Prataren är alltid rätt snabb att fråga om det är något mer jag vill tala om. Och om jag är tyst en liten stund så tycker hon att vi är klara och reser sig. Tror inte jag varit där hela dom 45 minuterna någon gång, utan blivit smått utslängd innan ens en halvtimme passerat.

Jag tolkar det som rent ointresse av vad jag har att säga. Och att hon förväntar sig att jag ska uppföra mig på ett visst sätt. Att jag inte kan bli hjälpt där och inte av henne. Kanske är hon bara rädd för mig, eller så är hon bara inte utbildad och osäker på hur hon ska hantera mig. Jag vet inte.

Jag har två tider till med henne men jag har bestämt att ställa in dom, jag mår mycket sämre när jag går därifrån så jag tycker ärligt talat inte det är värt det.

Det känns som om jag är ohjälpbar.

Känner mig stämplad som hopplös.

Alternativet är att jag blir skickad vidare till Alvik, dit förövrigt remissen skickades först innan Alvik skickade den vidare till Vällingby. Jag förstår inte varför dom gjorde det. Min journal och även remissen var tydlig med vad jag har för problem, vilka Alvik tydligen har erfarenhet och kunskap om till skillnad från Vällingby.

Nåja, jag har en tid hos psyk-läkaren nästa vecka så jag får ta upp det då.

Jag tror inte att jag orkar med nya människor igen men känner inte att jag har något val, för jag kan inte fortsätta här ute. Fast läkaren är bra och i alla fall måttligt intresserad av vad jag har att säga.

Fast man kanske borde strunta i psyk helt.

Känner mig inte välkommen där.

Och det finns inget som dom kan hjälpa mig med.

Jag är som en groda utan ben, både hopplös och deprimerad.

Senaste veckan

Det är jävligt labilt just nu, känner att min impulskontroll inte är så bra som den borde.

I tisdags, för en vecka sen, åkte pappa och jag upp till Bollnäs för att hämta mammas urna och sen sova hos mina gudföräldrar. Jag mådde så bra trots att det var jobbigt. Det var trevligt och skönt att spendera lite tid i deras sällskap. Jag har saknat dem. På kvällen hade vi en liten ceremoni, vi tände en marschall, tände ljus och ställde fram mamma. De berättade varma och roliga historier från innan jag vart till. Intressant att få en lite annan bild av mamma. Det enda som fattades var bror min, han mådde inge bra så han kom inte med. Tyvärr.

På onsdagen fortsatta vi till skatan, solen sken och färgerna var nästan vibrerande. Jag mådde bra och det kändes viktigt att ha mamma där.

Torsdagen gick åt till att handla och fixa, bland annats satte vi snöre i flaggstången. Jag tog ut mamma och ställde henne på trappen och läste lite ur sundsvalls tidning. Precis som mamma brukade göra varje sommar. Jag kände verkligen att hon var där. Så många minnen och en saknad som nästan gick att ta på men på ett positivt sätt.

Fredagen var det dags för urnsättningen, vi var ute i god tid, som tur var visade det sig. Dom hade grävt vid fel grav. Vid mammas farmor och farfar. Mamma skulle dela grav med sina föräldrar. Men det ordnade sig och ett nytt hål fixades medans vi var och fikade så allt var klart i tid. Prästen sa några fina ord och bad en bön. Jag ställde ned mamma i jorden och vi la blommor. Och sa några ord var. Enkelt och mycket vackert. Sen lämnade vi kyrkogården och åkte till stugan och åt middag. Jag måste säga att det var en mycket trevlig och lyckad kväll, massa prat om mamma men även annat.

På lördagen kom smällen, jag vart helt knäckt. Hade inte sovit mycket natten innan och inte blev det bättre nu. Trött, ledsen så det gjorde ont. Förtvivlad och jag kände mig helt trasig. Söndagen var lika dan. Ont i kroppen och själen. Lyckades inte slutföra ens de enklaste saker. Självskadade lite vid något tillfälle, jag mins inte när. Pappa har varit en klippa och även om jag inte kunde prata om det, hade inga ord, så fanns han där som tur var.

Tidigt måndag morgon åkte jag hem, en helvetiskt jobbig bussresa på 4,5 timmar. Inte en blund under natten och inte en på bussen heller. Hade sån ångest, sån värk i kroppen. Ville bara gråta men jag fick inte fram några tårar.

Petade i mig sömnisar och alvedon när jag kom hem, somnade vid fyra eller nått på eftermiddagen. Skönt men jag vaknade vid 22 och kan inte somna om. Ska försöka hålla ut idag så det blir lite mer ordning på dygnet. Men jag känner mig bara förtvivlad, jag vill inte. Jag vill sova. Känner att min impulskontroll inte är så bra som den borde menmen. Ska (kanske som tur är) till prataren idag på förmiddagen. Ska göra några ärenden när jag ändå är i vällingby, ska bli skönt att få promenaden även om jag egentligen inte vill.

Idag är färgerna bleka och värken i kroppen påtaglig.

Fan.

Blogg i sommarkläder.

Kände det var dags för ett nytt utseende.

Återkommer med ett inlägg om veckan som gått.

Den har varit allt från fantastisk till förtvivlad.

Rätt bra

Det är attans så varmt men jag mår rätt bra idag. Har varit till apoteket som konstigt nog var öppet idag och hämtat ut lite piller. Promenerade till och från Vällingby. Skumt skönt att röra på sig.

I lördags lyckades jag ta mig iväg till festen, trots massiv ångest. Den lättade rätt snabbt när jag hade kommit in. Mest förvånad vart jag över att folk faktiskt verkade bli glada av att se mig. Det kändes overkligt men roligt.

Jag kan bara gratulera G och J till födelsedagarna och äktenskapet!

Jag är jätteglad för er båda och önskar er all lycka!

Igår tog jag det lugnt, återhämtade mig från den sociala bakisen. På alkohol fronten tog jag det lugnt, en cider och ett glas vitt, så jag slapp den sortens bakis i alla fall.

Lite av varje

Har hänt en del i veckan, möten på psyk och AF mm.

Har svängt hel del i humöret.

Vet inte, men det känns mycket nu.

Inte har jag någon lust att skriva om det heller,

känns inte som om det spelar någon roll eller gör någon skillnad.

Svängigt

Det svänger väldans idag.

Mors-dag igår var tung.

MAMMA!!!

Saknar henne såå.

Var hos prataren idag, passade på att om mamma.

Det kändes bättre efter det. Hon skulle skicka en remiss

till sjukgymnasten, ska prova kroppskännedomsträning.

Kanske kan jag bli vänn med kroppen även om jag inte

blir det med livet.

AaAaAAAaaaaAaAAAA eller nått, typ

Lätt panik nu, kan inte sova, kryper i kroppen och hela jag är hispig. Och det är för sen för att peta i sig ytterligare ett par sömnisar, ska vara på AF på möte vid 11. Vet inte riktigt vad som kommer att sägas där. "en vidare planering" typ.

Jag känner mig så skadad.

Trasig.

Orkar inte med mig själv när det är så här.

Jag är så misslyckad.

Kan inte

Träffade pappa idag, jag vågade inte fråga.

Tycker du att jag är ett misslyckade, en loser?

Tyckte mamma det med?

Jag vill inte vara med längre.

Men jag ska vara med vid urnsättningen i alla fall.

Så får vi se.

Sen.

Ok

Lyckades inte ta mig upp ur sängen när jag tänkte men...

Jag lyckades ta mig ut! En timmes promenad, till och från Vällingby. Det var skitjobbigt men kroppen tyckte det var rätt skönt. Hann med både sol och en skvätt regn.

Kryper i kroppen

Jobbigt.

Trött

kinkig

ångestig

misslyckad

tog min inte ut idag heller

Rädsla och ångest

Visst jag brukar inte vilja gå ut, inte visa mig ute. Men idag är rädslan och ångesten så verklig, så påtaglig. Jag vill gå ut, vill vilja gå ut. En promenad, vad som helst. Vill kunna röra på mig utan att skämmas, utan att känna sådan skuld. Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Men jag hoppas det kanske ger sig till i morgon, eller kanske inte. Kanske är det så att jag vanligtvis förtränger eller stänger av för att kunna göra något.

Det vill jag inte.

Jag vill känna, kunna och göra.

Jag vill leva.

Skak

Vet inte vad det är på gång i kroppen, jag skakar och orkar inget alls. Håller på att tvätta och det brände riktigt i armarna när jag hängde tvätt. Liksom va fan, jag känner mig inte sjuk men något är fel. Jag har drukigt vatten och jag har ätit, fan jag har ju skött mig idag och igår med. Inte gjort nått dumt alls. Kanske det som är fel?

Skitdag

Vaknade i morse badande i svett.

Huvudvärken har hållit i sig hela dagen.

Ägnat dagen med att ta det lungt.

Mycket vatten och några huvudvärkstabletter.

Pratare

Var hos sjuksköterskan idag. Min nya pratare. Vet inte riktigt vad jag ska ha henne till men det var skönt att det gick rätt bra. Ska träffa henne varannan vecka ett tag tills jag mår lite bättre.

Antideppen funkar rätt bra nu. Så det är väll dags att göra någon slags plan.

Vad, var, när, hur och varför, typ.

En hel vecka

Var hos en ny psyk-läkare i tisdags. Åh lilla vännen, typ. Han såg ut att vara max 20 och helt grön. Stackaren verkade lätt skärrad men det blir nog bra. Hoppas jag.

Ska få en pratare med, en sköterska tydligen.

Har snart knaprat antidepp i en månad nu och det har blivit bättre. I alla fall dagarna, sovdags är värre. Paniken kryper i kroppen och jag vill bara fly. Det gör det jävligt svårt att somna. Hoppas det går över snart. Lite mycket piller nu men känns lite nödvändigt när det är så här illa och eftersom jag sätter in antideppen. Sertralin, propavan, stilnoqt, oxsascand, nozinan.

Fler dagar försvinner liksom bara, känner mig så borta.

Idag träffade jag A för en promenad och lite ätbart. Mycket trevligt som alltid. Det var fasen länge sen jag skrattade så.

mycket intryck

Var in till stan för att fika med pappa. Blåste jädrakallt och solen var alldeles för stark. Dessutom var det föööör många människor överallt. Skitjobbigt. Och en pina med alla ljuden, bilar folk mm.

Det var jobbigt att träffa pappa med, jag blir jätteglad för att se han och tillbringa lite tid i hans sällskap. Å andra sidan känner jag mig så otroligt mycket som en ynklig jävel. Jag som inte klarar något alls.

Har sån grym ångest nu.

Trotts lungande och sömnisar hela koppen känns helt spattig.

Jag vill inte ha det så här.

Snö

Det snöade en stund i morse.

Stora vackra tussar.

Något lurt på gång

Vaknade för en stund sen och mår riktigt bra.

Känner mig både pigg och glad.

Kommer inte ihåg när jag mådde så bra senast.

Känns så ovant.

Ska passa på att njuta av det så länge det varar.

Och solen skiner och kaffet är alldeles lagom varmt.

*ler stort*

Ljud

Är så ljudkänslig just nu, helt otroligt. Hissen som susar upp och ner. Fågeljävlarna som börjar innan dom ens har slutat för natten. Det jävla springandet i trappen, men skor. KLamp, klamp, klamp. Det är skällande av diverse hundar, skrikande barn, pratande människor. Igår kväll var den en pappmugg som blåste fram och tillbaka på gatan utanför, skrap, skrap, skrap.

Och till allt detta en dån i huvudet som jag vet inte vad.

Plus lite tinnitusliknande tjutande.

Öronproppar hjälper föga.

Tja jag vet inte

Det har inte varit några bra dagar direkt. Varit lite borta i huvudet, självhatet har tagit över. Självskadat och varit allmänt knäpp. Eller tja allmänt, jag vet inte det. Är numera rakad, överallt.

Trodde inte att jag kunde bli fulare men visst gick det. Menmen jag förtjänar det. Klarar ju inte av att försörja mig, inte skaffa ett jobb, inte låta bli att skada mig. Trots allt jag gjorde i terapin.

Ful, fulare, jag.

Nåja, det är lite städat hemma i alla fall.

Försommar?

Det är varmt, väldigt varmt.

Har inte varit ute, inte värd.

Har städat dock.

Diskat.

Lite "duktigt"

Lätt frånvarande.

Massiv ångest.

Äcklande, motbjudande.

Allt är bara för syns skull.

Jag kan inte ta hand om mig.

Kan inte försörja mig.

Inte vara en bra människa.

Vem är jag då?

Är jag verkligen här?

Vafan alltså?

Är det här mitt liv?

Jag hatar

mig

Jag hatar

min oförmåga

Jag hatar

allt jag inte kan

Jag hatar

allt jag inte gör

Jag hatar

allt jag borde göra

Jag hatar

skiten

Jag hatar

allt

Jag hatar

min kropp

Jag hatar

allt jag är, allt jag varit, allt jag kommer att vara.

Fan

PappersPANIK igen

eller snarare hopplös pengapanik. Saknar ett papper, som vanligt, innan dom ens kan bestämma om jag får några pengar alls. Satan, har ju tagit månader. Alltid är det något som är fel eller som saknas. Jag blir så trött. Har sabbat det mesta kring mammas papper med känns det som. Jag vill inte göra så här, misslyckas så här. Jag mår illa. Tiden bara går och jag bara förstör.

Ensamhet

Låg död i tre år.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12787281.ab

Känner sån sorg.

Att inte bli saknad.

Inte någonsin.

(Vilket varmt och medmänskligt samhälle vi lever i)

~~~~~~~~~~

Har funderat en del på det där.
När skulle någon börja sakna mig?

Det är ingen som har någon extranyckel.

Det är ingen jag har kontakt med varje dag, inte ens varje vecka.

Och det är ju en liten bit mellan att någon börjar sakna en och att verkligen börja leta.

Och vad ska den som letar göra?

Man måste ju ha varit försvunnen ett tag innan man kan göra en anmälan.

Och även när man gjort det får ju polisen inte bara gå in i lägenheten.

Det måste finnas misstanke om brott eller allvarlig skada. (har jag för mig)

Dessutom är väll "försvinnanden" inte direkt prioriterade.

Tja, jag vet inte.

Min närmsta familj är ju lite speciell. Pappa kan gå ett par veckor innan han ens slår

på sin mobil så att det går att få tag på honom, än mindre att han ringer mig.

Han lever efter devisen att om man vill honom något får man väll skicka ett vykort.

Bror min mår inget vidare och det kan gå månader mellan gångerna vi pratas vid.

Och någon gång då och då skickar han över ett mail med en länk eller två.

Har sporadisk vykorts kontakt med mina gudföräldrar och det är inte så ofta det

heller. Har ingen kontakt alls med övrig släkt.

Och vänner, tja har mycket sporadisk sms och messenger kontakt med dom.
Så jag antar att det skulle dröja innan dom undrar vart man är bara därför.

Nu är jag ju medveten om att det där med vännerna, alla typ 2, är mestadels pga mig.

Familjen är som den alltid varit. Det är svårt att lära om, det är svårt att orka engagera sig.

Jag vill ju inte komma för nära om jag sen får för mig att inte leva mer så vill jag ju inte

göra andra mer än nödvändigt ledsna.

Det där med ensamhet är inte så lätt.

Varken att vara eller bli.

Och än svårare att ta sig ur det tror jag.

Man skapar sin egna verklighet

Kan inte svara på varför jag skapat det här.

Och det är väll så att man får stå sitt kast.

Känner mig väldigt ensam nu.

Händer inte så ofta, antar jag är bra på att förtränga.

Det är väll så jag valt att ha det.

Jag vill inte leva så här.

Men tydligen vill jag det.

AllmänPANIK

Vet inte vad jag ska skriva, skakar och är allmänt virrig.

Vet inte vad jag ska göra.

Men något måste göras.

Destruktivt?

Tja, det är något jag kan i alla fall.

Menmen ska ta en prommis och se om det hjälper.

Fan.

PappersPANIK

Har aldrig haft råkoll på papperna men så här illa har det nog inte varit. Nu när det är viktigare än någonsin att ha ordning på dom. Har ingen inkomst alls denna månad så jag måste söka försörjningsbidrag och då måste papperna vara under kontroll. Visst jag har sökt i ett par månader nu men har ännu inte fått något för det har alltid fattats något. Det funkar inte längre.

Det är så rörigt hemma. Har inte orkat.

Får ju skylla mig själv, som vanligt.

*suck*

Hjälp!

Huvudet snurrar.

Vet inte vad jag ska göra.

Vart jag ska ta vägen.

Vill sova, sova hela tiden men det går inte.

Jag kan inte.

Tror inte jag kommer att få något jobb heller.

Jag kan ju inget.

Alltså, jag måste hitta min lilla nisch.

Där jag kan bidra på något sätt.

Känna mig värdefull, kompetent.

Vart finns min nisch?

Någon som har någon ide om vart jag ska börja leta?

Riktigt bra början

Sov länge idag men vaknade och mådde riktigt bra.

Träffade J, hon bjöd på lunch. Både gott och trevligt.

Lite normalt sådär.

Eftermiddagen har varit tyngre, saknar mamma så

massivt. Så där att det gör fysiskt ont.

Sjuk?

Är brutalt trött, magont, fryser och känner mig eländig.

Håller jag på att bli sjuk eller gör jag mig själv sjuk?

Skulle nog gissa på det andra menmen.

Har man inte problem så skaffar man sig, är det inte så man säger?

Vår?

Blir det måhända vår ändå?

Snöade häromnatten men idag har det varit skönt ute, torrt och dammigt (det dammiga var inte så skönt). Men det gör inget. Det har varit rätt bra ändå.

Från och med inatt är jag tillbaka på noll. 8 månader och 21 dagar rätt ner i handfatet. Borde skriva en kedjeanalys på saken men det får bli senare. Det vart ingen stor grej.

Nåja, ny dag, nytt tag.

Eller nått.

Sovstund

Har haft en tre dagars sovstund, typ. Bara varit vaken kortare stunder. Så skönt.

Idag har jag sprungit runt och fixat papper.

Är helt slut.

Igen.

Trasig

Dagen har varit frånvarande/intensiv ångestig.

Jag vågar inte göra något.

Jag vill.

Nåja är man feg så är man.

En dag till.

Cirklar, runt, runt.

Träffade pappa igår, det var underbart och gjorde så ont.

Jag älskar pappa.

Fundering

Om jag nu inte hänger med i lite pappersexercis, inte orkar något och inte får något gjort.

Hur i helvete tror jag då att jag ska kunna klara av ett jobb?

Jag är fan 38 och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag bidrar inte med något till samhället.

Utan kostar bara.

Och baserat på livet så här långt kommer ju framtiden att se lika dan ut.

Det är ju uppenbart att jag inte klarar av att förbättra vare sig mig själv eller min situation.

Jag vill inte ha det så.

Jag vill inte vara en samhällsparasit.

Men ärligt talat är det just vad jag är.

Trött

Så trött och har inte orkat göra något idag.

Fan.

Men jag orkar inte.

Vill bara sova.

Ska sova tidigt, ska träffa pappa imorgon.

Dum i huvudet

Fan va jag är dum i huvudet. Hade så svårt att hänga med och förstå vad handläggaren sa. Naturligtvis var pappret fel ifyllt. Intyg saknades och mitt försäkringsskydd är för högt.

Fan va jag känner mig korkad.

Papper

Hatar papper och fylla i blanketter är inte min grej.

Har kämpat, letat, skrivit ut papper.

Till soc imorgon.

Har säkert missat något viktigt.

Är så säker på att inte få någon hjälp alls.

Får väll se vad som händer.

Har tagit mig i kragen i all ångest och tvättat.

Känns lite som om det blev av för att förtränga lite av ångesten med papperna.

Skakar lite, har massiv ångest.

Vad fan ska jag göra.

Jag vill inte mer.

Så många tankar kring mig, mitt liv.

Vad jag gör eller snarare inte gör.

Det är skönt ute, jag ser det men känner jag?

Är så förvirrad, får ta en stund i taget.

Vidare

Skitdag.

Lyckades inte ta mig upp och tvätta idag heller.

Började gråta hos jobbcoachen, fan.

Köpte skitmat för pengar jag inte har.

Äcklig, ätit för mycket och fel.

Jag är äcklig.

Dessutom slutade min mp3-spelare funka idag.

Är så trasig.

Misslyckad.

*suck*

Tappade stora chillisåsflaskan.

Massa sås och glasbitar över hela golvet.

Den var nästan full.

Nu stinker hela lägenheten sötchilli och vitlök.

Ibland blir det bara för mycket.

Ångest

Har sån ångest för alla papper jag måste ha koll på till soc.

Hittar inte förra årets deklaration.

Skrivaren bråkar och allt är bara sjukt jobbigt.

Jag mår fysiskt illa.

Satans skitpapper.

Igår

Träffade A igår, det var kul.

Det är det ända som hänt denna vecka.

Det gör mig fundersam.

Är jag deprimerad?

Symptomen säger nog det men det känns inte så.

Är det för att jag inte vill se hur illa det är?

Eller är det bara inte.

Jag vet inte.

Men allt detta känns så bortkastat på någon (jag) som inte gör eller njuter mer av det.

Det finns inget värde i det.

Underbart normal

Dagen har varit underbart normal.

Sen att stiga upp och lite för tidsoptimistisk som vanligt men jag hann i tid ändå. Träffade M&S och lilla C idag, fasen va C har växt. Det var alldeles för länge sen jag tåg han. Och fortfarande fasligt söt.

Vi var på tekniska museet, NASA-utställningen.

Mycket intressant.

Kan inte riktigt förstå hur man frivilligt knölande in sig i en liten konservburk, bara för att få lämna atmosfären. Fascinerande, spännande och mycket tankeväckande.

Skönt att se att dom mår bra tillsammans, att dom verkar ha ett bra liv. Och det slår mig hur normala de verkar och det fick mig att känna mig så normal jag med.

Med normalt menar jag en dag utan ångest, med mening, intressanta intryck, lättsamma samtal, ok mat och utan att känna sig utanför eller konstig på något sätt.

Bortkastad

Jag känner mig bortkopplad eller kanske frånkopplad.

Mitt liv är ovärdigt.

Onödigt.

Det är så många som skulle ge så mycket för att ha det jag ändå har.

En fin lägenhet.

En underbar pappa och bror.

Några goda vänner.

Mat för dagen.

Så varför uppskattar jag inte det här mer?

Varför gör jag inget för att vara värdig detta?

Jag förstår inte.

Dag 6 - Mina föräldrar

Pappa;

Han har nog alltid funnits där även om det kanske bara varit fysiskt. Han har alltid jobbat mycket men inte bara på jobbet. Utan även hemma, byggt, grävt och fixat. Och så tränat, något han är beroende av. Kanske fanns det bara inte tid över, kanske för att han varit uppvuxen med 9 syskon och två kämpande föräldrar. Livet som statare var inte lätt på något sätt. Och visst förstår jag att han ville att jag och bror min skulle få allt han inte fått när han var liten. Och hans näst intill dagliga utläggningar om hur orättvisa arbetsgivarna var, hur illa folk blev behandlade. Hur hemska och vidriga mänskor var. Att det sköts alldeles för lite. Inte för att han någonsin varit eller skulle vara våldsam, men prata kunde man ju alltid göra. Och så hatet mot polisen, inte som personer utan som grupp. Han kunde inte göra något för någon annan, ville mamma åka och hälsa på goda vänner (bådas?) och ville bestämma i förväg så hon kunde förvarna. Fick hon göra det själv, han kunde aldrig bestämma i förväg. Hon ville dela, beslut och planer. Jag tror att han helt enkelt inte tänkte så.

Kanske har det kommit med åldern, kanske har jag bara inte samma behov av att han ska vara där för mig. Men jag tror han vuxit, han har numera en förståelse på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske det ju vara så att jag bara inte sett det, men ändå.

Nu upplever jag honom som medkännande, frågande och mer intresserad. Han har en annan förståelse för mina känslor och kan trösta på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Kanske inte genom ord men med en kram eller en klapp på kinden. Jag upplever vårt förhållande som riktigt bra men det känns som vi ses för sällan.

Jag älskar min gamla pappa så.

Mamma;

Hon föddes i Finland under kriget och kom hit som krigsbarn -44 och blev så småningom adopterad av ett par i Malmberget. Morfar hade egen advokatbyrå och mormor var lärare innan hon gifte sig. Jag tror att mammas uppväxt var bra ren materiellt sett. Även om hon aldrig kom över att hon inte fick den där röda cykeln, utan var tvungen att låna städerskans när hon behövde. Hennes föräldrar ansåg att hon var för klumpig för att få en. Jag förstår inte riktigt tanken bakom, dom hade ju pengar och mamma hade fina och sköra leksaker som jag fortfarande har kvar. Morfar drack tydligen en hel del. Jag tror inte det var lätt för henne att bli övergiven när hon var så liten, kanske var det grunden till att hon så effektivt förträngde och förnekade känslor. På gamla dar pratade vi om det lite, för jag ville ju veta hur hon fungerade och varför hon handlat och gjort på olika sätt under min uppväxt. Hon erkände att hon aldrig tillät sig att känna så mycket, hon varken vågade eller ville. Och jag lärde mig acceptera det även om det tog tid och var jävligt svårt. Hon lärde mig hur man undviker känslor, genom att överäta, passivitet och hon rökte. (Jag har aldrig rökt dock, kanske har jag druckit i övermåtta istället)

Det finns så mycket jag önskar jag hade gjort annorlunda. Varit snällare, öppnare, försiktigare och naturligtvis mått bättre, varit bättre och gjort bättre.

Mamma dog den 12 november förra året.

Kvällen innan pratade jag med läkaren och han sa att det inte var så lång tid kvar, typ tre dagar till flera veckor (jag borde inte lämnat sjukhuset) men jag satt där ett bra tag och mamma var inte så vaken men hon blev upprörd efter ett tag och sa nästan skrek åt mig att gå, ”Gå ut! Gå härifrån!” Så jag gjorde henne till viljes. Jag kysste mammas panna och sa att jag skulle komma tillbaka dagen därpå. Jag glömde säga ”Jag älskar dig” men jag hoppas och tror att hon visste det ändå.

Dom ringde på natten från sjukhuset men vi hann inte in i tid. Mamma somnade in fridfullt och hade inte ont i alla fall. Vi var där, mina gudföräldrar, pappa och jag. Bror min var tyvärr inte det så jag ringde honom och berättade. Han ville inte tro mig så pappa pratade med honom han med och jag tog ett foto som jag skickade över.

Sorgen är tung men på något underligt sätt känns den skön, den är verklig och påtaglig. Däremot självhatet och ångesten är lika om inte värre och vidrigare än vanligt. Jag drunknar i alla om, borden, skullen, måsten, misslyckanden och allt jag inte var.

Jag var en besvikelse för mamma. Och är för pappa.

Och allt jag kan säga är förlåt, men det är ju bara ett ynkligt ord.

Det gör ingen skillnad.

Äcklig

Trött och äcklig.

Har ätit alldeles för mycket skräp.

Sån grym ångest.

Missade tiden hos terran i fredags.

Har fortfarande inte fixat med räkningen.

Båda har gett ännu mera ångest.

Dessutom missade jag på något sätt att spara CV:n vi jobbade på så jag har inte kunnat göra klart den. Jag hoppas den finns kvar.

Hatar att vara jag.

Vill inte vara jag.

Så trött på mig.

Förlamad igen/fortfarande

Så fantastiskt trött och förlamad.

Får inget gjort.

Vill bara sova.

Mer

Och denna av min bror

Fick denna av pappa

Har lite härlig lästid framför mig.

*Lycka*

Bästa presenten

Fick den av min bror.

Gammal och värdelös

You know you're getting old when you get that one candle on the cake. It's like, 'See if you can blow this out.'
Jerry Seinfeld

Och efter en empirisk undersökning, har blåst ut ett ljus, så kom jag fram till slutsatsen att jag fortfarande lever. Och det nog blir bra med det med.

Ska hem till far min idag för att äta middag.

Blir alldeles lagom ur firandesynpunkt.

Även om jag helst skulle villa ligga kvar i sängen och jobba på illamåendet.

Så är man ett år närmare döden.

Jag känner mig så gammal och värdelös.

Vill och Behöver

Vad jag behöver och vad jag vill är oftast inte samma sak.

Så dagen har gått ut på att göra saker jag behöver;

- Har stigit upp ur sängen, duschat och klätt på mig, trots att jag helst av allt bara ville ligga kvar och gömma mig.

- Tryckt i mig en kopp kaffe och hela två skedar gröt med mos. Trots det konstanta illamåendet.

- Har promenerat till Vällingby, för jag har inte råd att slösa kuponger på tunnelbanan. 30 minuters promenad åt ett håll och det var kallt som fan. Det var lika kallt om inte kallare på vägen hem.

- Träffat en iof bra läkare på psyk. Första mötet här ute. Vill inte ha kontakt med psyk, men som måendet är på väg så är jag tvungen att ge det en chans.

- Bett om och fått piller utskrivna, jag måste sova och få lindring mot ångesten. Vilket jag egentligen inte vill för det känns som ett bättre alternativ att bara låta saken vara så kommer det bli illa nog tillslut för ett förhoppningsvis lyckat självmord. Och då skulle jag ju slippa all skit, åh gud så skönt.

- Varit på biblioteket, lämnat och lånat.

- Banken, en av mammas räkningar är betalda.

- Apoteket, hämtat ut pillerna. Efter sträng uppfodran av läkaren.

- Handlat toapapper och släpat hem skiten. Billiga storpack på ÖB.

- Ätit min favvomacka från subway, dagens så jag tog mig råd. Den var inte alls god men jag tvingade ner skiten ändå, tog bara något timme eller så. Men nu har jag ätit rätt så nyttigt i alla fall.

Trött som fan

Nu har denna brutala trötthet hållit i sig i veckor. Sover inte så bra, har fått piller utskrivna men har inte hämtat ut dom än. Måste göra det i morgon, se om det mot all förmodan hjälper. Det är så slitsamt att somna utmattad, vakna utmattad. Tvinga sig att ta sig ur sängen, klä på sig. Det krävde allt jag hade av kraft för att ta mig ut idag, promenaden dit var rent ut sagt slitsamt, gruppmöte hos jobbcoachen. Äter väll inte så bra heller, tämligen onyttigt iof, men inte så fasligt mycket. Är mest illamående hela tiden. Och jag har ont, ont i hela kroppen.

Helgen

Lördagen var ganska frånvarande men ändå rätt ok.

Pappa ringde, det är alltid underbart att höra hans röst. Jag älskar honom så otroligt mycket. Men det gör också ont, att jag inte mår bättre, att jag inte lyckas göra de sakerna jag sagt att jag ska. Som typ att ringa om den där räkningen. Känner mig så misslyckad.

Söndagen vart bättre, sol och promenad med J. Så skönt att träffa henne då och då. Hon får mig att känna mig lite normal. Vi var ute en timma ungefär och drack te hos T efter det.

Började läsa en bok efter det. Skulle inte gjort det. För den är tung eller var tung. Har redan läst ut den. Och jag mår så illa, även fysiskt. Jag förstår inte varför jag så förtvivlat kämpar för att det ska bli bättre, för att jag ska må bra. Det kommer aldrig att hända. Människor är vidriga små varelser inte för att dom ens är det medvetet utan bara med små små beslut bestämmer sig för att det inte är värt att hjälpa, inte är värt att stå upp för andra, inte värt att bry sig om någon annan än sig själv.

Om ens det.

Som pappa alltid brukade säga, människor är det värsta som finns.

Och man är ju inte mer än människa.

Eller hur?

Nej och Tacksamhet

Känner inte för att skriva något idag så dag 6 återkommer imorgon. (Eller senare)

Idag är jag tacksam för:

- Stora tussar snö som sakta singlar ner.

- Små flingor som virvlar trots att solen skiner.

Dag 5 - min dag

Vaknade med nästan panikartad ångest när det höll på att bli ljust. Tog en nozinan och försökte somna om. Det gick till slut. Vaknade efter ett par timmar, fortfarande med massiv ångest och nu med en brutal huvudvärk. Masade mig upp, ugglade framför datorn en stund. Lyckades ta mig ut och handla skräpmat och onyttigheter. Ugglat framför datorn igen och ätit. Har fortfarande ont i huvudet, mår illa. Och har en värre ångest för att jag inte ringt de två samtalen jag borde ring idag, ett till soc om bidrag och ett om en räkning.

Jag kämpar för att hålla mig flytande men allt jag gör gör det sämre.

Jag borde ha diskat, sökt jobb, jobbat på min CV. Tagit en ordentlig promenad, varit social och begett mig till biblioteket för att hämta en bok jag beställt.

Om det här är det bästa jag kan och klarar är det definitivt inte bra nog.

Ynkligt.

Dag 4 - tvångstankar

Visst har jag sådana.

Självtvivel.

Självhat.

Misslyckandeförväntningar.

Och en återkommande stilla undran om varför jag ens försöker.

Dag 3 - mina mediciner

Dom är rätt få nuförtiden.

Propavan att sova på, dock slut, kanske får fler nästa vecka.

Nozinan mot ångest, funkar rätt bra.

Alvedon och Tramadol mot värk i händerna.

Alla vid behov.

Rätt skönt att inte äta något dagligen.

Dag 2 - mina diagnoser

Jag antar att borderline, IPS, står kvar för den är inte borttagen officiellt. Och iof som jag mår nu ska den nog inte tas bort heller. Kanske depp med.

Och idag har jag en brutal huvudvärk.

Den verkar fan inte vilja ge sig heller.

*suck*

Dag 1 - Om mig

Idag är jag otroligt avstängd, deppad, frånkopplad, lat och mest bara borta.

Kan inte, får inget gjort.

Trött och ledsen.

Helt förlamad.

Kanske är det bara att inse, att jag är sån.

Trasig.

Hopplös.

Dags för något nytt

30 dagar

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Mina diagnoser
Dag 03 – Mina mediciner
Dag 04 – Tvångstankar
Dag 05 – Min dag
Dag 06 – Mina föräldrar
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Arv
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Min framtid
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – Kärlek
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Institutioner
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Döden och livet därefter
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Något som räddat mitt liv
Dag 19 – Detta ångrar jag att jag gjort
Dag 20 – Min sämsta terapeut
Dag 21 – Detta ångrar jag att jag inte gjort
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bra
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Miljö
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Min bästa terapeut
Dag 30 – Mina förebilder

Ska göra mitt bästa, jag behöver provoceras.

Knäckande

Överlevde knappt info gruppmötet hos jobbcoachen. Visst det var nyttigt och kräver mer tankearbete men fan va jobbigt det var. Allt jag inte är, inte kan, inte vet.

Avståndet mellan där jag är och där jag borde vara, rent mentalt, är såå stort.

Det är så överväldigande.

Knäckande.

Så mycket ångest

så mycket av ingenting.

Och det här ska föreställa ett liv.

Vacker video

Fundersam och vacker.

Veckan som gått

Har varit varierande.
Sovit bort alldeles för mycket och jag verkar inte komma ifrån den här mördande förlamningen.

Bouppteckningen är äntligen klar, gjorde den i onsdags.
Alla räkningarna är betalda.
Och jag har umgåtts lite med pappa, jätteskönt.
Han är en pärla.

Godisbrist

Räknas man som desperat när man tar en allergitablett, inte för att man behöver utan för att den smaker söta hallon.

Tacksamhet

Det är fan så svårt att vara tacksam just nu men jag ska göra ett försök.

Jag är tacksam för;
- att solen sken idag och jag orkade ta mig ut på en promenad.
- att jag hittade några kronor i en burk så jag kunde köpa mjölk och äppelmos till gröten.
- att jag har ett tak över huvudet och att jag kan betala hyran denna månad med.
- att jag har en mysig morgonrock.
- att pappa fortfarande lever.

pina

fortfarande nada.
lite som att sitta i botten på en tunna och se den fyllas upp med vatten, utan att göra det minsta för att ta sig upp ur tunnan eller ens försöka leda ut vattnet

jag drunknar
och ser det hända

Frågan kvarstår; varför gör jag inget?

*blubb, blubb, blubb*

nästan en vecka har gått

tja, det där med balans....nä
men jag lyckas i alla fall irritera mig som fan på alla
inte så svårt iof
mest är jag nog bara trött som fan på mig själv
*suck*
min flyktbenägenhet är imponerande
jag vet ju att inget kommer att hända om inte jag själv gör något
så varför gör jag inget?
*SUCK*
fan

Aldrig nöjd

Vid nio i morse dök grabben som skulle fixa min uppkoppling, jodå han ringde först, ungefär en timma tidigare. Felet var snabbt åtgärdat, en mojäng var trasig. Så idag har jag varit uppkopplad nästan hela dagen och inte fått ett jota gjort. Var ute en snabbis för att posta ett brev, som jag naturligtvis glömde ett papper som skulle med i, så jag fick liiite luft och jag måste gå ut imorgon igen för att skicka det sista pappret med. Det kommer garanterat att strula till det. Menmen så blir det ibland.

Ska försöka få lite balans i morgon.
Jobbsök.
Utomhusluft.
Koncentrerat surf och forumläsning.
Disk och matlagning.

Vi får väll se hur det går.

Internet är trasigt hemma

Det är sååå synd om mig.
*ynk, ynk, ynk*

Har varit tvungen att masa mig iväg till bibblan.
Inte lätt.

Måendet är väldigt svängigt och skört.

Ena stunden är det rätt ok och jag får lite gjort,
nästa vill jag bara sova eller ännu hellre dö.

Lite mycket funderingar om vilken verkligen det är som är verkligheten så att säga. Den där jag mår skit och som känns mest verklig eller den där jag inbillar mig att det är ok, som inte känns verklig.

Inte för att det direkt spelar någon roll.
Skit är det vilket som.

Bara idéen att jag skulle kunna bidra till något, kunna åstadkomma något är ju bara löjlig. Historien säger en del om hur framtiden blir.

Jag har aldrig "lyckats" med något, så varför inbilla sig att det skulle hända nu?

Det finns ingen plats för mig.
Det är så jag känner.

Sen, visst jag vet varför, för lat, ingen vilja, inga initiativ.
Då blir det ju inte bättre än så här.

Jag vågar inte.
Eller vill jag bara inte.

Oavsett är det mitt "fel" eller vad man ska kalla det.
Man är ju en samhällsparasit!

Under vatten

Årets två första dagar har varit rätt vidriga. Ångesten river och sliter i kroppen, jag är så trött. Det är nog både ett flyktbeteende och en kroppslig, kanske mental utmattning. Kroppen värker på ett sätt den inte borde.

Jag som skulle börja röja i lådor, städa och göra det fint innan helgen var över. Men inte då. Det har bara inte gått. Kommer mig bara inte för.

Vill bara lägga mig ner och dö.
Inte ordna och fixa för att börja det nya "friska" livet.
Med jobbjagande och rutiner, ordning och reda.