Solen

Det är så rart i solen, solen, solen.
*nynnar*

Har promenerat till och från AC.
Suttit och fikat och jobbat i rabatten lite också.
Så varmt och skönt ute.

Rätt ok ändå

Idag har varit en ganska bra dag, bättre än på länge. Så det kanske finns hopp ändå.

Kom upp i tid, men fick vänta nästan 45 min på husläkaren och sen tog det typ 3 min att få labbremiss och antihistaminer och kortisonsprey. Är allergisk och det är dags att ta reda på mot vad.

Men någonstans är jag lite, kan man kalla det? mot-hypokondrisk. Jag är nog inte allergisk. (Trots alla symptom) Iof har jag inga psykiska problem heller för allt är ju jättebra hela tiden.

Funderar ibland på min verklighetsuppfattning.
Måste nog medge att den kanske inte alltid är så...verklig(?).

Är helt slut i huvudet efter utflykten till Hallwyska palatsen med ett gäng från AC. Fascinerande och hur många intryck som helst. Men det var kul.

Fel blir det

Visst har jag väldigt dåligt samvete för att jag bara försvinner.

Har kanske sagt att jag ska träffa någon eller göra något, så antingen bokar jag av i sista sekunden eller hör överhuvudtaget inte av mig.
Jag hatar mig själv när jag gör så men kan ändå inte låta bli ibland.

Att andra avbokar i sista stunden stör mig inte men skulle dom inte alls höra av sig blir jag naturligtvis både arg och ledsen.
Så egentligen varför skulle andra vara ok med att jag gör så.
Det är det naturligtvis inte och jag vet inte varför jag gör så gång på gång.

Ibland tror jag att jag straffar ut mig, så att ingen vill umgås med mig.
Och det göder mitt självhat naturligtvis.

Jag hatar när jag gör saker som blir fel.
När jag gör fel.
Och fel blir det.

Hopplöst frånvarande

Saknar några dar känns det som. Har nog sovit bort en del tid. Och rört till det hemma som jag inte kommer ihåg. Antar att det är stillisarna som spökar. Kanske.

Var hos läkaren idag, kändes tungt som fan.
Gett upp och börjat med piller igen.
Antidepp.

Får väll se om det hjälper nått.

Stunder av frid

De senaste dagarna har det dykt upp kortare stunder av frid. Det är skönt men också ovant. Det är som en acceptans har infunnit sig. Hur jag har blivit, hur jag mår och det liv jag lever. Det är en ganska skön känsla. Men alldeles för kort.

Jag antar att detta är något bra.

Min näsa

Täppt i näsan, huvudet spränger och det känns som om jag bestigit mount everest, trots jag bara damsugit och varit och handlat.

Nått är fel, har bara sovit stundvis inatt.
Kan inte sova när jag är täppt i näsan.
Kan ju vara så att det är dammet.
Så nu är det städat.
Rena lakan.
Och ordentligt vädrat.

Hoppas det lättar till kvällen.

Det vart lite bättre av en prommenad till affären, så det borde bli bättre.

Vad gör jag annars?
Orkar inte med det här med.

Hoppas på något.
Något denna vecka.

Terran imorgon och psyk-läkare på fredag.
Kanske, kanske.

När är det dags...

När är det dags att inse att det inte är värt att slösa tid och resurser, samhällets tid och resurser på att få mig att må bättre?

När är det dags att inse att de dåliga dagarna är så många fler än de bra?

All hjälp jag fått känns bortkastad och jag känner mig misslyckad för att jag inte mår bättre, klarar mig bättre, är bättre.

Det känns som om ju mer medveten jag blir om hur jag känner och fungerar desto sämre mår jag. Att det blir värre med åren, inte bättre som det rimligtvis borde bli.

Känner mig bara trasigare.

Skit jag minns...

1992
Någon gång under året var jag till Kreta, där gjorde jag det första tafatta (töntiga) självmordsförsök. Skar mig i handlederna med ett rakblad. Inte särskilt djupt och ingen fick veta något då. Kommer inte ihåg varför eller hur jag fick för mig att åka dit. En tid efter att jag kom hem fick mamma se ärren och jag vart iväg skickad till barn och ungdomspsyk.

1993-02-09
Var det dags igen, följande stycke är ur journalen. ”S.d. Hembesök: När jag kommer till lägenheten blir jag inte insläppt och jag hör att hon gråter och så småningom kräks. Jag ringar omedelbart nästan efter M som kommer en halvtimme senare och har nyckel till lägenheten. Där ligger Whistler försänkt i djup sömn eller medvetslöshet och via 90 000 blir det ambulans till Löw.sjh. M följer med.”

Det var ingen höjdare heller, tafatt och meningslöst den med. Det är iof en genomgående trend. Alla verkar vara så. Utom ett, typ.

2004
Texten ”En bra dag att dö” skrevs om den händelsen. Jag vaknade efter ett dygn, hade ingen kontakt med sjukvården i samband med det. Men det var välplanerat och lägenheten har aldrig varit så välstädad som då.

2004-12
En veckas heldyngsvård. Efter att medgett att jag hade självmordstankar och allvarliga planer.

2005-03-20
Intox, magskjölning och kol. Inte direkt medvetet. Liksom bara blev så.

2005-05-23
Vårdintyg med extra vak. Ännu en höjdarvecka i mitt liv.

2007-02
Brände mig själv med en cigarr, tre ggr. Tog till augusti innan det läkt någotsånär.

2008-02-25
Intox. Hamnade på sös-akuten. Två operationer i höger hand, fem i vänser. Har skrivit om det tidigare.

2010-04-14
Mår skit fortfarande.

Det är ganska deprimerande.
18 år till och från i kontakt med psyk.

När inser man att det är dags att ge upp?

Borderline.
Depressiv personlighet.
Massiv ångest.
Självskadeebeteende och självmordstankar.
Ätstörning.

Men jag mår ju bara lite dåligt, så jag ska ta mig i kragen och rycka upp mig.

Trött, kinkig och skör

Är så trött och ledsen.

Tvättade häromdagen, var nödvändigt.

Har inte fått något annat gjort direkt.

Liten prommenad idag.
Biblioteket.

Lätt till gråten.

Vill inte, vill inte.

Vaknade med ångest

Fan, jag hatar att vakna med ångest, sån där intensiv -jag vet inte vart jag ska ta vägen ångest-. När det händer brukar jag ligga alldeles stilla och liksom bara vänta så brukar det ge sig i alla fall lite.

Nu är jag uppe och det känna lite lättare.

Sen kom posten och jag känner mig påhoppad.

Terran föreslog senast att jag skulle träffa en läkare. Jag undrade varför och ville inte göra det, för vad fan ska jag dit att göra. Dom kan inte hjälpa mig och jag vill inte äta fler mediciner än mina vid behovs. Terran tyckte dock att jag borde träffa läkare ang om jag har någon annan diagnos och mediciner. Och trots att jag uttryckligen sa nej så damp det ner en kallelse till en läkare ändå. Det känns ju fint att hon lyssnar på vad jag säger.

Det kom en kallelse till ett möte på FK också, det var jag iof förvarnad om men jag hade uppskattat lite längre tid innan så att säga. Mötet är på onsdag. Jag fick uppfattningen om att det är ett förberedande möte av något slag och jag fick några frågor jag ska fundera på. Om min framtid typ. Har en känsla av att det nog blir bra.

Båda breven kräver lite funderingar från min sida, något jag inte direkt känner att jag klarar av just nu. Vill bara ligga still och inte göra något, känna något, tänka något.

Kanske mötena är något jag behöver även om jag inte vill ha dom.