Fan va det svänger

Morgonen var seg men ok, jag kom iväg till ac i tid men jag måste ha gått långsamt för jag var en kvart försenad. Promenaden var skön och jag mådde bra, när jag upptäckte att jag var försenad stört dök humöret. Fan vad jag anklagade mig själv "så jävla lat och oduglig som inte ens kan komma i tid" Åh vad jag önskade att jag tagit skalpellen med mig. Väl där sätter jag i gång med att sy ett förkläde och jag mår bra igen för det går riktigt bra och kanterna blir raka. Vid fikat stöter jag till bordet och spiller kaffe på mina byxor och golv. Då var det dags igen. "Så jävla värdelös, klumpig och fan va jag är ful och tjock, jag borde inte ens få vistas i möblerade rum." När det var upp torkat som jag fick hjälp med av K, satt vi och pratade en stund och jag mådde bra igen. Efter fikat var det mer syende, och jag sydde fast ett av banden åt fel håll. Självhatet visste inga gränser, så oduglig som jag är och jag ville skära, straffa. När jag lyckats sprätta bort skiten mådde jag bra igen och var riktigt glad. På vägen hem passerade jag en affär för att titta om dom hade fått in långärmade handskar, vilket dom hade så jag var överlycklig. Men mitt kort funkade inte så jag vart jätteledsen. Nästan gråtfärdig gick jag till bankomaten men då funkade det igen så jag fick mina vantar och jag glad i hågen begav mig in på mataffären. Där hade dom provsmakning av en helt underbart god jos. Och humöret blev nattsvart igen, jag hade inte pengar till att köpa en förpackning. Jag är ju så värdelös som inte ens kan klara av att försörja mig själv, jag kommer aldrig att klara av ett fast jobb och ingen vill anställa någon så hemsk som mig, som inte ens får pengarna att räcka en hel månad. Sen vart det promenad hem och jag tinade raskt upp igen och när jag kom hem var jag jätteglad och lycklig över att vara vid liv. Så slog jag mig ner framför datorn. Genast hatar jag mig själv för att jag inte gjort klart en grej om balans, till må bra gruppen och matlistan till handlingen på fredag. Sorgen över allt som inte blir skrivet är så djup. Funderade på att ta livet av mig för 97 gången idag. Fast nu med en riktig plan i huvudet. Då kom jag på att jag ju ska träffa A och D, för att gå på bio ikväll och det vill jag ju inte missa. Så vart jag på gott humör igen. Så blev jag sur för jag inte tagit mig i kragen och ätit tidigare, men efter köttbullar och keso var det ok igen. Efter det vart det duschen och brutal ångest, jag är ju så FET, äckligt dallrande, fula ärr och det senaste som inte slutat blöda än. Nåja det plåstrades om och så på med kläderna som jag vart riktigt nöjd med. Jag är inte så ful ändå. På tunnelbanan in till stan var jag jättelycklig för jag hade ny musik på mp3-spelaren och det var inte så mycket folk. Både bion och sällskapet var mycket trevligt och sevärt. När jag hade satt mig på tunnelbanan hem öppnade sig avgrunden igen. Jag är så ensam, jag kommer aldrig att träffa någon som tycker om mig. Jag är så ful och äcklig. Ingen förtjänar en så vidrig flickvän, så jag kommer för alltid att vara ensam. Ingen vill ha mig och ingen tycker om mig. Jag passade på att köpa mjölk och oboj, för pengar jag inte har, på vägen hem så nu mår jag gott igen.

Och jag kommer garanterat hinna med några svängar till innan det är dags att knoppa.