Pappa;
Han har nog alltid funnits där även om det kanske bara varit fysiskt. Han har alltid jobbat mycket men inte bara på jobbet. Utan även hemma, byggt, grävt och fixat. Och så tränat, något han är beroende av. Kanske fanns det bara inte tid över, kanske för att han varit uppvuxen med 9 syskon och två kämpande föräldrar. Livet som statare var inte lätt på något sätt. Och visst förstår jag att han ville att jag och bror min skulle få allt han inte fått när han var liten. Och hans näst intill dagliga utläggningar om hur orättvisa arbetsgivarna var, hur illa folk blev behandlade. Hur hemska och vidriga mänskor var. Att det sköts alldeles för lite. Inte för att han någonsin varit eller skulle vara våldsam, men prata kunde man ju alltid göra. Och så hatet mot polisen, inte som personer utan som grupp. Han kunde inte göra något för någon annan, ville mamma åka och hälsa på goda vänner (bådas?) och ville bestämma i förväg så hon kunde förvarna. Fick hon göra det själv, han kunde aldrig bestämma i förväg. Hon ville dela, beslut och planer. Jag tror att han helt enkelt inte tänkte så.
Kanske har det kommit med åldern, kanske har jag bara inte samma behov av att han ska vara där för mig. Men jag tror han vuxit, han har numera en förståelse på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske det ju vara så att jag bara inte sett det, men ändå.
Nu upplever jag honom som medkännande, frågande och mer intresserad. Han har en annan förståelse för mina känslor och kan trösta på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Kanske inte genom ord men med en kram eller en klapp på kinden. Jag upplever vårt förhållande som riktigt bra men det känns som vi ses för sällan.
Jag älskar min gamla pappa så.
Mamma;
Hon föddes i Finland under kriget och kom hit som krigsbarn -44 och blev så småningom adopterad av ett par i Malmberget. Morfar hade egen advokatbyrå och mormor var lärare innan hon gifte sig. Jag tror att mammas uppväxt var bra ren materiellt sett. Även om hon aldrig kom över att hon inte fick den där röda cykeln, utan var tvungen att låna städerskans när hon behövde. Hennes föräldrar ansåg att hon var för klumpig för att få en. Jag förstår inte riktigt tanken bakom, dom hade ju pengar och mamma hade fina och sköra leksaker som jag fortfarande har kvar. Morfar drack tydligen en hel del. Jag tror inte det var lätt för henne att bli övergiven när hon var så liten, kanske var det grunden till att hon så effektivt förträngde och förnekade känslor. På gamla dar pratade vi om det lite, för jag ville ju veta hur hon fungerade och varför hon handlat och gjort på olika sätt under min uppväxt. Hon erkände att hon aldrig tillät sig att känna så mycket, hon varken vågade eller ville. Och jag lärde mig acceptera det även om det tog tid och var jävligt svårt. Hon lärde mig hur man undviker känslor, genom att överäta, passivitet och hon rökte. (Jag har aldrig rökt dock, kanske har jag druckit i övermåtta istället)
Det finns så mycket jag önskar jag hade gjort annorlunda. Varit snällare, öppnare, försiktigare och naturligtvis mått bättre, varit bättre och gjort bättre.
Mamma dog den 12 november förra året.
Kvällen innan pratade jag med läkaren och han sa att det inte var så lång tid kvar, typ tre dagar till flera veckor (jag borde inte lämnat sjukhuset) men jag satt där ett bra tag och mamma var inte så vaken men hon blev upprörd efter ett tag och sa nästan skrek åt mig att gå, ”Gå ut! Gå härifrån!” Så jag gjorde henne till viljes. Jag kysste mammas panna och sa att jag skulle komma tillbaka dagen därpå. Jag glömde säga ”Jag älskar dig” men jag hoppas och tror att hon visste det ändå.
Dom ringde på natten från sjukhuset men vi hann inte in i tid. Mamma somnade in fridfullt och hade inte ont i alla fall. Vi var där, mina gudföräldrar, pappa och jag. Bror min var tyvärr inte det så jag ringde honom och berättade. Han ville inte tro mig så pappa pratade med honom han med och jag tog ett foto som jag skickade över.
Sorgen är tung men på något underligt sätt känns den skön, den är verklig och påtaglig. Däremot självhatet och ångesten är lika om inte värre och vidrigare än vanligt. Jag drunknar i alla om, borden, skullen, måsten, misslyckanden och allt jag inte var.
Jag var en besvikelse för mamma. Och är för pappa.
Och allt jag kan säga är förlåt, men det är ju bara ett ynkligt ord.
Det gör ingen skillnad.
