Ångest och skam

Ångesten har varit extrem de senaste kvällarna och spiller över på morgnarna.
Det brukar ju inte vara så här illa.
Vad är det som pågår?

Varför det maniska hetsätandet?
Vad är det jag så starkt vill distansera mig ifrån genom att begrava det?
Vad är det jag inte vill känna?
Är maten en flykt eller en tröst?

I början trodde jag bara att jag var hungrigare pga. kommande mens, jag brukar bli hungrigare då, men inte i den här skalan. Jag både skrämmer och äcklar mig själv.
Det där måstet, kravet, behovet, det är som en fix jag bara måste ha.

Men jag mår inte bättre av ätandet, det förstärker bara själväcklet, får mig bara att hata min äckliga feta kropp ännu mer, gör mig besviken på att jag så lättvindigt göra av med pengar jag inte har.

Ångesten har blivit tydligare och mer fysisk den senaste tiden.
Den sitter som en stor varm tyngd över bröstet. Gör det svårt att andas, vilket ger panikkänslor.
Jag spänner mig så längs ryggen och nacken, käken klämmer jag ihop som om mitt liv hänger på det. Det kryper och river i magen och buken, det ilar i ben och armar.
Inuti är det väldigt varmt och väldigt kallt på en gång, det är en brutalt skarp temperatur.

Det är slitsamt att ha det så här.
Jag kan inte.

Det regnade ordentligt när jag vaknade i morse, hur trött som helst efter typ 3 timmars sömn, så jag smsade J och ställde in promenaden. Nu skiner solen och det är ganska fint ute, och jag hatar mig själv för att jag inte visste bättre.

Jag hatar mig själv för att jag är så mansikt hungrig.
För att jag är så trött.
För att AC inte känns som en möjlighet idag.
För att jag fan inte klarar av att hålla det någorlunda snyggt hemma i min fula lilla lägenhet, men mina fula möbler som jag skäms för.

Jag skäms också för min oförmåga att bidra till samhället.
Att inte kunna hjälpa andra.
Att bara vara en belastning, en börda, en onödig kostnad.

Jag skäms för att jag är då korkad.
För att jag inte har någon utbildning.
För att jag inte har ett jobb.
Jag skäms för att jag nog inte skulle klara av det även om jag hade det.

Jag skäms för att jag är så dålig på att höra av mig till dom få jag försöker intala mig är vänner.
Jag skäms för att jag inte ringer mamma och pappa oftare, trots att jag inte har något att säga.
Jag skäms för att jag inte kan göra så att min bror mår bättre.

Jag skäms över min besvikelse över att mamma inte kom och hälsade på när jag hade händerna i paket. Det tog flera månader mellan de 2 veckorna på sjukhuset till hon behagade komma och hälsa på. Då hade ju händerna läkt ok och jag kunde börja använda dom. Visst förstår jag att hon måste tyckt att det var jobbigt att jag var skadad, men jag då? Lite stöd och hjälp hade ju varit skönt att få. Vilket nu fan är länge sen men jag kan inte släppa det och det skäms jag också för.

Jag hatar mig själv för fettet som dallrar på min kropp.
För att jag inte klarar av att göra något åt det.
För allt äckligt jag stoppar i mig.
För att jag inte rör mig mer.

Jag hatar mig själv för ärren som ser så motbjudande ut.
För att jag gjort dom själv.

För vem skulle ens vilja peta på mig och min äckliga kropp.

Jag skäms för att jag vill ha någon att göra saker med, att krama på, att ha sex med, att prata med. Hur kan jag ens vilja utsätta någon annan för mitt motbjudande jag. Jag skäms för att jag inte helt och fullt inser att det inte är möjligt.

För om mitt fett äcklar mig och mina ärr äcklar mig, så äcklar det definitivt andra med.

Tar tag i sovandet

Har varit på möte med en pyssolog ang. mina sömnproblem. Ska om ett par veckor börja i en sömn-kbt-grupp. Det blir 8 ggr. Planen är att kunna somna utan piller, vilket inte funkar alls idag.

Känner redan nu hur jobbigt det kommer att bli, att lära sig somna igen. Men det är något jag vill så det ska nog ordna sig. Har fått papper som ska fyllas i och sånt, för att se hur mycket jag verkligen sover och hur mycket tid jag tillbringar i sängen osovandes så att säga.

Nu vill jag bara gå å lägga mig.
Sova en stund.

Attnas så trött man kan bli.

Måste ta mig i kragen och masa mig i säng tidigare. Gick ju inte så bra igår, tog lite tid att stänga av datorn och sen ännu längre att ta mig i säng och så skulle jag bara läsa liiite. En bok om sömnsvårigheter, för jag ville inte ta sömntablett utan jag tyckte att jag nog skulle kunna somna ändå (för en gång skull), jag som var så trött. Men fan heller, mycket sent gav jag upp och tog en i alla fall och lyckades somna, men inte många timmar blev det. Klockan ringde 6 (men härregud?!? varför det egentligen?) så jag ställde om klockan och inväntade omsomnandet. Brukar fasen aldrig vara problem med att somna om, men naturligtvis så funkade det inte idag. Så jag har varit uppe och känt mig trött och stressad hela jävla dagen.

Inte min dag idag (heller :-)).

Varit iväg till terran i alla fall, var aldeles för trött för det men jag var där i alla fall. Hon ska anmäla mig till en sömn-kbt-grupp, hon har föreslagit det tidigare men jag har inte känt mig manad. Men nu så, jag kan ju inte knapra sömnisar varje kväll heller. Och jag blir totalt nervig och skör när jag inte får sova. Det är fashinerande hur starka självmordstankarna blir bara för att jag är trött. När jag inte är så trött tycker jag att jag kan hantera dom ok, menmen.

Vi kom nog fram till att jag är depp och ångestig liksom i grunden, att det är en del av mig. Har ju alltid varit så, även om jag numer har lättare för att acceptera läget.

Vi, min ångest och jag har lärt oss att samexistera.
Tror att det är så med s-tankarna med.
Vi tre som en enda liten familj.

Jag kan inte leva med dom och jag blir fan inte av med dom heller.
Så va gör man.
Man accepterar läget.
Och jobbar på att förändra skiten.

Det skumma är nog att jag faktiskt inte tycker att mitt liv är så jävligt ändå.
Men är det förnekelse eller acceptans?

Hur fungerar en "vanlig" människa?
Har den konstant men varierande ångest, både fysisk och psykisk?
Har den dagliga självmordstankar?
Ingår det i ett normalt liv?

Jag vet faktiskt inte.

Visst inser jag att jag aldrig kommer att vara eller bli en "vanlig" människa. Men jag är nyfiken på den världen som är så främmande för mig. Den "vanliga" människans inre liv.

Kanske är vi inte så olika, kanske ser jag bara inte den allmäna inre missären. Kanske är jag lika unik och speciell som alla andra.

Kanske är det dags att sova...

Lång dag

och jag borde ha gått och lagt mig för länge sen :-)
men jag ska bara :-) som alltid.

Skön prommis med J, men fan va tidigt, mötte upp henne vid 07:30. Ska fortsätta med det på måndagsmornar.

AC, nja, surnade till lite på tillklippning och nålandet, skitsypryl.

Bibblan en sväng, lånade och lämnade.

Bio, Flickan som lekte med elden, mycket bra men kändes lite hafsigt klippt. Fick inget flyt men sevärd ändå. Och som alltid, boken är bättre.

Har blivit gödd men lite ny musik, alltid uppskattat, ska lyssnar mer innan jag är helt sold men en bra början i alla fall.

Avig och avslagen

Är mätt och hungrig.
Trött och pigg.
Ledsen och glad.
Med och utan hopp.

Dessutom är jag täppt i näsan.

Vet inte men det är nog en sån dag idag.

Hoppas och tror på nya tag imorgon.
Jag vill ha pannkakor och har ingredienserna men jag måste diska föst.

Jag har svullat dom senaste dagarna.
Äckligt.
Känner mig så vidrig men har inte kunnat låta bli.

Torsdag-Tand

*mutter*
VaFan.
Men det är ju torsdag så vad väntade jag mig.
Tanden är trasig igen, på en mjuk brödbit denna gång.
Jag ger upp.

Torsdag tandläkarbesök och lagar tanden.
Torsdagen efter, trasig och ringer om ny tid.
Torsdagen efter, ny lagning.
Torsdag idag, trasig igen.

Jag ger upp.

Jag gillar inte torsdagar.

Huvudvärk

Lång tung dag med huvudvärk. Vet inte var problemet sitter egentligen men ont gör det. Ska masa mig isäng igen, vore ju fan om det inte gav sig någon gång.

Kom iväg till AC i alla fall, avslappningsövningar, endast plågsamt idag.

Äntligen

Jag har äntligen tagit mig i kragen och tvättat. Så underbart att det är gjort.

Träffade J för en lunch idag, så kul! det var alldeles för länge sen.

Idag har varit en bra dag.

Go Green!!

Ett roligt och klokt inlägg i klimatdebatten.

Go Green!

Lättare

Har tinat lite idag. Har till och med varit ute på en prommenad i blåsten.

Hon som skulle komma och titta på taket, dök inte upp och hörde inte heller av sig. Så taket är fortfarande trasigt.

Många tankar på vikt idag, känner mig jättefet.
Det finns många helsjuka pro-ana sidor där ute.

Allt och inget

Det är mycket nu, mycket inuti. Gårdagen var visserligen värre men ändå, eller tja i förrgår med iof.

Ingen AC och inget terra idag. Gick inte, det är liksom för mycket och med brutal huvudvärk och yrsel...nej även om jag vet att jag borde.

Borde iof kolla upp varför jag svimmar då och då. Det hände i morse igen, kände mig yr men var tvungen att gå på toaletten och dit gick det bra men på vägen tillbaka damp jag bara ner, skrapade bort skin på knät men kände inte när jag landade som tur var. Det är andra eller tredje gången sen i juni. Känner mig lite yr då och då annars med men inte så att jag är färdig att svimma. Men jag känner inte för att springa till husläkaren igen, har iof inte varit där sen i början på året (bortsett ett snabbbesök pga halsfluss), är inte upplagd för provtagning och sen rapport om att det inte är något som är fel. Och alla prover visade ju fint senast så jag förväntar mig att allt fortfarande är bra.

Jag mår så konstigt, jag vill inte leva men heller inte dö. Vet inte vilken fot jag ska stå på. Antar att det bara är att vänta lite så ordnar det sig, det brukar ju göra det.

Eller är det bara ett mesigt icke-ställningstagande?
Jag vet inte.

Satans FAN

I torsdags var jag hos tandläkaren, inte en favorit hos mig direkt. Idag, en vecka senare gick lagningen sönder. Jag åt jordnötter och dom var inte särskillt hårda.
VaFan, jag blir bara så trött.
Varför tänderna.
Allvarligt.