Ångesten har varit extrem de senaste kvällarna och spiller över på morgnarna.
Det brukar ju inte vara så här illa.
Vad är det som pågår?
Varför det maniska hetsätandet?
Vad är det jag så starkt vill distansera mig ifrån genom att begrava det?
Vad är det jag inte vill känna?
Är maten en flykt eller en tröst?
I början trodde jag bara att jag var hungrigare pga. kommande mens, jag brukar bli hungrigare då, men inte i den här skalan. Jag både skrämmer och äcklar mig själv.
Det där måstet, kravet, behovet, det är som en fix jag bara måste ha.
Men jag mår inte bättre av ätandet, det förstärker bara själväcklet, får mig bara att hata min äckliga feta kropp ännu mer, gör mig besviken på att jag så lättvindigt göra av med pengar jag inte har.
Ångesten har blivit tydligare och mer fysisk den senaste tiden.
Den sitter som en stor varm tyngd över bröstet. Gör det svårt att andas, vilket ger panikkänslor.
Jag spänner mig så längs ryggen och nacken, käken klämmer jag ihop som om mitt liv hänger på det. Det kryper och river i magen och buken, det ilar i ben och armar.
Inuti är det väldigt varmt och väldigt kallt på en gång, det är en brutalt skarp temperatur.
Det är slitsamt att ha det så här.
Jag kan inte.
Det regnade ordentligt när jag vaknade i morse, hur trött som helst efter typ 3 timmars sömn, så jag smsade J och ställde in promenaden. Nu skiner solen och det är ganska fint ute, och jag hatar mig själv för att jag inte visste bättre.
Jag hatar mig själv för att jag är så mansikt hungrig.
För att jag är så trött.
För att AC inte känns som en möjlighet idag.
För att jag fan inte klarar av att hålla det någorlunda snyggt hemma i min fula lilla lägenhet, men mina fula möbler som jag skäms för.
Jag skäms också för min oförmåga att bidra till samhället.
Att inte kunna hjälpa andra.
Att bara vara en belastning, en börda, en onödig kostnad.
Jag skäms för att jag är då korkad.
För att jag inte har någon utbildning.
För att jag inte har ett jobb.
Jag skäms för att jag nog inte skulle klara av det även om jag hade det.
Jag skäms för att jag är så dålig på att höra av mig till dom få jag försöker intala mig är vänner.
Jag skäms för att jag inte ringer mamma och pappa oftare, trots att jag inte har något att säga.
Jag skäms för att jag inte kan göra så att min bror mår bättre.
Jag skäms över min besvikelse över att mamma inte kom och hälsade på när jag hade händerna i paket. Det tog flera månader mellan de 2 veckorna på sjukhuset till hon behagade komma och hälsa på. Då hade ju händerna läkt ok och jag kunde börja använda dom. Visst förstår jag att hon måste tyckt att det var jobbigt att jag var skadad, men jag då? Lite stöd och hjälp hade ju varit skönt att få. Vilket nu fan är länge sen men jag kan inte släppa det och det skäms jag också för.
Jag hatar mig själv för fettet som dallrar på min kropp.
För att jag inte klarar av att göra något åt det.
För allt äckligt jag stoppar i mig.
För att jag inte rör mig mer.
Jag hatar mig själv för ärren som ser så motbjudande ut.
För att jag gjort dom själv.
För vem skulle ens vilja peta på mig och min äckliga kropp.
Jag skäms för att jag vill ha någon att göra saker med, att krama på, att ha sex med, att prata med. Hur kan jag ens vilja utsätta någon annan för mitt motbjudande jag. Jag skäms för att jag inte helt och fullt inser att det inte är möjligt.
För om mitt fett äcklar mig och mina ärr äcklar mig, så äcklar det definitivt andra med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar