Måste ta mig i kragen och masa mig i säng tidigare. Gick ju inte så bra igår, tog lite tid att stänga av datorn och sen ännu längre att ta mig i säng och så skulle jag bara läsa liiite. En bok om sömnsvårigheter, för jag ville inte ta sömntablett utan jag tyckte att jag nog skulle kunna somna ändå (för en gång skull), jag som var så trött. Men fan heller, mycket sent gav jag upp och tog en i alla fall och lyckades somna, men inte många timmar blev det. Klockan ringde 6 (men härregud?!? varför det egentligen?) så jag ställde om klockan och inväntade omsomnandet. Brukar fasen aldrig vara problem med att somna om, men naturligtvis så funkade det inte idag. Så jag har varit uppe och känt mig trött och stressad hela jävla dagen.
Inte min dag idag (heller :-)).
Varit iväg till terran i alla fall, var aldeles för trött för det men jag var där i alla fall. Hon ska anmäla mig till en sömn-kbt-grupp, hon har föreslagit det tidigare men jag har inte känt mig manad. Men nu så, jag kan ju inte knapra sömnisar varje kväll heller. Och jag blir totalt nervig och skör när jag inte får sova. Det är fashinerande hur starka självmordstankarna blir bara för att jag är trött. När jag inte är så trött tycker jag att jag kan hantera dom ok, menmen.
Vi kom nog fram till att jag är depp och ångestig liksom i grunden, att det är en del av mig. Har ju alltid varit så, även om jag numer har lättare för att acceptera läget.
Vi, min ångest och jag har lärt oss att samexistera.
Tror att det är så med s-tankarna med.
Vi tre som en enda liten familj.
Jag kan inte leva med dom och jag blir fan inte av med dom heller.
Så va gör man.
Man accepterar läget.
Och jobbar på att förändra skiten.
Det skumma är nog att jag faktiskt inte tycker att mitt liv är så jävligt ändå.
Men är det förnekelse eller acceptans?
Hur fungerar en "vanlig" människa?
Har den konstant men varierande ångest, både fysisk och psykisk?
Har den dagliga självmordstankar?
Ingår det i ett normalt liv?
Jag vet faktiskt inte.
Visst inser jag att jag aldrig kommer att vara eller bli en "vanlig" människa. Men jag är nyfiken på den världen som är så främmande för mig. Den "vanliga" människans inre liv.
Kanske är vi inte så olika, kanske ser jag bara inte den allmäna inre missären. Kanske är jag lika unik och speciell som alla andra.
Kanske är det dags att sova...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar