Tacksamhet

Idag är jag tacksam för
- choklad med havssalt.
- jos och ramlösa, blandat.
- min fina gröna penna.

Mål: 40%

FAROS-modellen
- aktiv rehab tillbaka till arbete
- arbetsförmåga på minst 10 timmar/vecka
- högst 12 månader
- rehabiliteringsersättning
- arbetsträning/praktik ute på vanliga arbetsplatser
- tät uppföljning med både AF och FK

Mål: 40% till anställning eller utbildning.

Eh, ja, eh, typ
Var på första av två infomöten.
Det skulle vara både FK och AF.
Men FK kom inte, så ingen info om pengar och deras regler.

Sen låter det ju underbart med att målet för allt det här är att få 40% av oss i arbete eller utbildning.
Men resten då, är dom övriga 60% inget att sträva efter?

Jag har naturligtvis inte rehabersättning, utan sjukersättning så dom 12 månaderna gäller inte för mig. När min ersättning tar slut, sista december, blir jag helt enkelt utsparkad. Då måste jag ha ett jobb, för ersättningen om jag ens får någon kommer inte räcka till mer än hyran typ.

Men ingen press!
Jag hade panikångest redan i morse.
Kommer bli ett underbart halvår.
Nej, jag är bara lite ironisk.

Tacksamhet

Idag är jag tacksam för
- att jag har antidepp som faktiskt fungerar och hör och häpnad inga biverkningar.
- kexchokladbitar med hallonsmak, låter skumt men är så gott.
- att jag fick ett par "ärmar" av en kvinna på ac, jag fick välja färg så jag valde ett par rosa med liten blomma på. Kommer göra sig fint till mina svarta och vita tröjor.
- ett produktivt samtal med min psyk-läkare. För sista gången. Fick recept och remiss är nu skickad till Alvik.
- jag kom ihåg att köpa mjölk. Kall mjölk är så gott.

Saknad, kanske inte men

Jag är försvunnen.

Inte fysiskt men inuti.

Nog har jag valt det.
Valt ensamheten.
Valt att leva bland damråttor och disk.

Jag vill inte ha det så.
Men så är det.

Midsommarafton, ensam och ätandes.
Fast jag blivit bjuden.
Kunder vara inte.
Vågade bara inte.

Men så är det.

Svikare

Jag känner mig som den svikare jag är.

Borde varit på ac idag, hade erbjudit mig att vara med på en liten marknad.
Jag hade erbjudit mig. Så dyker jag inte upp.

Inte sovit mer än någon timme inatt.

Massiv ångest och självhat som naturligtvis vart ännu värre.
Är ännu värre.

Vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen.
Så får man ju bara inte göra.

Har ju redan varit borta mycket.
Klarar inte av att ta mig dit.

Och jag ska praktisera snart.

Jag som tydligen inte ens klarar av.
Fan.

En iaktagelse

Den är lite svår att beskriva men...

Det börjar som ett litet intensivt, brännande klot i nedre delen av magen, eller kanske buken till och med. Den dyker upp som från ingenstans.

Sen reser den sig uppåt, expanderar och sprider sig i kroppen.
Från hjärttrakten och utåt.

En stark känsla av ångest, pulserande och lämnar efter sig ett brännande känsla. Kroppen skakar och föder en lätt panik.

Upplevelsen är mycket obehaglig.
Men den är likadan varje gång.
Sen varierar styrkan och hur länge det håller på.
Men det är alltid för länge.

Jag vill inte känna så, inte uppleva det.
Men kan inte kontrollera eller förebygga.
Vad jag vet.

Det är svårt att sätta ord på upplevelsen.
Men den finns där, varje dag.

Tacksamhet

Idag är jag tacksam för
- färska jordgubbar.
- kallt vatten.
- choklad.
- en lång prommenad.

Dags att sova

Dagen har varit riktigt hyfsad på ångestfronten.
Inte samma ihållande helvete som så länge.

Har tillbringat dagen framför datorn.

Sett bröllopet förstås.
Det som var behållningen, den största i alla fall var att se samspelet mellan Viktoria och Daniel. Den uppenbara kärleken. De höll varandra i handen under vigseln och liksom strök med tummen över den andras fingrar. Det var en liten gest men den sa så mycket. Och uttrycken de hade i ansiktet när de såg på varandra, utstrålningen och kärleken.

Jag hoppas jag någon gång får uppleva den kärleken.

Resten hoppa jag då gärna över, fast klänningen var otroligt vacker.

Nu är det dags att sova.
Ha det skönt alla som läser.

Jag önskar varenda en av er all världens kärlek och liv.
Kram

Men allvarligt? del 2

Ångest, en favorit i repris. Eller nja kanske inte repris direkt utan den håller i sig, kanske fluktuerar lite men håller i sig. Jag hatar det.

Överlevde mötet i morse, med AF och FK.
Jag gissar att det blir ok.
Kanske.

Ett par saker vart glasklart i alla fall.
Jag MÅSTE ha ett jobb från 1 januari.
Det finns inte en chans att det blir några fortsatta pengar. Är ju inte med i facket, och då är det minimiersättning och det täcker typ bara till hyran. Så om jag vill äta något eller annat onyttigt måste jag ha ett jobb.

Nå, inget press.
Har ju ett halvår på mig.

Jag frågar mig i mitt stilla sinne, vem i helvete skulle anställa mig?
När det finns minst 100 friska på varje sökt jobb.
Jag har psykiska problem.
Har ingen utbildning.
Har inte jobbat sen 03.

Fast jag vill jobba.
Jag vill klara mig själv.
Jag vill ha ett normalt/vanligt liv.

Även om jag just nu bara vill dö.

Varför kan dom inte skriva ut självmordspiller.
Ta ett, sova och aldrig vakna mer.

Ingen ångest.
Inga pengaproblem.
Ingen stress, rädsla, misslyckande känslor och inget utanförskap.
Inga misstänksamma läkare.
Inte ont.
Ingen känsla av att vara parasit på samhället.
Inte ses som en parasit.
Inga samtal, inget kämpande.
Inga problem.
Inget liv.

Om jag blev erbjuden ett sånt piller idag skulle jag tacka, ta emot och svälja.

Men allvarligt?

Ska det vara så här?
Ska det det?

En sån brutal ångest hela jävla dagen igår.
Hata.
Samma jävla ångest idag med.
Och jag antar att det kommer hålla i sig.

Psyk påstår att kroppen inte orkar ha ångest så länge, yeah right.
Det gick alldeles utmärkt.

Inte vågade jag ta piller heller för då hade jag stjälpt i mig alla jag har.
Garanterat.

Kunde inte andas ordentligt, ont i magen, illamående.
+ alla tankar.
Det kompakta självhatet.

Planerandet av när hur och var det skulle vara bäst att dö.

Rädsla för en själv.
För vad jag kan göra.

Jag vill inte dö.
Tror jag.

Fast det vore så skönt, att bara släppa taget, att slippa det här, att slippa ångesten, misslyckandena, känslorna och tankarna.

Jag är så trött.

Sov alldeles för lite, vaknade av att klockan ringde men registrerade inte att jag skulle stiga upp. Missade därför utflykten till Eskilstuna djurpark, som jag sett fram emot så länge.

Det göder ju ännu mera självhat.
Vadå inte vakna i tid?
Hur jävla svårt kan det vara?

Vill ha en kopp kaffe, men har inte varit så smart att jag köpt mer mjölk.
Inget annat att äta heller.
Saknar nässprey med.

Måste ta mig i kragen och handla lite idag.
Men jag vill bara sova.

Ska invänta samtal från husläkaren först ang. diagnosen jag inte har.
Är dom helt knäppa dom med?
Eller bryr dom sig bara inte?
Skiter i om det blir fel?

Jag hör hur negativ och patetisk jag låter.
Jag är för ynklig.

Ångest, rädsla och förhoppningar

Idag damp brevet ner från FK.
Jag ska på trepartsmöte på fredag kl 9.
Det blir jag, FK och AF.

Jag har sån ångest för vad som ska krävas av mig.
Rädd för att jag inte ska klara av det.
Förhoppningar för att det ska bli ett steg tillbaka till det normala livet, med jobb.

Det känns ändå bra, som att det är dags.
Och jag tror att det kommer bli bra.

Även om jag just nu är väldigt, impulsiv, destruktiv och inte har något bra grepp om mig själv och livet.

En stillsam saknad.

Vi står tätt ihop och jag har mina armar runt din midja.
Ena handen vilar i ryggslutet, just där mellan ryggen och rumpan.
Kinden mot din axel och näsan tätt i mot din hals.
Jag andas in din underbara, varma doft med långa djupa andetag.
Andetag som speglar dina.
Lyssnar vaket på din intagande röst men utan att höra det du säger.
På något sätt förstår jag ändå det du förmedlar.
Trygghet, i dig själv, i mig och i oss.



Finns du där ute?
Jag vill träffa dig.

Känner mig helt slut.

Sov lite för länge så det blev lite hektiskt innan jag drog iväg till terran.

Efter velandet om jag skulle ta med och visa, kedjeanalyserna kom jag fram till att det nog var bäst att att göra det. Så det ämnet upptog hela samtalet.

Vi pratade om varför och vi kom väll fram till att det var flera olika saker som samverkade, FK stressande om att det var så bråttom att börja med praktiken i juli och sen inte höra av sig, jag har fortfarande inte hört något mer om den. Och att jag ska sluta hos terran, jag är ju klar med DBT:n.

Jag känner en oerhörd press att jag ska vara "färdig och frisk" och kunna klara mig själv och hantera mina känslor utan att det ska behöva gå så långt.

Och oro för en ny kontakt, jag kommer att flytta över från nacka till alvik, för att slippa åka så långt.

Det kändes lite som en känslomässig urladdning även om det gick lugnt till. Så nu har jag ordentlig huvudvärk och är jättetrött. Ska nog vila en stund tror jag.

Fan va det svänger

Morgonen var seg men ok, jag kom iväg till ac i tid men jag måste ha gått långsamt för jag var en kvart försenad. Promenaden var skön och jag mådde bra, när jag upptäckte att jag var försenad stört dök humöret. Fan vad jag anklagade mig själv "så jävla lat och oduglig som inte ens kan komma i tid" Åh vad jag önskade att jag tagit skalpellen med mig. Väl där sätter jag i gång med att sy ett förkläde och jag mår bra igen för det går riktigt bra och kanterna blir raka. Vid fikat stöter jag till bordet och spiller kaffe på mina byxor och golv. Då var det dags igen. "Så jävla värdelös, klumpig och fan va jag är ful och tjock, jag borde inte ens få vistas i möblerade rum." När det var upp torkat som jag fick hjälp med av K, satt vi och pratade en stund och jag mådde bra igen. Efter fikat var det mer syende, och jag sydde fast ett av banden åt fel håll. Självhatet visste inga gränser, så oduglig som jag är och jag ville skära, straffa. När jag lyckats sprätta bort skiten mådde jag bra igen och var riktigt glad. På vägen hem passerade jag en affär för att titta om dom hade fått in långärmade handskar, vilket dom hade så jag var överlycklig. Men mitt kort funkade inte så jag vart jätteledsen. Nästan gråtfärdig gick jag till bankomaten men då funkade det igen så jag fick mina vantar och jag glad i hågen begav mig in på mataffären. Där hade dom provsmakning av en helt underbart god jos. Och humöret blev nattsvart igen, jag hade inte pengar till att köpa en förpackning. Jag är ju så värdelös som inte ens kan klara av att försörja mig själv, jag kommer aldrig att klara av ett fast jobb och ingen vill anställa någon så hemsk som mig, som inte ens får pengarna att räcka en hel månad. Sen vart det promenad hem och jag tinade raskt upp igen och när jag kom hem var jag jätteglad och lycklig över att vara vid liv. Så slog jag mig ner framför datorn. Genast hatar jag mig själv för att jag inte gjort klart en grej om balans, till må bra gruppen och matlistan till handlingen på fredag. Sorgen över allt som inte blir skrivet är så djup. Funderade på att ta livet av mig för 97 gången idag. Fast nu med en riktig plan i huvudet. Då kom jag på att jag ju ska träffa A och D, för att gå på bio ikväll och det vill jag ju inte missa. Så vart jag på gott humör igen. Så blev jag sur för jag inte tagit mig i kragen och ätit tidigare, men efter köttbullar och keso var det ok igen. Efter det vart det duschen och brutal ångest, jag är ju så FET, äckligt dallrande, fula ärr och det senaste som inte slutat blöda än. Nåja det plåstrades om och så på med kläderna som jag vart riktigt nöjd med. Jag är inte så ful ändå. På tunnelbanan in till stan var jag jättelycklig för jag hade ny musik på mp3-spelaren och det var inte så mycket folk. Både bion och sällskapet var mycket trevligt och sevärt. När jag hade satt mig på tunnelbanan hem öppnade sig avgrunden igen. Jag är så ensam, jag kommer aldrig att träffa någon som tycker om mig. Jag är så ful och äcklig. Ingen förtjänar en så vidrig flickvän, så jag kommer för alltid att vara ensam. Ingen vill ha mig och ingen tycker om mig. Jag passade på att köpa mjölk och oboj, för pengar jag inte har, på vägen hem så nu mår jag gott igen.

Och jag kommer garanterat hinna med några svängar till innan det är dags att knoppa.

Tacksam

Idag är jag tacksam för:
- en het kopp kaffe med socker och mjölk
- min säng
- min vän A, som jag ska fika med idag
- min fina lila klänning
- att jag kan skriva kedjeanalyser och må dåligt
- att jag lever

Kedjeanalys av problem beteende

(en till sen får jag fanemej skärpa mej.)

Namn: Whistler
Ifyllt datum: söndag den 13 juni 2010
Datum för problembeteende: lördag natt 12 juni 2010


Exakt vilket är det viktiga PROBLEMBETEENDE jag analyserar?
Har skurit mig i armen, så det blödde lite.

Vilken UTLÖSANDE HÄNDELSE i din omgivning startade kedjan som ledde fram till mitt problembeteende? Startdatum: 12 juni
Låg och sov, vet inte varför jag vaknade.
Men hade ett starkt behov av att självskada direkt.

Vilka faktorer hos mig själv och i min omgivning gjorde mig SÅRBAR?
Startdatum: ?
Pillervändorna tidigare i veckan/orna.
Och allmän trasighet.

Exakt vilka blev KONSEKVENSERNA för omgivningen?
Omedelbara: Inga
På sikt: Inga, oro?

Och för mig själv?
Omedelbara: Fyra småsår på armen.
På sikt: Kanske ärr.

Sätt att minska min SÅRBARHET i framtiden:
Sköta om mig själv. Jobba på sårbarhetsfaktorerna.

Sätt att förebygga UTLÖSANDE HÄNDELSER från att hända igen:
Jobba på att bli mindre självdestruktiv. Och mer medvetet närvarande.

Vilken SKADA orsakade mitt PROBLEMBETEENDE?
Några ärr.

Planer för att REPARERA, KORRIGERA och ÖVERKORRIGERA skadan:
Gå igenom hur jag hamnade här och varför.
Varför var det så viktigt att självskada, varför var önskan så stark direkt när jag vaknade, det brukar den aldrig vara.

Mina djupaste tankar och känslor om detta som hänt (det som jag vill dela med mig av):
Jag skrämmer mig själv. Varför är jag så destruktiv just nu? Jag mår ju bättre. Jag förstår inte riktigt hur det hela fungerar. Håller jag på att tappa taget?

Kedjeanalys av problem beteende

(Jag skriver alltid en sån när jag gör något jag inte borde.
Jag är leden om det blir lite tjatigt, men det brukar inte hända så här ofta.)

Namn: Whistler
Ifyllt datum: söndag den 13 juni 2010
Datum för problembeteende: onsdag natt 9 juni 2010


Exakt vilket är det viktiga PROBLEMBETEENDE jag analyserar?
En medveten överdos av diverse läkemedel.
Stilnoqt, 3 st, 10mg/st
Tramadol, 21 st, 50mg/st
Tryptizol, 19 st, 10mg/st
Propavan, 6 st, 25mg/st
Alvedon, 2 st, 1g/st
Nozinan, 33 st, 5mg/st
Metroprolol, 6 st, 50mg/st
Theralen, 5 ml, 40mg/ml
Tanken bakom var inte att dö, så jag kallar det inte ett självmordsförsök, även om det nog kan räknas som ett sånt.

Vilken UTLÖSANDE HÄNDELSE i din omgivning startade kedjan som ledde fram till mitt problembeteende? Startdatum: Onsdag natt
Jag skrev förra kedjeanalysen och hakade upp mig på att jag inte visste exakt hur många tabletter jag tog. Jag hade inte räknat dom. Och därför kändes det viktigt att göra om det med en detaljerad lista. (Jo, jag inser idag hur sjuk den tankevurpan är.)

Vilka faktorer hos mig själv och i min omgivning gjorde mig SÅRBAR?
Startdatum: ?
Jag var trött och ur balans. Jag kände mig mycket misslyckad för att jag tagit tabletterna förra gången, för att jag inte räknade dom, för att jag inte klarar av att vara snäll och ta hand om mig själv på ett bättre sätt.


Exakt vilka blev KONSEKVENSERNA för omgivningen?
Omedelbara: Oro
På sikt: Oro

Och för mig själv?
Omedelbara: Trött, illamående och världen gungar.
På sikt: Jag antar att kroppen tar stryk.

Sätt att minska min SÅRBARHET i framtiden:
Ta hand om mig själv på ett bättre sätt. Ta reda på varför jag har så svårt att vara snäll mot mig själv och förebygga fler incidenter.


Sätt att förebygga UTLÖSANDE HÄNDELSER från att hända igen:
Att bara syssla med starkt känslomässiga saker när jag är utvilad och mår bra.


Vilken SKADA orsakade mitt PROBLEMBETEENDE?
Fler misslyckande känslor. En otrygghet i mig själv. Vad mer är jag kapabel till att göra när självkontrollen/impulskontrollen brister.


Planer för att REPARERA, KORRIGERA och ÖVERKORRIGERA skadan:
Jag vet fan inte. Pillerna är slut så jag kan inte även om jag skulle vilja. Kommer att fundera vidare på hur jag ska hantera mig själv och mina självskadeimpulser och varför som är så påtagliga just nu.


Mina djupaste tankar och känslor om detta som hänt (det som jag vill dela med mig av):
Hur skadad är jag egentligen på en skala?
Varför är självskadeebeteendet så viktigt just nu?
Varför ska det vara så jävla svårt att vara snäll mot sig själv.

Brev från vårdcentralen

Igår damp det ner ett brev från vårdcentralen. Sån är alltid spännande, särskilt när man inte väntar sig ett.

Jag har blivit inbjuden till att vara med i en forskningsstudie.

Ur brevet:
"Då du tillhör den patientgrupp som sista året sökt på Vårdcentralen och fått diagnosen fibromyalgi erbjuds du nu..."

Detta måste ju betyda att det står i min journal att jag har diagnosen.
Det är ju bara det att ingen har upplyst mig om saken.
Man kan ju undra vem som har satt den, när den sattes och på vilka grunder.

Jag lever inte upp till kriterierna heller, jag har googlat på saken.

Jag ska kolla upp saken tror jag.

Hm, det är fredag idag

Enligt både datorn och mobilen är det fredag idag.
4:30 ungefär.

Vad hände?
Vad gjorde jag?
Varför?

Jag mins inte att jag gjorde något särskillt.
Men bredvid datorn ligger en lista.
Men piller.
Vad och hur mycket.
Jag har tittat efter och saknar det som står på listan.
Jag mins inte men jag antar att dom är uppätna.
I kanten på listan står det (Varför? Vem bryr sig)

Vart tog torsdagen vägen?
Onsdagens kväll kommer jag ihåg.
Skrev kedjeanalysen då.
Jag antar att det har med den att göra.

Men varför dom pillerna?
Det var ju långt ifrån farliga mängder.

Jag är så knäpp.
Men jag känner mig inte SÅ knäpp.
Men tydligen är jag det.

Kedjeanalys av problem beteende

Namn: Whistler
Ifyllt datum: Onsdagen den 9 juni 2010
Datum för problembeteende: Lördagen den 5 juni 2010


Exakt vilket är det viktiga PROBLEMBETEENDE jag analyserar?
Medveten överdosering av ångestmedicin.
Planen var inte att dö så jag kallar det inte självmordsförsök.
Petade i mig ett 50-tal, 5mg Nosinan.
Med reslutat att världen gungade och jag sov rätt länge.
Men var tillbaka till ”normalt” söndag eftermiddag, antingen räknar jag som en kratta (rätt troligt) eller så är dom inte särskilt ”farliga”. Kan vara en kombo iof.

Vilken UTLÖSANDE HÄNDELSE i din omgivning startade kedjan som ledde fram till mitt problembeteende? Startdatum: 5 juni
Jag klarade inte av att åka in till stan för att hejja på en god vän som sprang maraton. Jag skulle bidra med wienerbröd eller liknande. Komma med glada tillrop och positiv energi. Jag kände mig så fantastiskt misslyckad, som ett miffo som inte klarar det vanliga människor gör.

Vilka faktorer hos mig själv och i min omgivning gjorde mig SÅRBAR?
Startdatum: 4 juni
Jag lyckades inte ta mig iväg till ac på fredagsmorgonen. Vilket gjorde att jag kände självförakt och misslyckande. Och jag hade gjort av med för mycket pengar, som vanligt.

Exakt vilka blev KONSEKVENSERNA för omgivningen?
Omedelbara: Inga
På sikt: Inga? A vart orolig men hon fick inte veta förens efter ett par dagar. När hon undrade varför jag inte hört av mig som jag skulle. Jag hade sagt att jag skulle följa med ut på lördagskvällen, vilket jag sagt för många gånger utan att klara av att verkligen göra det.

Och för mig själv?
Omedelbara: Kroppen tog väll stryk skulle jag gissa.
På sikt: Inga? Kanske mer misslyckandekänslor för att jag inte lyckades hantera känslorna på ett bättre sätt.

Sätt att minska min SÅRBARHET i framtiden:
Våga erkänna att jag mår dåligt. Våga se och försök skriva om det eller prata med en vän. Eller i nödfall ring hjälplinje eller liknande.

Sätt att förebygga UTLÖSANDE HÄNDELSER från att hända igen:
Erkänn att det är förjävligt. Gärna tidigare innan känslorna är för stora och ohanterliga.

Vilken SKADA orsakade mitt PROBLEMBETEENDE?
Inga fysiska skador, vad jag vet.
Mer misslyckandekänslor.

Planer för att REPARERA, KORRIGERA och ÖVERKORRIGERA skadan:
Mer medveten närvaro.
Acceptera att gjort är gjort och gå vidare.

Mina djupaste tankar och känslor om detta som hänt (det som jag vill dela med mig av):
Jag är ledsen över att jag lät det gå så långt.
Att jag inte vågade erkänna att jag mådde så dåligt, innan det var för sent.
Men jag är också ledsen över att jag inte tog alla tabletter och med lite tur dött.
Som alltid dubbelt.

Läser gamla journaler och funderar

För varje år som går förändras jag förvånansvärt lite. Samma tankevurpor, känslosvall och missriktade beteenden som när jag var 18.

Det är lite nedslående att inse.

Men ändå.
Förändring i mig.

För varje år som går blir jag liksom tydligare i kanterna. Jag ser mig själv och hur jag tänker/är/gör tydligare.

Jag kan upptäcka mina tankevurpor.
Se mina missriktade beteenden.

Jag blir tydligare och världen omkring mig blir tydligare.

Det gör tillvaron intressantare.
Och det gillar jag.

En kinesisk förbannelse i min smak.
(fast kanske inte en förbannelse ändå)
"Må du leva i intressanta tider."

Sen..
Det positiva är väll att när jag väl kan se det som är, kan jag också förändra det. Även om det går mer än lovligt långsamt, 20 år att ta sig hit.

Men förändras gör jag.
Hoppas jag.
Tror jag.

Som en groda utan ben...

...fullkomligt hopplös.

Jag borde ha sovit för länge sen.
Jag borde, borde, borde.
Nåja, det blir en ny dag imorgon.

Eller rättare sagt idag, fast senare.

Ont

Har massiv huvudvärk, trots att jag ätit och druckit och alvedonat. Det vill sig bara inte, ska nog masa mig isäng igen.

Jag vet inte...

varför ska det vara så svårt?

Hopplös.

Störd?

Kom inte iväg till ac i morse för jag hade sån ångest för att jag inte rakat bena? Hur stört är inte det på en skala? Jag brukar ju aldrig bry mig om det men idag gick det bara inte, inte ens med långbyxor. Jag är så knäpp.

Ångesten har hållit i mig, trots sömn, piller, distraktioner mm. Dessutom har jag ont i magen, antar att jag inte tuggat maten ordentligt. Det gick alldeles för fort.

Känner mig bara fet och äcklig.
Totalt misslyckad.
Trasig.

Jag vill inte vara med längre.

Rörigt

Det är rörigt.
Både i mitt huvud och hjärta.
Men även hemma.

Känns inte som om jag får någon ordning på det heller. Börjar liksom plocka i ena ändan, hoppar runt och kommer ingen vart. Likadant känns det inuti. Jag mår ändå ganska bra tror jag. Jag bara känner mig rörig. Som att vara glad och ledsen (men bra ledsen) samtidig, som att vara nöjd med min ensamhet och förtvivlat vilja ha någon att dela den med, som att vara hungrig och mätt, som att vara fridfull och ha ångest samtidigt. Det är förvirrande. Men ändå...det är ganska bra, tror jag.

Varmt och bra

Trots det väldigt starka motståndet att ens vakna i morse, lyckades jag ta mig iväg till ac. Det blev en riktigt bra dag, med yoga, kroppscanning och lite trädgårdsarbete i värsta mindfullnessstil. Och jag köpte en ny fleeströja på vägen hem från ac. En grön så klart. Efter det vart det en långpromenad, så skönt att gå längs vattnet.

Nu borde jag sovit för länge sen, har bytt pass och ska ha trädgårdsgruppen mellan 9-12. Menmen, jag ska bara :-)