En riktigt skön bok om ångest, om livet och likgiltigheten. Den handlar om hur det är att inte veta hur man gör när man lever, för att leva. Har läst några tidigare recensioner av denna bok och de har alla varit så beklagande över hur svårt och tungt innehållet i boken var. Kanske är det bara jag som, eftersom jag känner igen mig så, gör att jag inte tycker att den är så tung.
Ångesten beskrivs enkelt och tankarna kring, den synliga/osynliga ångesten. Den som är lagomt klädsam, som räknas som kreativ, produktiv till skillnad från den som ingen vill se, den tunga med snaran om halsen ångesten. Ingen vill se, ingen orkar se. Själv tror jag ingen kan se, en slags självbevarelsedrift. Eller kanske ett undvikande av ansvar, för om man ser har man ju ett moraliskt ansvar för att hjälpa. Kanske kan, vill, orkar man inte. Kanske är det bara enklare att inte se.
Jag kan inte känna igen mig i manin eller allt hon har som jag inte, som man, utbildning, hus, barn, jobb osv. Men ändå, känner så igen känslan. Känslan av misslyckande.
Förstår heller inte hennes upprepade besök på St Lars, har aldrig förstått varför man ska söka kontakt med andra när man mår dåligt. Jag kan inte tänka mig vad någon annan skulle kunna göra för att jag ska må bättre. Men så har jag aldrig varit på psykakuten. Har hamnat på akuten direkt i det läget, magpumpning och dricka kol och sånt, för att sen trött åka hem dagen därpå. Efter beskrivningen av besöken verkar det dock vara en trygghet, att åka dit, att sitta i väntrummet, att bli lystnad på. Jag kanske bara inte vet hur man gör för att finna någon trygghet i en sådan situation.
Ann beskriver väldigt bra hur det är att leva trots att man inte vill, att leva men ändå inte. Att inte kunna, inte veta hur man gör för att leva.
Jag står där, jag kan inte leva, vet inte hur man gör.
Vill dö men ändå inte.
Boken är mycket läsvärd, mår du riktigt dåligt själv kanske du ska vänta lite, men jag tycker du ska läsa den vid tillfälle. Den är lättläst till språket. Och mycket tänkvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar