Individualterapin och sen då?

Har gått dbt:n i två år, slutade gruppen i somras. Sen oktober/november förra året sitter jag helt fast och känner mig helt förlamad. Jag mår verkligen skit och gräver mer och mer ner mig själv.

I samtalen med terapeuten som inte är mycket till samtal längre, om jag säger ”jag vet inte” så kommer automatiskt svaret ”jag vet inte heller”.

Naturligtvis har hon inga svar, det kan ingen annan ha men ändå.

Senast innan uppehållet (har uppehåll från mitten på februari till slutet på mars) vart vi osams om vad en terapeut ska vara. Jag anser att hon ska vara ett bollplank, ställa frågor, vinkla saker osv. Detta för att hjälpa mig komma vidare. Jag tycker att hon ska arbeta ”med” mig, så vi tillsammans kommer fram till något. Hon säger att hon bara är där för att lyssna inget annat.

Jag tycker inte att hon alltid varit så. Kanske ställer jag högre krav, kanske behöver jag mer hjälp nu än tidigare. Kanske har hon ändrat sig och dragit sig tillbaka.

Jag får lite intrycket att hon inte är motiverad längre. Naturligtvis känns det då som att det är mitt fel. Jag har gjort stora framsteg, jag har kommit långt. Det är jag medveten om. Det känns som om hon ledsnat på mig för att jag står still, för att jag mår så dåligt just nu.

Funderar lite på om det kan vara så att terapeuten har manövrerat ut mig, genom att inte bolla tillbaka, inte fråga osv. För att jag ska ledsna, eller om man tänker lite mer positivt, ska kunna tänka och handla på egen hand. Kan iof förstå tanken bakom det, för jag ska ju sluta till sommaren var det tänkt. Men ändå, kanske är hon bara less på mig.

Med tanke på hur jag mått sen oktober/november så kanske det positiva tänkandet inte är så klokt, i detta fallet i alla fall.

I vilket fall verkar det som att jag kommer att få klara mig på egen hand. Iom att jag inte kommer att få någon annan, vilket hon var mycket tydlig med och hon uppenbarligen inte är intresserad av att agera bollplank till mig, så blir det ett avslut med terapin.

Jo, jag kommer att vara öppen för hennes åsikt. Om hon har någon, vid nästa möte om ett par veckor.

Så jag undrar lite vart jag står nu?
Kan jag klara mig på egen hand?

Kommer jag att kunna/vilja hålla mig på ”rätt” sida självmordet?
Kan jag hantera självskadebeteendet, deppen och ångesten tillräckligt bra?

Jag antar att min oro angående detta är ett sunt tecken. Att jag faktiskt vill må bra och ha ett bra eller i alla fall drägligt liv.