På den gamla goda tiden

Den då jag inte kände så mycket och var mest avstängd. Visst var det jobbigt all leva så. Att lixom inte leva alls.

Men nu känner jag nästan allt, hela tiden.
Det är som att stå i en rytande fors men alla känslor som vara väller i mig, jag förlorar nästan fotfästet. Jag förstår inte vad det är jag känner, allt är för mycket och för intensivt.

Om jag minskar det ena, ångesten, så breder självhatet ut sig.

Det finns inga luckor, ingenstans att gömma sig.

Någonstans i alla det här borde det ju ha blivit "bättre", men det känns verkligen inte så. Jag mår bara starkare och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera allt detta.

Det blir heller inte bättre av det bottenlösa självhatet.
Äcklet.




Frågan; Om jag nu inte gillar att ha det på det här sätter, varför gör jag inget åt det då? Varför håller jag inte rent efter mig, ger mig på prommenader mm.

Är svaret att jag helt enkelt inte vill?
Att jag inte är värld att må bra eller att få ha det fint omkring mig.

Oavsett vad svaret blir är det ju på mitt egna ansvar att må bättre, att göra saker så att det blir bättre. Och sköter jag inte mitt jobb så får jag ju leva i misären och skylla mig själv.

Varför skulle någon annan hälpa mig när jag inte kan hjälpa mig själv.
Jag vill inte hjälpa mig själv.

Mitt liv blir bara tyngre av alla klara och starka känslor som jag fortfarande knappt kan sätta ord på och ännu mindre hantera, som obönhörligen forsar över mig och jag förstår allt mindre av det.
Och det gör att jag känner mig misslyckad som fan, en utan framtid.

Min lott är att padla på som fan för att inte drunkna på plats men jag kan heller inte röra mig varken framåt eller tillbaka. Ett förjäves hopp att inte känslorna ska kväva mig där mitt i. Det är nästan så att jag ser fram emot att ge upp och bara låta mig sväpas ivag.

Vem vet vart jag skulle hamna.