Allt känns meningslöst, trodde fan att det skulle vända men inte då.
Väntar och undviker att känna.
Jag vill inte mer.
Visst, jag är medveten om att det kommer att vända, det brukar ju göra det, men jag är trött. Trött på att bra räknas när jag lyckas och orkar förtränga verkligheten tillräckligt bra, när jag lyckas med att inte se hur det är och hur jag lever. Eller i mitt fall inte lever.
Jag vill inte att det ska vända, vill inte känna hopp inför något som aldrig kan bli.
Jag vill inte sänka kraven och sänka kraven, eller ens önskningar för att ha någon chans att ens komma i närheten av dom.
Det blir ju ingenting kvar.
Jag känner mig ju bara gammal och värdelös.
Jag är medveten om att det inte handlar om livet eller männskorna omkring mig. För jag uppskattar verkligen båda. Det är mig själv jag inte orkar hantera, det är mig själv jag inte orkar leva med. Jag kommer aldrig komma undan mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar