Dagarna passerar liksom på avstånd. Lite som om jag inte finns på riktigt utan bara spelar rollen som jag.
Jag är oerhört trött men ändå inte.
Jag känner inte känslorna men jag känner att dom finns där.
Jag tänker halvtänkta tankar.
Jag känner mig så misslyckad för allt men mest för att jag inte kan leva upp till det bättre och friskare jaget. Jag "har" ju kommit så långt i terapin.
Jag känner mig så misslyckad för att jag inte kunde låta bli att skära mig lite.
Jag känner mig så misslyckad när jag äter något för jag är ju redan så fet och äcklig.
Jag känner mig så misslyckad när jag mår dåligt när jag inte ätit, trots att jag vet att det är kroppen som säger till att jag borde äta.
Jag känner mig så misslyckad för att jag inte får något gjort. Vuxna människan ska väll kunna diska efter sig.
Och nej, jag vill inte må bättre, inte göra bättre.
För då hade jag ju gjort det.
Ibland undrar jag varför jag ens försöker stå ut med mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar