Bror kraschade psykiskt igår.
Drog iväg till sommarstugan med pappa i släptåg.
Jag tror inte han kommer tillbaka, även om jag verkligen hoppas det.
Han har varit en riktig pärla.
Så nu är det mamma och jag 24/7.
Känner mig så ensam och övergiven.
Så ledsen.
Så trött för jag inte kunde sova. Inte bara för att det är ett nytt ställe.
Känns liksom som att jag bara sover med ena örat, det andra lyssnar jag med om mamma behöver något. Hon kan inte resa sig upp själv. Knappt stå på bena. Och även om hon magrar ganska fort, hon äter nästan inget, så är hon ordentligt tung att lyfta, tror inte jag kommer att klara det när hon inte kan hjälpa till själv längre.
3 kommentarer:
Men älskade vännen!
Sådär ska det väl inte behöva vara. Det måste ju finnas hjälp att få!
Ni borde få någon som kommer hem och hjälper till. Och om det inte fungerar så borde ni väl få komma in på sjukhus!
Tänker på dig!!
Jag tycker Jossan säger det bra. Det måste gå att få hjälp. Även om jag själv inser att det kanske är svårt. Men jag kan tänka mig att det är väldigt svårt, snudd på omöjligt för dig att klara denna situation själv.
Våga be om hjälp hos kommunen eller vart man vänder sig, för din egen skull.
Kram vännen!
Tack!
Jag jobbar på saken så det kommer nog bli bättre. Hoppas jag.
Mamma vill inte vara på sjukhus, hon vill vara hemma. Så jag jobbar på att hon ska kunna stanna så länge som möjligt.
Kramar till er båda.
/W
Skicka en kommentar