MatMatMat och tillkämpat lung

Resan till mamma gick ganska bra, hade dock en korkad unge framför mig som kollade på dvd med en ljudvolym som tillfredsställde hela bussen. Hörlurar någon?

Naturligtvis hade jag glömt mina öronproppar hemma.
Åh vad jag saknade dom hela helgen.

Ångesten höll i sig ganska bra men jag lyckades hålla den på en ok nivå men piller. Kommer att behöva påfyllning snart. Nozinanen funkar jättebra.

Det var lugnt och ganska avslaget hos mamma, vi tittade på tv och åt, pratade lite om vädret och sånt,

Julmiddagen var vi hos MoL, kopiösa mängder mat och god mat. Trevliga och lätta konversationer det hela varvades med tv tittande alt. läsande.

Jag har inte rört ett finger på hela helgen.
Känner mig såå lat.
Ska ta prommis idag.

Nu var tanken att jag skulle återgå till mina tidigare sömnmönster, och masade mig i säng när jag skulle. Men ingen sömn kom så jag tog sömnisar och nu känner jag mig bara speedad. Det går över.

Ska masa mig in till stan för en fika i vilket fall som helst. Fast jag vill nog vara vaken i alla fall under den tiden.

Ångesten är så väldigt tydlig nu.

Så många negativa och dömande tankar.

Jag kan inte riktigt släppa tankarna på döden.
På att alla skulle få det så mycket bättre utan mig.
Jag kostar ju bara pengar i systemet, pengar någon annan säkert behöver bättre.
Jag kan inget.
Har ingen utbildning.
Inget jobb.
Ingen mental hälsa.
Inga husdjur.
Ingen man/kvinna.
Inga barn (?)
Ingen familj.
Inga pengar.
Ingen framtid.

Inget hopp.
Ingen vilja.

Så varför envisas jag ändå med att kämpa?
När jag ändå vet vad jag borde göra.

Nåja, tillbaka till sängen för att komma bort från tankar och ångest. Tyvärr har dom börjat plåga mig där med, med drömmar som är tunga och jobbiga, och jag misslyckas alltid.