känner mig något lungare idag, tror jag
ringde mamma på morgonen och grattade, hon fyller år idag.
Det var ok att prata med henne men lik förbannat la jag mig som en platt fisk ang. när hon skulle komma och hälsa på, men jag sa i alla fall att hon inte frågat utan bara sagt att hon kommer och det erkände hon iof
Vet inte hur jag ska hantera henne, vet inte hur jag ska hantera min reaktion på henne. Hon kommer ju aldrig att ändra på sig. Kommer aldrig att leva upp till den mamma jag önskar att jag hade. Inte heller kommer hon någonsin erkänna att hon på något sätt har med mitt mående att göra, att jag lärt mig mitt beteende från henne, att jag lärt mig mitt sätt att tänka från henne. Hon tar liksom inget ansvar känns det som utan är bara en kall vägg. Jag får ingen respons alls, ibland känns det som om jag inte ens finns. Utan motstånd av något slag kan jag ju inte definiera mig själv, det tycker jag nog att jag borde fått när jag växte upp. Ett erkännande om att jag fanns/finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar