Skit jag minns...

1992
Någon gång under året var jag till Kreta, där gjorde jag det första tafatta (töntiga) självmordsförsök. Skar mig i handlederna med ett rakblad. Inte särskilt djupt och ingen fick veta något då. Kommer inte ihåg varför eller hur jag fick för mig att åka dit. En tid efter att jag kom hem fick mamma se ärren och jag vart iväg skickad till barn och ungdomspsyk.

1993-02-09
Var det dags igen, följande stycke är ur journalen. ”S.d. Hembesök: När jag kommer till lägenheten blir jag inte insläppt och jag hör att hon gråter och så småningom kräks. Jag ringar omedelbart nästan efter M som kommer en halvtimme senare och har nyckel till lägenheten. Där ligger Whistler försänkt i djup sömn eller medvetslöshet och via 90 000 blir det ambulans till Löw.sjh. M följer med.”

Det var ingen höjdare heller, tafatt och meningslöst den med. Det är iof en genomgående trend. Alla verkar vara så. Utom ett, typ.

2004
Texten ”En bra dag att dö” skrevs om den händelsen. Jag vaknade efter ett dygn, hade ingen kontakt med sjukvården i samband med det. Men det var välplanerat och lägenheten har aldrig varit så välstädad som då.

2004-12
En veckas heldyngsvård. Efter att medgett att jag hade självmordstankar och allvarliga planer.

2005-03-20
Intox, magskjölning och kol. Inte direkt medvetet. Liksom bara blev så.

2005-05-23
Vårdintyg med extra vak. Ännu en höjdarvecka i mitt liv.

2007-02
Brände mig själv med en cigarr, tre ggr. Tog till augusti innan det läkt någotsånär.

2008-02-25
Intox. Hamnade på sös-akuten. Två operationer i höger hand, fem i vänser. Har skrivit om det tidigare.

2010-04-14
Mår skit fortfarande.

Det är ganska deprimerande.
18 år till och från i kontakt med psyk.

När inser man att det är dags att ge upp?

Borderline.
Depressiv personlighet.
Massiv ångest.
Självskadeebeteende och självmordstankar.
Ätstörning.

Men jag mår ju bara lite dåligt, så jag ska ta mig i kragen och rycka upp mig.