Vet inte

Var hos terran i måndags.

Jag är så jävla less på henne och hon är lika jävla less på mig. Jo, det är så det märks. Och jag förstår henne. Detta trots fyra veckors uppehåll. Less har vi nog båda varit i flera månader nu. Kommer ingenstans, inget nytt sägs. Jag ska tydligen vara den drivande och jag sitter fast. Verkar inte få någon som helst hjälp med att komma loss heller, trots att jag bett om det. Jag får samma svar av henne som jag får av mig själv, "jag vet inte".

Jag säger allt är så jobbigt, jag får inget gjort. Det är så rörigt hemma, skitigt, disk mm. mm.
Hon säger men det är ju bara att göra.
Jag - men det blir ju inte gjort, jag lyckas fan inte ens äta eller stiga upp ur sängen.
Hon - det är ett val du gör.

Och visst till viss del eller kanske helt och hållet.
Det är det.

Jag - Jag vet inte varför det inte blir gjort. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.
Hon - ... Det är bara att göra.

Fan det är ett jävla tjat om "Jag vet inte" från mig.
Jag hatar det men kan inte svara på frågorna jag själv stället.

Så alltså väljer jag...

Jag väljer att inte diska disken som stått sen före jul.
Jag väljer att inte stiga upp ur sängen.

Nog är det så att jag inte vill säga "jag väljer" för att då måste jag ta ansvar för valen.

Men ok, så jag ändrar på det.

Jag väljer att inte gå och lägga mig i tid.

Jag väljer att äta lite yoghurt till middag. (Jag åt ju riktig lunch i alla fall.) Maten har varit (hela december/januari) och är fortfarande ett stort problem, vilket jag tog upp. Och hon kommenterade med att jag ju "alltid" har problem med maten. Så jag antar att det inte räknas då.

Jag väljer att må dåligt.

Jag väljer att ha ångest.

Jag väljer att ...


Vet inte varför jag ska gå dit egentligen.
När allt jag säger är "jag vet inte".
När jag vet vad jag ska göra och hur jag ska göra det och ibland också varför jag inte gör det men ändå inte får något gjort.

Kanske det inte finns mer att hämta där.

Utan kanske är det bara göra eller dö.