När jag gjort något jag inte borde ska man fylla i en "Kedjeanalys av problembeteendet". I det här fallet jag självskadat så är du känslig läs inte längre.
Kedjeanalys av problem beteende
Namn: Whistler
Ifyllt datum: 18 januari
Datum för problembeteende: 17 januari
Exakt vilket är det viktiga PROBLEMBETEENDE jag analyserar?
Jag valde att skära mig i armen.
Vilken UTLÖSANDE HÄNDELSE i din omgivning startade kedjan som ledde fram till mitt problembeteende? Startdatum: Har ingen specifikt datum
Ökande misslyckanden, ökade prestationskrav och förtvivlan över den konstanta oförmågan. På AC och terapin men även hemma.
Vilka faktorer hos mig själv och i min omgivning gjorde mig SÅRBAR?
Startdatum: ?
Depression och massiv ångest, meningslöshetskänslor, självmordstankar, intensivt självhat, misslyckande känslor, varit för osocial, för trött, sovit eller legat i sängen mest, avsaknad av frisk luft, total utmattning både fysiskt och psykiskt, matbrist och hopplöshet.
Exakt vilka blev KONSEKVENSERNA för omgivningen?
Omedelbara: Besvikelse, oro
På sikt: Oro, bekymmer
Och för mig själv?
Omedelbara: Ont i armen. Men upplevelsen var även väckande, livgivande och väldigt skön.
På sikt: Ännu ett fult ärr som ingen vill se och äcklas av. (Vilket jag för tillfället tycker är ok för jag har inga tankar på att någonsin igen träffa en partner och är jag ensam spelar det ju ingen roll hur jag ser ut.)
Sätt att minska min SÅRBARHET i framtiden:
Åtgärda depressionen och ångesten med bland annat, avslappningsövningar och fokuseringsövningar.
Sov på bra och bestämda tider, ligg inte kvar i sängen utanför dom tiderna.
Ät på bra och bestämda tider.
Försök finna meningsfullhet i det lilla.
Acceptera självmordstankarna och låt dom passera utan inblandning.
Arbeta på att inte döma dig själv så hårt. Försök byta ut de negativa återkommande tankarna till positiva såna.
Acceptera självhatet och leta upp strategier för att handskas med och mildra den. Repetera sen tills den försvinner eller i alla fall blir hanterbar.
När det gäller misslyckandekänslorna så jobba på att inte döma dig själv så hårt. Och jobba hårdare på det som du misslyckandes med. Som att ta mig till AC och komma i tid. Ta tag i den tunga prestationsångesten angående terapin. Jag kan inte leva upp till förväntningarna på hur bra jag ska må och hur bra jag ska hantera mitt liv.
Jag ska försöka socialisera oftare. Fika, bio, promenader mm.
Gå ut varje dag, även om det bara är tre steg utanför porten. Jag behöver luften och ljuset så mycket
Total utmattning både fysiskt och psykiskt, blanda korta vilostunder med att göra en liten grej (tex diska en gaffel) Bara små saker till en början och sen bygg på. Dock är samma fråga som vanligt; Hur kommer man igång? Hur bara gör man?
Hjälplöshet, acceptera känslan och låt den vara ett tag. Den ska liksom bara få passera. Försök hitta på något roligt och engagerande. Något som väcker nyfikenhet. Det kan vara precis vad som helst.
Sätt att förebygga UTLÖSANDE HÄNDELSER från att hända igen:
Se föregående svar.
Vilken SKADA orsakade mitt PROBLEMBETEENDE?
Ett fyra centimeter långt sår, vet inte hur djupt men igenom samtliga hudlager i alla fall. Och en kortvarig smärta.
Planer för att REPARERA, KORRIGERA och ÖVERKORRIGERA skadan:
Det är väl rengjort, tejpat och omlagt. Kommer även att pysslas om vartefter det behövs.
Mina djupaste tankar och känslor om detta som hänt (det som jag vill dela med mig av):
Jag har varit död i månader nu, när jag skar mig kände jag mig levande, liksom klarare i huvudet, gladare och mer hoppfull. Jag varken kan eller vill döma mig själv för att jag självskadade. Just nu kan jag inte se det negativa i det. Men jag är medveten om att det kommer att dyka upp, inom en relativt snar framtid.
10 kommentarer:
Det gör ont att läsa att du mår så dåligt. (Ingen skuld till dig, du varnade faktiskt innan.)
Och ord som "krya på dig" och "kämpa på" känns så oerhört fjuttiga. Men om du mot förmodan skulle vilja prata så vet du vart jag finns. *KRAM*
åh gumman
jag önskar det fanns nåt jag kunde göra för att hjälpa.
promenad och prata av sig lite nån dag ??
massa kramar!!
Hittade till din blogg och ska titta in den lite närmare.
Det jag undrar är om denna övning är en del av din terapi och om det tillhör någon särskild terapiform? DBT?
Jo, det är en del av DBT:n.
Intressant, vill själv börja i DBT men har hittills inte fått se någon särskild övning som den du skrivit ner.
DBT har varit jättebra men otroligt jobbigt. Försök få det, det är värt besväret.
Låna eller köp "Dialektisk beteendeterapi" av Linehan, Marsha M. , det är färdighetsboken vi använder. Sen kan "Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning" av Kåver, Anna också vara bra att läsa, den är mer info inriktad. Båda finns på biblioteket i alla fall här i Stockholm.
Många med min problematik (Borderline) verkar få väldigt mycket ut av DBT, om man orkar ta sig igenom det. DBT finns inte i min stad, så jag måste isf flytta. Känns inte så tryggt att flytta ifrån alla man känner och all trygghet utan att man mår bättre, men samtidigt så måste man kanske ha DBT för att just må bättre. En ond spiral.
Tack för boktipsen, ska kolla in det!
Är det minst ett år man går i DBT? Har för mig att jag läst det någonstans. Är det gruppsamtal och vad betyder det isf?
Förlåt om jag frågar för mycket, du behöver inte ge svar om du inte orkar och vill. ;)
Jag svarar gärna på frågor om jag kan. Jag har också diagnosen borderline.
Har för mig att det oftast är så att man går minst ett år i gruppsamtalen, man ska hinna gå igenom alla delarna. Det är fyra delar, jag gick tre av dom två gånger och en del en gång. Jag höll på ett och ett halvt år ungefär. Och gissningsvis två och ett halvt år i individuellt samtal. Håller fortfarande på med det. Vad jag förstår varierar det lite beroende på vart i landet man går.
Låter ju inte som en helt bra ide att flytta ifrån hela sitt liv, så att säga, för DBT:n.
Kanske kan du hitta en terapeut där du bor som använder metoden, man måste ju inte gå allt på det sättet det är gjort. Metoden borde gå att använda även i ren individuell terapi.
Terapin består dels av gruppsamtal med två ledare och upp till tio deltagare, min grupp varierade mellan fyra och tio deltagare. Alla startar inte samtidigt. I en tvåtimmars session en gång i veckan. Sen går man också en individuell session i veckan, hos oss 45 minuter.
Och fråga på du :-)
Det verkar ju ta lite tid DBT, men det är väl kanske inte så konstigt. Man ska ju ändra hela sitt sätt att se på saker, ändra sina känsloreaktioner.
Staden där DBT finns ligger en timme bort, men det känns ändå som ett stort steg. Man har ju all trygghet i staden jag bor nu.
Saken är den att jag bor i en liten stad, och det jag kan få är en samtalskontakt via öppenpsyk. Där så tror de i princip inte på Borderline, och ser inte alls allvarligt på det. De är öht inte bra alls på öppenpsyk här, har många problem med samtalskontakt osv. Det är lite dött läge...
Det jag funderar mest över är vad man gör på gruppsamtalen mer konkret? Ska man dela med sig av erfarenheter? Diskutera hur man ska hantera olika situationer? Går man mycket in på djupet och blir privata inför varandra?
Tack för att du svarar, det är guld värt!
Har du möjlighet att pendla till och från den större staden? Kanske kan vara ett alternativ? Jag la min individuella timme innan gruppsamtalen så jag skulle slippa åka, det tar mig en timme och tjugo minuter enkel väg. Fast jag har inte familj och så jag kan vara borta längre tidsperioder på raken så att säga och jag ska väll tillägga att jag är sjukskriven.
Det är lite sorgligt att du inte kan få hjälp där du bor, och ännu mer så att dom inte ”tror” på en borderline diagnos. Det bemötandet har jag aldrig fått, snarare överreagerar psykpersonal gärna när dom fått höra att jag har den. Jag har aldrig förstått varför dock, jag är väldigt introvert av mig.
Så ang. gruppsamtalen:
Det första som hände varje tillfälle var en mindfulnessövning eller avslappningsövning som vi sedan pratade om. Efter det fick alla säga något kort om veckan som gick om det hänt något särskilt eller så. Sen gick vi igenom läxan vi hade sen förra gången och diskuterade våra olika upplevelser angående den och komma med tankar, förslag och idéer angående varandras upplevelser. I mitten vart det fika dags. Resten av tiden ägnades åt att gå igenom det nya avsnittet och den nya läxan.
Vi hann ju prata en hel del om mer personliga saker med, när tid fanns, och det var helt upp till en själv hur personlig man ville vara. Dock fick vi inte prata om självskadebeteende eller uttalade självmordstankar sånt skulle tas i individuella terapin. Tanken var ju att stötta varandra och inte dra ner varandra. Vilket tydligen annars är lätt gjort.
Att ha ett gäng bordisar i ett rum diskuterande svåra känslomässiga saker kan vara en upplevelse. Iof alltid mycket givande men också slitsamt. Men man lär sig väldigt mycket av varandra och det är underbart att se och uppleva att man inte är ensam om sina problem.
Skicka en kommentar