Det känns skumt, denna starka känsla av att vilja hugga, slita och förstöra mig själv.
Att vilja dö så intensivt att jag kan smaka det.
Ändå sitter jag bara här och känner eller kanske mer observerar känslan. Jag liksom erkänner att den är där och att det är ok, men att jag inte kommer (i alla fall inte just nu) agera på den.
Det vore så fantastiskt skönt att slippa mig själv.
Att slippa kämpa, att slippa ångesten.
Helt enkelt att slippa finnas.
Nåja, man ska inte hetsa upp sig, planen för kvällen är öl och lite social samvaro.
1 kommentar:
Kul att du hittade till min blogg och tack för kommentaren!
Förstår hur det känns när det är sådär jäkligt... :/
Ser att du länkat till Korallhavet, är du medlem där? Själv har jag varit mycket aktiv där i flera år, men känner inte längre så stort behov av det. Kallade mig för trullsan där och är ju fortfarande medlem även om jag inte direkt är aktiv. Läser där ibland dock.
Kämpa vidare, jag tror på dig!
Skicka en kommentar