Lördagen var ganska frånvarande men ändå rätt ok.
Pappa ringde, det är alltid underbart att höra hans röst. Jag älskar honom så otroligt mycket. Men det gör också ont, att jag inte mår bättre, att jag inte lyckas göra de sakerna jag sagt att jag ska. Som typ att ringa om den där räkningen. Känner mig så misslyckad.
Söndagen vart bättre, sol och promenad med J. Så skönt att träffa henne då och då. Hon får mig att känna mig lite normal. Vi var ute en timma ungefär och drack te hos T efter det.
Började läsa en bok efter det. Skulle inte gjort det. För den är tung eller var tung. Har redan läst ut den. Och jag mår så illa, även fysiskt. Jag förstår inte varför jag så förtvivlat kämpar för att det ska bli bättre, för att jag ska må bra. Det kommer aldrig att hända. Människor är vidriga små varelser inte för att dom ens är det medvetet utan bara med små små beslut bestämmer sig för att det inte är värt att hjälpa, inte är värt att stå upp för andra, inte värt att bry sig om någon annan än sig själv.
Om ens det.
Som pappa alltid brukade säga, människor är det värsta som finns.
Och man är ju inte mer än människa.
Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar