Mamma är inlagd, får se om hon kommer hem eftermiddag.
Det känns så hemskt att säga det med det har varit underbart skönt att ha några mammafria dagar. Onsdag och torsdag.
Imorse fick jag tag i biståndshandläggaren och vi bestämde en tid till på måndag. Eller om mamma inte kommit hem så blir det senare i veckan.
Det här funkar inte längre.
I torsdags ringde en läkare och hade synpunkter på att jag skrivit till ett par läkemedel på medicinlistan. Mammas ide inte min.
Han var inte glad. För så fick man inte göra, minsann.
Och jo jag fattade vitsen, min miss.
Inte klarar jag av sånt heller.
Har fixat en remiss till palliativa teamet, en instans att hålla reda på alla mediciner och alla kontakter med diverse läkare.
Inte kom jag ihåg att ta med fotstöden och ett av armstöden till rullstolen när vi åkte in. Mamma sa inget heller iof, men det gör hon tydligen inte längre. Om hon någonsin gjort det.
Hon kan tex. sitta och frysa, verkligen kvida av att det är kallt. Men frågar jag vad som är fel säger hon att det inte är något. Efter typ 14 gången jag frågar klämmer hon ur sig att det är kallt och att hon fryser. Detsamma gäller toabesök, vilket är värre. För det är fan inte kul att tvätta.
Jag förstår inte varför hon gör så.
Har hon givit upp? Hon kanske bara följer med.
För att slippa tänka och känna själv.
Jag vet inte.
På direkt fråga säger hon att hon vill leva.
Men inget i det hon säger eller gör visar det.
Det är komplicerat antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar