Förlamad

Jag känner mig förlamad.
För mycket ångest, för mycket av allt.

Känner att jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid eller tillräckligt många besök hos mamma. Och när jag är där så vill jag inte vara där. Det gör så ont att se mamma må dåligt. Det gör så ont att inte kunna göra något för att hjälpa. Jag hatar att inte kunna ta mig till och från sjukhuset på egen hand. Jag hatar att inte ha körkort. Jag känner mig bara krävande och jobbig för jag måste ha någon som kan köra. Och när jag är där får jag inte ha mamma för mig själv för den som skjutsar är alltid med upp.

Jo jag inser att det bara är gnäll från min sida.

Sen när det gäller mig själv så, tja jag vet inte.
Känner mig bara förlamad.