Klar med DBT:n

Var hos terran för sista gången idag.
Sista DBT samtalet.
Jag måste erkänna att det kändes enbart skönt.
Det har varit en lång resa, ett och ett halvt år i grupp med färdighetsträning och nästan tre i individuellt.
Jag har fått eller snarare kämpat mig till så mycket, ny är jag mer medveten om hur jag fungerar, varför jag gör och reagerar som jag gör och jag kan känna och sätta ord på känslorna på ett sätt jag inte kunde tidigare. Att gå DBT är det klart bästa jag gjort.

Jag känner.
Jag är.

Jag har blivit tydligare och det är så skönt.

Nu ska jag smälta allt och försöka få lite distans till det. Och remiss är skickad till alvik, så jag får en kontakt där och får mina piller utskrivna och kanske en samtalskontakt så jag/dom kan fånga upp mig om jag kraschar igen.

Men jag tror att även om det kommer att bli skakigt hela det närmsta året så tro jag att det kommer ordna sig. Att jag kommer att klara mig och fortsätta utvecklas och växa.

I samtalet idag kom vi fram till att jag kan hela överkursen så att säga, att hantera ångest och självskadetendenser och självmordstankar. Kanske kommer jag inte alltid lyckas men jag vet vad jag ska göra. Det är grunden jag inte har kläm på än, att minska sårbarheten. Att äta på regelbundna tider, bra hälsosam mat. Att sova och vakna på regelbundna tider. Att röra på mig. Att ta hand om sjukdomar så fort dom dyker upp. Hålla rent hemma. Osv. Jag vet inte varför just grunden ska vara så svår, men jag jobbar på det och kommer nog få göra det resten av livet.