Jag har två stora drömmar.
Och jag har haft dom länge.
Men jag har aldrig vågat söka dom, vågat försöka.
För då kan man ju inte misslyckas.
Dröm 1, att läsa till och jobba som psykolog.
För det första skulle jag aldrig klara av att plugga in så mycket, jag har ju försökt mig på det i omgångar, dock i andra ämnen. Dessutom skulle jag inte få CSN igen, eftersom jag misslyckats för många gånger redan.
Men även om det inte finns någon realistisk chans att uppfylla den, kan jag inte släppa den heller. Vilket är både frustrerande och nedslående. För skillnaden mellan min dröm och verkligheten är för stor.
Dröm 2, att skriva en bok.
Av någon anledning kommer jag mig bara inte för att sätta mig ner och börja. Jag har inga större krav på att den ska ges ut, utan det jag vill ha är nöjet och tillfredsställelsen att kunna läsa och ha något som jag själv skrivit.
Den här drömmen borde ju vara möjlig att uppfylla. Även om jag inte vet om jag vågar. Känner mig så feg. Jag vet att jag skulle bli helt knäckt om jag misslyckades. Fast, det är klart, jag har ju tid på mig.
Drömmar borde ju vara något bra, något som är positivt.
Men jag vet inte, jag får bara ångest av dom.
Frustration och misslyckandekänslor.
Att ha drömmar gör ont.
4 kommentarer:
På grund av olika anledningar går tyvärr inte alla drömmar att uppfylla, som din dröm om psykologutbildning. Men vem vet, du kanske vinner en massa pengar en dag och helt plötsligt kan förverkliga drömmen?
Dröm nummer två skulle jag satsa på om jag vore du. Som jag har förstått det så är det ganska poppis att skriva om sitt liv. :)
Go ahead! Kram
Så länge man lever finns chansen att ens drömmar någon gång går i uppfyllelse.
Sedan tror jag ibland att en kan "fastna" i drömmar, och det i sig kan göra att en har svårt att skapa det liv en vill leva.
Kanske kan det hjälpa att fundera på vad du behöver just nu för att må bra. Kanske kommer du gå din psykologutbildning någon gång, men det viktiga är ju faktiskt livet här och nu :)
Hur kommer det sig att så många som har psykiska problem drömmer om att bli just psykolog?
Kan det vara så simpelt att vi alla blivit dåligt bemötta inom psykvården att vi vill komma in och orka och vilja ge den omtanken vi själva aldrig fick?
Jag tror det.
Dessutom är ju "måendet" någon man kan så att säga, så det kanske inte är så långsökt att man då vill jobba med det.
Dessutom kanske man vill bli psykolog som ett steg i att förstå sig själv mer.
Jag vet inte.
Skicka en kommentar