Skam

Har tidigare haft svårt att förstå och ens definiera känslan skam.
Hur den känns och om jag känner den.

Så är det inte längre. Känslan är intensiv och det är skam jag känner. Så tydlig.

Jag skäms för
att jag valde att inte gå till terran igår. För att jag inte klarar av att må bättre, för att jag inte klarar av mitt liv på ett bättre sätt. Jag skäms för alla mina "Jag vet inte"-svar. För att jag inte förstår. För att jag inte kan acceptera.

Jag skäms för
gåvan jag gjort till A för att fira att hon är klar i terapin. Något jag tycker är värt att firas. Men jag skäms för texten jag skrivit, för ramen jag satte den i. Jag skäms för den känsla jag försökte förmedla. Jag skäms för att jag skäms. Men jag kommer trots det ge henne den och hon får göra vad hon vill med den, till och med stoppa den i en byrålåda eller slänga den. Det är ok, men jag skäms för att jag skäms över något jag skapat.

Jag skäms för
att jag ställde in promenaden med J. Jag sms:ade vid fyra snåret på morgonen, kunde inte sova, trots piller och sånt. Jag skäms för att jag inte kunde sova, för att jag hade sån ångest, för att jag inte kan ta hand om mig själv så jag kan ta mig ut på en enkel jävla promenad. Jag gillar ju dom promenaderna med henne juh. Jag skäms för min oförmåga.

Jag skäms för
att jag inte ens hörde av mig till L igår. Vi skulle ses på en fika, vilket var min ide till och med. Jag mådde så dåligt, sån ångest. Och visst jag var lite fysiskt sjuk med men va fan. Jag skäms så för att jag inte ens loggade in och meddelade att det inte skulle bli något. Hon skulle förstå och vi kunde ta det en annan dag. Jag skäms så och jag skäms för att jag skäms. Jag skäms för mig oförmåga, min mesighet, min idioti och rent ut sagt elakhet i tanklösheten.

Jag hatar denna intensiva skam.
Men nu vet jag med all önskad tydlighet vad det är för känsla, nu kan jag identifiera den enkelt och klart.

Jag hatar mig själv.
Jag skäms för att jag hatar mig själv.
Jag hatar att jag skäms för mig själv.
Fan.