*Suck*

Terapi igen efter sommaruppehållet idag. Jag nämnde tankar på döden, tankar på att jag aldrig kommer att må bättre, på att det inte finns något hopp för mig, att jag borde sluta med terapin.

Nej, jag vill inte dö och jo, jag vet att det finns hopp men det här är saker som upptar mycket av mina tankar just nu så jag ville ventilera saken.

Vilket jag iof vet sen tidigare att det inte funkar, jag upplever att hon inte lyssnar utan bara blir defensiv. Oavsett om jag uttryckligen säger att jag inte vill ta livet av mig, i alla fall inte just nu.

Det är ju mitt ANSVAR att leva (tydligen), inte för att jag skulle ha rätt till ett liv eller att jag skulle vara värd att ”typ” må bra. Utan för att nu har jag ju gått i terapi ett tag och vården har ju lagt ner tid och pengar på att hjälpa både mig och mina händer och skulle jag då ta livet av mig skulle det ju vara bortkastat. Och så för att vänner och familj ju inte ska må dåligt och bli ledsna, då är det ju mycket bättre att jag mår så dåligt i 40 år till för annars är jag ju en dålig och elak människa.

Det här funderade jag på och även tog upp innan jag påbörjade DBT:n så det är ju inga nya tankar så att säga. Jag har under alla år sen bup känt ungefär så här.

Och när jag mår sämre så blir det så mycket tydligare. All bortkastad tid, alla onödiga resurser som lagts på mig. Jag mår ju fortfarande inte bra så dom har ju inte fått valuta för pengarna. Inte för att det varit mycket till terapi tidigare men ändå.

I varje fall resulterar varje försök till att ventilera dessa tankar till att jag känner mig som en ännu sämre mänska, otacksam, elak och totalt egoistisk. Ovärdig helt enkelt och det gör ju inte direkt att jag mår bättre och det gör inte mitt självhat mindre.

Jag vet inte vad jag vill att hon ska säga.
Kanske bara:
”Jag förstår att du mår dåligt just nu men att den tid vi lägger ner här i terapin faktiskt är värdefull. Att du är värd den tiden och pengarna det kostar, för jag tror att du kan få ett bra liv, att du kan lära dig hantera det jobbiga på ett produktivt sätt. Att vi gör det här jobbet för att DU är värd det och inte för någon annans skull. För att du ska må bra och inte för att någon annan ska slippa må dåligt.”

Iof är det möjligt att det är det hon säger men det är inte det jag hör.

Jag vet inte, det är så lätt att bara ge upp.
Nu står jag där ytterst på kanten igen.
Bara ett litet steg, eller ett litet icke-handlande.
Och jag skulle slippa hela skiten.
För alltid.

Jag tror döden bara är ett ingenting, något som om man kunde känna det skulle vara nästan stillsamt. Och detta ingenting varar för evigt. Den tanken känns av någon anledning hoppfull för mig. Det borde ju också göra livet så mycket viktigare kan man tycka. Jag undrar ibland varför jag inte upplever det så.

Nåja...