ibland får jag glimtar
av vad som finns innuti mig
känslor, tankar
som jag vanligen förtränger
dom glimtarna gör ont
det jag gör och har gjort mot/med min kropp
det krävs ganska mycket för att förstöra den så
skada den så
men allvarligt?
är det meningen att jag ska leva detta ickeliv?
för vad?
vad kan jag göra åt det?
kan jag göra något åt det?
vill jag göra något åt det?
sanningen är att jag inte vågar
så jag har dömt mig själv till detta ickeliv.
allt som finns där inne,
allt som finns där ute,
jag vågar inte sträcka ut handen och röra vid det.
jag vet inte vad som skulle kunna hända,
vet inte vad som är mest skrämmande,
att misslyckas
eller att lyckas.
jo, det mest skränmande är att känna.
då känns det som jag drunknar,
sugs ner under ytan
kämpar förtvivlat för att komma upp igen
hittills har jag tagit mig upp
stängt av, flytt
vad skulle hända om jag bara släppte taget?
skulle jag drunkna?
skulle jag lära mig simma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar