Ensamhet

Låg död i tre år.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12787281.ab

Känner sån sorg.

Att inte bli saknad.

Inte någonsin.

(Vilket varmt och medmänskligt samhälle vi lever i)

~~~~~~~~~~

Har funderat en del på det där.
När skulle någon börja sakna mig?

Det är ingen som har någon extranyckel.

Det är ingen jag har kontakt med varje dag, inte ens varje vecka.

Och det är ju en liten bit mellan att någon börjar sakna en och att verkligen börja leta.

Och vad ska den som letar göra?

Man måste ju ha varit försvunnen ett tag innan man kan göra en anmälan.

Och även när man gjort det får ju polisen inte bara gå in i lägenheten.

Det måste finnas misstanke om brott eller allvarlig skada. (har jag för mig)

Dessutom är väll "försvinnanden" inte direkt prioriterade.

Tja, jag vet inte.

Min närmsta familj är ju lite speciell. Pappa kan gå ett par veckor innan han ens slår

på sin mobil så att det går att få tag på honom, än mindre att han ringer mig.

Han lever efter devisen att om man vill honom något får man väll skicka ett vykort.

Bror min mår inget vidare och det kan gå månader mellan gångerna vi pratas vid.

Och någon gång då och då skickar han över ett mail med en länk eller två.

Har sporadisk vykorts kontakt med mina gudföräldrar och det är inte så ofta det

heller. Har ingen kontakt alls med övrig släkt.

Och vänner, tja har mycket sporadisk sms och messenger kontakt med dom.
Så jag antar att det skulle dröja innan dom undrar vart man är bara därför.

Nu är jag ju medveten om att det där med vännerna, alla typ 2, är mestadels pga mig.

Familjen är som den alltid varit. Det är svårt att lära om, det är svårt att orka engagera sig.

Jag vill ju inte komma för nära om jag sen får för mig att inte leva mer så vill jag ju inte

göra andra mer än nödvändigt ledsna.

Det där med ensamhet är inte så lätt.

Varken att vara eller bli.

Och än svårare att ta sig ur det tror jag.