Internet är trasigt hemma

Det är sååå synd om mig.
*ynk, ynk, ynk*

Har varit tvungen att masa mig iväg till bibblan.
Inte lätt.

Måendet är väldigt svängigt och skört.

Ena stunden är det rätt ok och jag får lite gjort,
nästa vill jag bara sova eller ännu hellre dö.

Lite mycket funderingar om vilken verkligen det är som är verkligheten så att säga. Den där jag mår skit och som känns mest verklig eller den där jag inbillar mig att det är ok, som inte känns verklig.

Inte för att det direkt spelar någon roll.
Skit är det vilket som.

Bara idéen att jag skulle kunna bidra till något, kunna åstadkomma något är ju bara löjlig. Historien säger en del om hur framtiden blir.

Jag har aldrig "lyckats" med något, så varför inbilla sig att det skulle hända nu?

Det finns ingen plats för mig.
Det är så jag känner.

Sen, visst jag vet varför, för lat, ingen vilja, inga initiativ.
Då blir det ju inte bättre än så här.

Jag vågar inte.
Eller vill jag bara inte.

Oavsett är det mitt "fel" eller vad man ska kalla det.
Man är ju en samhällsparasit!