Jag blir så trött av att ha ångest.
Men jag har varit social för ovanlighetens skull.
Varit iväg på middag.
Det är knappt jag kommer ihåg hur man gör när man är social.
Skrämmande.
Jag har varit så bra på att avreglera mitt liv.
Det finns nästan inget kvar.
Jag är snart ensam.
Och det var ännu skummare att umgås med folk som är "friska".
Att inte prata sjukdom, diagnos, meds och självmord.
Underligt.
Men ganska skönt.
Det är komplicerat det där.
Vågar inte.
Vara social.
Egentligen?
Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar