Fundering: Självmord

Jag mår dåligt, nej inte alltid men oftast och det har jag nu gjort i 20 år. Jag var 15 när jag gjorde mitt första självmordsförsök, en mycket tafflig historia med alkohol och diverse lama värktabletter, dessutom när jag var på lyran så ringde jag till min psykolog på bup.

Så det vart en tripp till ks.

Åh, nej det var det andra, den första om man nu kan kalla det för det var på Kreta, då skar jag mig lite tafatt i armlederna, ynkligt. Det fanns inte en chansa att jag kunde ha dött.

Det jag lärde mig av detta att man nog måste ha lite mer självdisciplin, och ska man skära ska det vara djup och ring för helvete inte efter någon annan.

Nåja, jag har hunnit med ett antal under åren. De flesta rena impulshandlingar och då gick det ju inte bra av förklarliga skäl. Och jag har gjort ett par som varit betydligt mer välplanerade, och borde ha funkat tycker jag. Kanske suger jag för hårt på matte och helt enkelt räknar fel.
Vad vet jag.

Mitt i mina tycken bästa försöket var sommar/hösten 04 om jag inte mins fel. Då hade jag storstädat, det hade aldrig varit då fint hemma. Jag hade plockat fram de saker jag lånat men inte hunnit lämna tillbaka och satt postitlappar på dom men namn och nummer så att ägaren skulle få sin bok tillbaka. Jag hade sorterat alla mina papper och skrivit om hur jag ville ha begravningen och vart jag ville spridas, jag ska kremeras.

Och gott om piller hade jag med, neuroleptika, betablockerare, värktabletter, blodförtunnande, antideppmedicin och ganska mycket av varje. Jag var verkligen säker på att lyckas.

Jag köpte blommor och bäddade rent innan jag duschade och tog alla tabletterna, det var en ordentlig måltid. Men ner gick dom.

Jag lade mig i sängen på rygg och mycket bekvämt, trots att jag hade lagt i plastsäckar för att skydda sängen. Men ja, efter ett eller två dygn vaknade jag i alla fall och mådde skit, världen gungade ett par månader och så. Just då hade jag ingen kontakt med psyk och kände heller inget behov att uppsöka läkare.

Sen var det bara att leva på som vanligt typ. Långt senare när jag berättade om det här på psyk blev dom helt förskräckta, jag förstår fortfarande inte varför. Jag överlevde ju.

Den senaste bravaden var en inpulshandlig. Jag gör korkade saker om jag tar för många stilnoqt, men visst var det med vilja. Tror jag, jag kommer inte ihåg vad som hände och jag saknar typ 2 dygn innan med. I alla fall kom jag in på akuten den 25 februari och var tydligen ganska risig. Jag hade legat på mina händer i över ett dygn, så det vart 2 operationer i höger och 4 eller om det var 5 operationer i vänster. Jag låg först på medicin och sen på handkirurgen. Sen har det gått åt mycket tid till att få dom att fungera igen. Njurarna uppskattade inte heller tilltagen och inte levern heller, men de mår båda bra igen. Fast två veckor på sjukan med båda händerna i paket är inte en höjdare, jag lovar.

Vet fortfarande inte varför jag överlevde, M kom hem när han inte skulle, trodde jag i alla fall. Ska fråga honom om saken.
Jag vet inte riktigt vad kontentan på det här är mer än att jag uppenbarligen är helt inkompetent när det gäller att ta livet av sig. Kanske är det bara för att jag är så insnöad på metoden, pillerförgiftningar. Uppenbarligen är det dags att prova något nytt, antar att det (om det blir en ny vända) hopp eller drunkning. Men jag gillar stillsamheten i piller.

Sen känner jag inte att jag vill ta livet av mig just nu, av någon konstig anledning. Men skulle det hända vore det helt ok ändå.

Jag kan lika gärna leva.
Jag kan lika gärna dö.
De är för mig likvärdiga påståenden.

Och ja, jag är ambivalent.

Jag tror konsten är att hålla sig borta från impulsivitet, för då blir det lätt bara något.

Jag vill välja vad jag ska göra och hur jag ska hantera framtiden.