Förvirring är det som råder. En känsla eller kanske bristen på en. Jag är hemma, det är kallt för fönstret står öppet och det är regnruggigt ute. Ändå behöver jag luften, den klarare och svalare så jag kan känna kroppen. Jag fryser om fötterna trots raggsockor.
Thé är min föda, inget annat smakar. Det har nästan alltid smakat, vad har hänt med tröstätandet? Frosseriet? Glädjen i en smak?
Det är så rörigt här, dammig och torkad disk står lite här och var, saker i högar. Man kan ju undra varför det ska vara så svårt att hålla rent, eller är det för att jag helt enkelt inte vill. Att jag inte anser mig vara värdig ett rent hem.
Vem är då jag? En trasig själ utan skäl.
Allt jag vill ha är inre trygghet och lugn. Allt jag vill är att aldrig ha existerat. Inga minnen, inga rester, inga saker. Ingen som vet vem jag kunde ha varit. Att dö vore inte detsamma. Även om det är det enda alternativet som finns.
Är livet då så hemskt?
Nej, såklart inte. Det finns många underbara saker, som lugna vatten, en varm kram, att lyckas med något som är svårt, en glad hund och att hoppa i vattenpölar. Och ändå…
Vet inte varför men det räcker inte, är jag gör girig? Ska jag nöja mig med en sekund av gladhet om dagen? Kan det väga upp all ångest och självdestruktivitet? Kan det väga upp för det intetsägande väntandet?
Vänta, det mesta går ut på att vänta. På att ångesten ska lugna ner sig men försvinner gör den inte. Vänta på lite energi att röja lite, duscha, dammsuga, laga lite intetsmakande mat.
Är jag rädd eller bara lat?
Jag skulle nog påstå båda.
Det känns som om jag har många ord för ingenting.
Jag kommer ingen vart.
Jag kan inte bestämma mig.
Jag flyter med.
Jag vill agera inte reagera.
Jag vill kunna se hur jag fungerar och hur jag kan ändra.
Jag vill vara någon.
Men det kommer jag nog aldrig bli.
Bara ett konstaterande.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar