Konstaterande

Ska det verkligen vara så här?

Ja, det ska det tydligen.

Jag mår så här och jag ska må så här.
Det finns ingen hjälp.

Det är bara att stå ut tills det inte går längre.

Ibland undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna att må så dåligt. För något måste jag ju ha gjort. Inte kan det väll vara så att jag mår så dåligt för ingenting? Ingen anledning alls?

Jag vet att det inte är någon mening med måendet. Det bara är.

Jag vet att jag mår dåligt nu och jag vet att det kommer att bli värre när jag börjar gräva i varför. Jag vet att jag är ensam i det här.

De gånger självmord/döden kommer upp på terran så får jag intrycket att det hadlar mer om hennes "misslyckande" än mitt inte orkande.

Visst tycker jag nog att jag kommit långt i terapin, men jag funderar mer och mer på att sluta. Det känns som om jag kastar bort tiden för henne och för gruppen om jag ändå vill dö. För det vill jag.

Kanske borde jag bara bestämma mig, fatta ett beslut.
Men jag vågar inte, inte än, för jag vet vad beslutet kommer att bli.

Under tiden slösar jag tid, min och andras. Och jag mår sämre för det.

Jag sörjer att jag inte lyckades senast.
Varför gick det inte då?

Det skulle sparat så många, så mycket tid och kraft.
Tid och kraft dom kunde lagt på någon som är säker på vad dom vill och som förtjänar det.

Håll käften kärring!
Sluta gnäll!
Det blir inte bättre av gnäll.
Jag blir inte bättre av gnäll.