Måndag

Träffade A i fredags vi tog en promenad och pratade. Hm, berättade bla. om foten, hatar hur hon lyckas synliggöra det jag inte vill se. Jag visste väll att det fanns en anledning till att jag gillar henne. Jag behöver det. Minns att det var samma med händerna, tja även om det var lite allvarligare då.

Har velat sova hela helgen och lyckats till viss del. Har drömt en massa skumma saker. Det gör att jag inte vill sova även om jag behöver det. Fan va komplicerat allt kan vara då.

Det ser förjävligt ut här hemma, hur svårt kan det vara liksom?

Jag mår uppenbarligen inte bra, det syns på omgivningen. En röra inuti och väldigt mycket flyktbeteende. Inte känna, inte tänka, inte finnas.

Ska det verkligen vara så här?

Tja, tydligen.

Det finns ingen vardag längre, inga dagar då det är lite ordning och lite bättre. Har iof nog inte funnits sen M eller kanske till och med sen G. Fan det var länge sen. Ska mitt liv verkligen se ut så här? Varför kan jag bara inte "bara göra"? Varför är det så svårt att få till det där svenssonlivet som "alla" andra har? Ok det kanske inte det jag vill ha men ändå.

Lite fler bra dagar vore trevligt.

Lite mer medveten närvaro.

Lite mer positiv känsla.

Lite mer liv.