Trött

Fyller i mina dagbokskort och på så gott som varje dag står det trött. Och visst förstår jag varför, sättet jag lever på gör saker knappast till det bättre. Varför envisas jag då med att fortsätta på det här sättet? Varför klarar jag inte av att äta bättre, röra på mig mer osv. Det borde ju inte vara så jävla svårt, tycker jag.

Jag har funderar endel på det där, på varför jag inte klarar av att vara snäll mot mig/ta hand om mig bättre.
Jag misstänker att det är pga. mitt intensiva självhat, säkert kombinerat med den konstanta osäkerheten på mig själv och vem jag är.

Om man inte blir validerad som barn, hur lär man sig då att ta emot validering i vuxet tillstånd, hur lär man sig tro på och reflektera över det man får?

Dessutom...

Hur slutar man hata sig själv?
Hur är man snäll mot sig själv? När man varken vill eller tror på sin egen existens.

Jag tror att det även spiller över på andra, eller rättare sagt min bild av andra. Vi talade tidigare om relationsmyter i dbtgruppen och jag har en egen (som jag verkligen tror på men som kanske är en myt trots allt), "Om jag inte tycker om mig, varför skulle någon annan göra det?" och "Om nu någon ändå gör det, varför skulle jag umgås med någon som har så fantasktiskt dålig smak och omdömme." Det är inte direkt sånt som underlättar i relationen till andra.

Jag är medveten om (intelektuellt i alla fall) att jag har svårt för att knyta an till andra.

Jag undrar också vad är det jag inte ser hos mig själv nu?
Tex. har jag sjukdomsinsikt?
Eller snarare i mitt fall stördinsikt?
Jag vet inte.

Jag är medveten om att jag inte har det när det gäller den fysiska biten.

Jag pratade med min älskade bror idag. Det var jobbigt för jag har så svårt att hantera hans hat mot världen och mot sig själv. Det är i alla fall så jag uppfattar honom. Och visst förstår jag att det måste vara utmattande att leva med det och allt annat som han har att hanskas med.

Kanske tar jag åt mig för mycket, kanske bryr jag mig för mycket. Jag vet inte men det känns som han är min länk till hoppet, till att kunna tro på en familj, att han bryr sig om mig. Kanske är det orättvist av mig att lägga det på honom, han vill nog inte ha det. Och han tror definitivt inte på det. Det skulle ju gå emot hans bild av världen.

Hans bild av världen, jag har svårt att acceptera att världen skulle vara så negativ. Ja, visst kan de verka så ibland eller ja oftast, men det finns fina saker också. De små sakerna. Kanske förväntar jag mig inte så mycket av världen och livet längre, om jag ens någonsin gjort det.

Kanske är jag nöjd med för lite?
Fast det är klart, för lite för vem?

Det är ju mitt liv, då får jag ju bestämma själv vad som gör mig nöjd och hur mycket som skulle krävas för det, eller hur?

Jag vet inte, jag är trött och har nog rört till det lite.

Kanske är det så, att för den som inte finns, är kraven inte så höga.

Jag är ledsen och trött.