öh

det är tungt att vara jag, fan...
Men jag tog mig upp och masade mig iväg till bibblan för att lämna böcker och köpa onödiga saker att äta.
Åh och så ljus förståss, jag gillar det, mysigt.

Annars är det väll bara skit.
Jag har insett att jag inte har någon eller i alla fall inte mycket till självinsikt ang:
borderlinen, övervikten, värken i handen, sockret
eller ja allt som har med min kropp och sjukdom att göra.

Jag vill inte veta, vill inte, vill inte, vill inte.
Känner mig verkligen som en struts som sticker huvudet i sanden och/eller en trotsig treåring.

Ja, jag är medveten om att det inte funkar men allt jag hör är inte, inte, inte i huvudet. Jag verkar inte ens kunna tänka på det.

Men allvarligt, hur ska jag då kunna göra något åt saken om jag inte ens kan erkänna för mig själv att det är så?

Vad hände med den radikala acceptansen, jag försöker implementera i mitt liv?

Ibland blir jag bara så trött på mig själv.