Mesigt

Sova är mesigt.
Inte en blund.

Men nu har jag duschat i alla fall och snart ska jag upp och iväg till ks för omläggning, så det är ingen ide att natta nu.

Tänkt lite under natten om psyk, känner att det är lite, moment 22 över det hela. Jag måste själv påpeka och säga vad jag behöver men när jag gör det blir jag idiotförklarad och lite *pat, pat, pat* på huvudet, som om jag inte visste något om vad jag behöver. Och ideerna är bara bra om de kommer från min psyk-läkare. Som heller inte tar sig tid att träffa mig eller lyssna. Tror inte jag någon gång fått mer än 20 min av hennes uppmärksamhet någon gång oavsett vad det gällt och jag har fått vad? 4 möten sen jag började där och denna människa ska bestämma om jag är frisk eller inte. Underbart. Har inte känt mig trodd heller när jag berättar om hur jag mår. Det upplevde jag inte på förra stället. Men är man lat så är man och jag var dum som bytte.

Jo, jag är medveten om att det är rörigt skrivet men jag är trött.
Men frisk och arbetsför.

Jag sa senast till min psykolog att jag tyckte det var underligt att de tyckt att jag var frisk och arbetsför och inte behövde sjukskrivning längre, då sa hon att "det har jag inte sagt" visst det medgav jag och tyckte att "men du har ju inte påstått motsatsen heller", det kommenterade hon inte.

Jag har hittills tyckt att hon var bra som min psykolog, men jag undrar. Har tänkt tillbaka på våra samtal och visst jag har nog varit uppslukad av att jag äntligen har kunnat prata om saker, jag har aldrig haft orden tidigare. Men förutom någon som lyssnat, vad har jag fått tillbaka?
Inga ifrågasättningar, inga provokationer.
Jag har aldrig känt att hon var på samma nivå som mig, har alltid upplevt att hon står över mig. Jag litar inte på henne. Även om det inte varit medvetet har jag nog prövat henne de senaste gångerna, jag har tappat orden eller snarare meningen att säga något. Och hon har inte sagt något, inte visat att hon vill veta. Hon har inte ens väntat ut mig utan tyckt att vi ska avsluta tidigare.
Hon har inte ens velat eller kunnat stå ut med mig hela min tid, som inte är så lång i sig.

De har slarvat bort min journal. Tror iof inte att det är medvetet slarv utan mest noncalans.

Nej, jag känner mig inte prioriterad, har aldrig gjort det hos dom.
Känns mest som om jag är ivägen. Det är jag iof också. Jag kostar ju bara.

Känns som om de inte vill att jag ska ta livet av mig men de vill inte hjälpa mig eller bryr sig om att hjälpa mig heller.

Usch vilken usel svenska det blir idag.