*suck*
Inf. Psykologen.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag mår skit och ingen verkar bry sig.
Och jag är sorgligt medveten om att det är mitt eget fel. Jag har
tydligen inte förmågan att göra mig förstådd. Så jag antar att jag får
leva med skiten. Jag vet inte vad eller hur menmen.
Allt är fel med mig, allt jag säger, gör och är. Tydligen lyckas jag inte
visa eller berätta hur jag mår, eller berätta hur jag känner mig. Jag
kommer inte undan masken jag så tidigt skapade.
Jag hämtade en kopia på min journal. Fan, jag utvecklas inte. Jag
sitter tydligen fast i skiten. Men jag trodde att jag gjorde framsteg i
alla fall, men jag jämförde med min förra journal från -02, -04 men
inte då, det är samma skit i den, samma saker jag gjorde fel. Men på den
tiden hade jag inte språket, jag kunder inte tala för mig själv.
Var på dbt-möte, tror aldrig jag blivit så dissad i mitt liv.
Inbillning? Ja, säkert. Men känslan var så tydlig. Jag riktigt kände
"Men åh nej, hur ska vi bli av med denna då, hon har inget här att göra".
Jag är så trött och ledsen. Vad säger man?
Jo jag vet att jag ser proper ut när jag kommer dit, att jag är ren och har
ok kläder. Annars skulle jag inte ens våga gå ut. Jag vet att jag ibland
skrattar och ler, att jag försöker säga positiva saker, jag vill då förtvivlat
gärna att ni ska tycka om mig. Jag vet att det inte är det, det ska handla om
och jag vet inte varför det är så förtvivlat viktigt för mig. Kanske för att
mitt sociala liv inte riktigt finns. Jag har inga vänner, min sista vill inte
prata med mig längre för att jag då och då bara försvinner. Ja, jag
försvinner då och då när jag inte orkar. Och visst förstår jag varför hon
tycker då och jag respekterar hennes beslut.
Jag hatar mig själv, min kropp och allt jag står för. Och varför gör jag det?
Jo, för att jag är dum i huvudet och självskadar, jag skär mig och bränner
mig.
Maten funkar ju bra, jag lever på Coca Cola och glass, vilket naturligtvis
gör sitt bästa för att min redan motbjudande höga bmi på över 34 ska
bli ännu högre. Jag är FET. Men idag blir det ingen glass, jag har köpt
schwartsvaldtårta som jag ska äta upp….själv.
Det är första gången på låååång tid som jag mer eller mindre medvetet
köpt något som jag vet jag kommer kräkas upp igen. Ja, visst är det
äckligt (jag är äcklig) men man känner sig så härligt tom efter det. Och
jag känner hur intensivt jag äcklas av min kropp och min totala ovilja att
ta hand om den. Jag vill inte tänka på den och jag vill inte känna den.
Vilket jag naturligtvis gör och sen jag började med Lyrican känns ALLT,
hur kroppen ligger mot underlakanet, hur trosorna känns, hur bh:n sitter
åt och vindpustarna längs benen och hur håren då reser sig, precis allt.
Och jag ser och äcklas av bilden som tittat tillbaka på mig i spegeln. Jo,
jag vet att den där är jag, men jag vill inte erkänna det. Jag mår illa.
Inte kunde jag sova inatt, låg och tänkte alla möjliga kostiga saker, det
mesta var rena fantasier. Totalt meningslösa. Varför kom jag inte på att
jag skulle ta en Stilnoct, jag har ju sådana för att kunna somna. Den
briljanta idén kom jag inte på förens solen var på väg upp och då var
det för sent, jag skulle upp och åka till Karolinska sjukhuset för att få
min arm omlagd. Nej, jag är inte snabbtänkt.
Jag är så trött att jag inte ens vet vem jag är längre. Jag kan sova
dyngsvis. Och när jag inte sover är jag så trött att jag inte kan koncentrera
mig på något. Och jag ska söka jobb, har inte ens börjat med det. Äter
typ en gång om dan och medsen tas typ då. Sover resten av tiden.
Det är så skönt att sova. Så mjukt och luddigt. Som om jag inte fanns.
Men jag är inte sjuk i alla fall, påstår dom. Idlar på chatten för jag inte
vill vara ensam men jag orkar inte skriva eller läsa vad andra skriver.
Jag är så......mossig. Men jag orkar inte. Vill bara sova. Vad ska jag göra?
Somna om?
Jag är medveten om att jag inte säger mycket om mig själv, att jag är
svår att lära känna. Jag har dock gjort mitt allra bästa för att förmedla
mitt mående till psykologen och psyk-läkaren, men har ni förstått? Ni
säger att ni har det, men jag undrar. Ni anser att jag är frisk eller i alla
fall arbetsför och ska börja söka jobb på heltid nu på måndag. Jag antar
att ni vet vad ni gör och att ni har rätt.
Jag kanske bara inbillar mig att jag är sjuk, jag kanske är simulant.
Är jag inbillningssjuk? Mina "problem" kanske inte finns, jag kanske bara
inbillar mig dom, så jag kan tycka synd om mig, så jag slipper göra något
av mitt liv. Hur vet jag att dom är på riktigt? Hur vet jag att jag inte bara
fejkar mitt mående? Larvar jag mig bara för att få lite uppmärksamhet?
För enligt, dig, min psykolog är jag ju frisk och arbetsför. Och du måste ju
veta, du är ju utbildad och känner mig i alla fall lite. Då måste ju mitt
otroliga sömnbehov, min flykt, mitt självskadande, inte vara på riktigt.
Kanske jag sover för att jag inte vill se verkligheten? Kanske har jag dragit
mig undan de få vänner jag haft för att de inte ska se att jag är fejk, att jag
bara låssas må dåligt för att jag inte skulle finnas annars. Kanske äter jag
så mycket för att inte känna tomheten, att det inte finns några känslor inne
i mig, att jag inte har några tankar inuti. Kanske hänger jag på chatten
enbart för att bekräfta min existens, kanske skriver jag är av samma skäl.
Om mina känslor inte finns eller inte är sanna så mår jag ju inte dåligt.
Kanske mitt liv inte finns.
Kanske är det så att jag bara kostar pengar, som ni inte vill slösa på
mig, jag är ju ett hopplöst fall som egentligen inte ska gå på öppenpsyk,
för jag kan ju varken vara särskilt prioriterad eller ens trodd, när jag
måste ringa och tigga dagligen i sex dagar för att få en tid hos
jourläkaren. Min egna psyk-läkare har ju varit borta ett tag nu.
Och nej jag vet att jourläkaren inte kan göra så mycket, han känner
ju inte mig utan lyssnar på psykologen.
Jag hatar mig själv för att jag inte bara är negativ när jag pratar med
dig och jag hatar att jag låter så positiv, särskilt när jag pratar om hur
dåligt jag mår och hur mycket ångest jag har och hur mycket jag vill dö.
Och jag hatar att jag inte kan ta hand om mig själv, jag hatar att behöva
leva på andras pengar, på försäkringskassans nåd. Och jag hatar att jag
inte kan hantera de få slantar jag har så jag har lite kvar i sluten på
månaden. Jag hatar att jag inte lyckats skaffa en egen lägenhet trots att
jag är 34. Jag hatar att jag inte kan hålla snyggt hemma, att jag är så
slarvig och oförsiktig men mina saker som jag iof inte ens gillar.
Och att det är så ostädat, kläder i högar, massa damm, papper och skräp
på golven och disk, disk, disk.
Jag hatar att jag är så korkad och så totalt oförmögen att slutföra något
att jag inte har en utbildning, trots ett antal försök inom olika områden
eller ens ett jobb. Jag hatar att jag struntat i de få vänner jag hade, jag
hatar att jag inte klarat av att hålla kontakten.
Jag hatar att vara tyst. Jag hatar att jag inte har något att säga.
Jag hatar att jag inte kan förklara hur jag mår, att jag inte förmår att få
dom att förstå. Jag hatar att ha människor omkring mig och jag hatar att inte
ha det.
Jag hatar mig själv för att jag övergivit min bror som har det värre än
mig, och vilken lam ursäkt hade jag till det? Jag orkar inte. Fy fan. Han är
min lillebror. Jag älskar honom. Och det är min förbannade skyldighet att
ställa upp och finnas där för honom om och när han behöver mig.
Jag hatar allt jävla gnäll som jag skrivit, för egentligen spelar det ju
ingen roll. Jag är ingen och kommer alltid att vara ingen. Jag
syns inte, hörs inte. Inte för att jag skulle ha något att förmedla eller
dela med mig av heller.
Jag kommer aldrig att bli fri från mina demoner, oavsett har dåligt jag
beskriver dom för andra. Jag kommer aldrig att må bättre. Jag kommer
aldrig att må bra. Jag har läst någonstans att om man säger, gör eller är
något i mer än tre år är det en del av ens personlighet. Jag har gjort det
här sen jag var 15. Jag är så här, jag kommer att förbli så här. Jag hatar
det.
Fan! Jag vill kräkas, jag vill skära, jag vill dö. Nej, jag ska inte. För jag
kommer inte att lyckas i alla fall. Jag är så mesig att jag inte ens kan ta
livet av mig. Jag vet för jag har provat. Ordentligt. Jag är så patetisk.
Jag ger upp.
Jag vill inte säga upp bekantskapen helt så att säga, men det är dags för en
paus. Jag känner inte att vårt samarbete, om vi nu har något, ger mig något.
Detta pga mina egna tillkortakommanden. Jag vill ha en tid om några månader
eller möjlighet att ringa då.
Jag orkar inte kämpa mer, så det får gå som det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar