Ganska

Mår ganska bra för tillfället, lite trött. Har ätit lakritsglass som var jättegod.

Sååå

Såå seg så seg.
Kanske borde sova, eller inte.
Kanske skära lite, eller inte.

Mätt

Mat är gott och det är glass med.

Fan, jag vill bara lägga mig ner och dö.

Kämpar vidare.

Skära nån

Åh vad jag vil skära, massa och i bitar. Men nej, jag ska inte. Tror jag.
Kanske senare, kanske ska jag sova lite mer först. Kanske.

Natt och vimsig

Åh vad jag vill skära, djupt och länge, det vore såååå skönt. Men jag vågar inte, tänk om det blir värre, tänk om jag inte kan sluta?

Pyssologen gick väll bra, hade inte då mycket att säga men vi pratade hela tiden och jag kommer inte ihåg hälften. Det är väll inte ett så bra tecken förståss. Det visade sig iof att hon inte hade någon som helst tanske på huruvuda jag skulle vara sjukskriven eller inte? Men jag sa som jag trodde, så sa hon bara att så hade hon inte dagt. Nej, jag vet det. Men hon sa inte motsatsen heller.

Så det är tydligt att hon inte vet och jag inte bryr mig.

Allt är så fantastiskt meningslöst, egentligen.

Vafan jag ska ju sova nu, har tagit stillis för länge sen och sen väntat i sängen. Men nej inte då.

Det kanske är dags att lägga av helt med meds.

Det kanske är dags att dö.

Nej, men att skada lite så.


Jag undrar varför jag blir upprörd när någon annan säger att dom vill ta livet av sig, jag menar jag vill ju också göra det. Och visst är det svårt att stödja någon på chatten när dom mår dåligt. Fast det är klart, jag hjälper mig själv på samma gång, bara lite bakvänt.

Virrit och röigt, kanske dags att sova, eller försöka i alla fall.

Brutalt trött

Varför är jag så fantastiskt trött jämt?
Det är inte för att jag sover för lite men kanske iof för att jag sover konstiga tider(?), jag vet inte. Jag vet bara att jag är sååå tröttt.

Kan det har med stillisarna, eller sover/vill sova jag för att slippa trycket av att vara vaken. Då måste jag ju göra så mycket, vara trevlig, äta, inte skära mig, skapa något slags ordning på livet, söka jobb och få ett, senare också jobba, heltid.

Jag vet inte, men jag ska ju bara friks. Jo, jag vet att jag tjatar om saken, men jag känner mig inte friks även om min psykolog anser att jag är det.

M ringde henne igår, han tycker att jag ska vara sjuksriven längre.

Men jag vet inte, det känns fel på något sätt. Dessutom är jag nog lite envis, jag menar har dom dagt att jag ska klara det så borde jag ju göra det, även om verkligheten hemma är en annan.

Jag trodde att allt skulle bli lättare nu när jag kan prata, att det skulle gå att få andra att förstå hur jag mår och vad jag upplever. Det är ju sorgligt tydligt att så inte är fallet. Jag har ju träffat psykologen i ca6 månader varje vecka och pratat så örona blör. Men det har inte gjort någon skilland. Det är ju bara meningslösa ord.
Tydligen. Jag har uppenbarligen inte förmågan att förmedla vad jag känner och hur jag mår.


Jag har tappat sugen och världen är full av tappade sugar. Jag har ju inget att säga så varför ska jag gå dit? Och medsen? Jag vet inte. Jag vill inte äta dom längre, de känns så meningslösa dom med. Visst har dom hjälpt men....tja jag vet inte.
Det känns som hoppet om DBT också är bortkastat, som att jag inte kommer att få det, som om om jag får det kan jag inte ta det till mig.

Det säga att om man har tänkt eller gjort något längre än 3 år så är det en del av ens personlighet. Så det här är jag, för många år blir det.

Jag saknar tro, på mig, på omgivningen, på människan.

Så vad gör man? Finns det något att göra?
Eller ska jag bara lägga mig ner och dö?

Första förelänsingen

Ok, ämnet är intresant även om det är lite deprimerande.
Haha, typiskat mig att hitta något sånt att läsa.
Men visst jag känner mig så otroligt oläst om man kan säga så, så rent ut sagt korkad. Vad har jag gjort hela mitt liv? Varför har jag inte läste något. Inte har jag något att säga och inte kan jag tänka heller. Känner mig så dum.

Men kanske det kan vara meningen med livet, att åstakomma en aldrig så liten förändring.