Varför är jag så fantastiskt trött jämt?
Det är inte för att jag sover för lite men kanske iof för att jag sover konstiga tider(?), jag vet inte. Jag vet bara att jag är sååå tröttt.
Kan det har med stillisarna, eller sover/vill sova jag för att slippa trycket av att vara vaken. Då måste jag ju göra så mycket, vara trevlig, äta, inte skära mig, skapa något slags ordning på livet, söka jobb och få ett, senare också jobba, heltid.
Jag vet inte, men jag ska ju bara friks. Jo, jag vet att jag tjatar om saken, men jag känner mig inte friks även om min psykolog anser att jag är det.
M ringde henne igår, han tycker att jag ska vara sjuksriven längre.
Men jag vet inte, det känns fel på något sätt. Dessutom är jag nog lite envis, jag menar har dom dagt att jag ska klara det så borde jag ju göra det, även om verkligheten hemma är en annan.
Jag trodde att allt skulle bli lättare nu när jag kan prata, att det skulle gå att få andra att förstå hur jag mår och vad jag upplever. Det är ju sorgligt tydligt att så inte är fallet. Jag har ju träffat psykologen i ca6 månader varje vecka och pratat så örona blör. Men det har inte gjort någon skilland. Det är ju bara meningslösa ord.
Tydligen. Jag har uppenbarligen inte förmågan att förmedla vad jag känner och hur jag mår.
Jag har tappat sugen och världen är full av tappade sugar. Jag har ju inget att säga så varför ska jag gå dit? Och medsen? Jag vet inte. Jag vill inte äta dom längre, de känns så meningslösa dom med. Visst har dom hjälpt men....tja jag vet inte.
Det känns som hoppet om DBT också är bortkastat, som att jag inte kommer att få det, som om om jag får det kan jag inte ta det till mig.
Det säga att om man har tänkt eller gjort något längre än 3 år så är det en del av ens personlighet. Så det här är jag, för många år blir det.
Jag saknar tro, på mig, på omgivningen, på människan.
Så vad gör man? Finns det något att göra?
Eller ska jag bara lägga mig ner och dö?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar