Åh vad jag vill skära, djupt och länge, det vore såååå skönt. Men jag vågar inte, tänk om det blir värre, tänk om jag inte kan sluta?
Pyssologen gick väll bra, hade inte då mycket att säga men vi pratade hela tiden och jag kommer inte ihåg hälften. Det är väll inte ett så bra tecken förståss. Det visade sig iof att hon inte hade någon som helst tanske på huruvuda jag skulle vara sjukskriven eller inte? Men jag sa som jag trodde, så sa hon bara att så hade hon inte dagt. Nej, jag vet det. Men hon sa inte motsatsen heller.
Så det är tydligt att hon inte vet och jag inte bryr mig.
Allt är så fantastiskt meningslöst, egentligen.
Vafan jag ska ju sova nu, har tagit stillis för länge sen och sen väntat i sängen. Men nej inte då.
Det kanske är dags att lägga av helt med meds.
Det kanske är dags att dö.
Nej, men att skada lite så.
Jag undrar varför jag blir upprörd när någon annan säger att dom vill ta livet av sig, jag menar jag vill ju också göra det. Och visst är det svårt att stödja någon på chatten när dom mår dåligt. Fast det är klart, jag hjälper mig själv på samma gång, bara lite bakvänt.
Virrit och röigt, kanske dags att sova, eller försöka i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar